Blogg

Roberto Saviano – känd för ”Gomorra”, sin avslöjande bok om camorran – kommer att vara i Stockholm den 24-27 november för att bland annat, inbjuden av Svenska Akademien, tala i Börssalen under rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. I samband med hans besök i Sverige kommer hans andra bok, ”Il contrario della morte”, ut på Brombergs i svensk översättning av Barbro Andersson under titeln ”Kärleken är dödens motsats”.

foto Salvatore Laporta

Det rör sig om en kort prosatext som formmässigt balanserar på gränsen mellan skönlitterär text och journalistisk faktaredogörelse. Språket är enkelt och konkret och har ett slags karg skönhet. Boken handlar om Maria, en sjuttonårig flicka, som just mist sin pojkvän Enzo som tagit värvning i en fredsbevarande styrka i Afganistan. En mina sprängde honom i bitar.

I boken möter vi Maria och berättaren, som verkar vara ungefär jämnårig med Maria och Enzo. Han är från samma by i Kampanien. Genom honom får vi veta något om Marias sorg, om hennes krossade förhoppningar – hon och Enzo skulle gifta sig när han kom hem från Afganistan efter att ha tjänat ihop pengar till bröllopet och ett banklån – om hennes kamp för att inte krossas under sorgen. Vi ser att hon ännu inte riktigt tagit till sig att han är död. Hon berättar:

Jag vet att han fotograferade bergen för att visa mig. Han sa att när han inte stod ut längre kunde han han alltid finna en tyst plats var han ville. Något som han aldrig kunde göra här hemma. Mycket vet jag inte än, mycket har jag kvar att få veta, jag måste fortfarande upptäcka det, förstå och lära av honom.

Men boken handlar också om något som sträcker sig utanför Marias och Enzos personliga tragedi. Genom Savianos berättare får läsaren veta hur vanligt det är att fattiga unga pojkar i Syditalien ser soldatlivet vid olika krigsplatser i världen som den enda vägen till ett drägligt liv: ”I den här trakten försöker även enbenta ta värvning.” För många fattiga unga män i Syditalien är detta ofta den snabbaste och ibland den ända möjliga vägen ut ur arbetslöshet och knapphet. När man numera talar om det senaste kriget är detta för många syditalienska familjer inte alls andra världskriget utan, beroende på till vilken front sönerna farit, det i Irak, det i Bosnien eller det i Afganistan. Och de som inte ger sig ut i dessa krig lever också de ofta mycket farligt:

I min hemstad gick alla mammas väninnor ständigt klädda i svart, för det fanns alltid någon ung pojke som mördats, någon avlägsen släkting som fallit från en byggnadsställning; man måste alltid visa respekt för en familj som förlorat någon. Och när det inte var sorg fortsatte man att klä sig i svart, för det skulle säkert snart bli någon ny att sörja.

De unga männens färder bort till världens krigshärdar fick ibland märkliga sidoeffekter i deras hemtrakter. Kontrakten för uppkoppling till internet och ADSL har i en hast ökat kraftigt i de syditalienska byarna. ”Här skaffade alla flickor dator när pojkarna gav sig av.”

Från utblickarna över det allmänna återvänder vi sedan till Marias öde. Vi får följa henne till bårhuset på ett militärsjukhus i Rom. Hennes familj ville inte att hon skulle se Enzos söndertrasade kropp, men hon vill se honom en sista gång. Hans bror hade sett honom: ”Det fanns mycket lite kvar av honom, alldeles för lite.” Brodern följer henne till bårhuset, men på det villkoret att han får hålla för ögonen på henne. Hon går till sist med på det.

På någon av de sista sidorna i boken frågar Maria berättaren om han minns sången ”Carmela” av Sergio Bruni. Bokens titel är hämtad ur en rad i den här sången:

Tu piangi solo se nessuno vede
E strilli solo se nessuno sente
Ma non è acqua il sangue nelle vene
Carmela Carmè
se l’amore è il contrario della morte…

•••

PS Sedan någon dag finns det en ny text, den fjärde, i Salongens ekmanska skogsserie.

För ett tag sedan började jag läsa ”Warum Denken traurig macht” (originalet är på franska) av George Steiner. Nu har jag just avslutat andra varvet och vill bjuda er några pärlor ur texten.

Die Fähigkeit zu lügen, Fiktionen zu ersinnen und aufzuführen, ist organischer Teil unseres Menschseins. Die Künste, soziales Verhalten, auch die Sprache selbst wären ohne sie nicht möglich.

Förmågan att ljuga, att tänka ut och skapa fiktioner är en organisk del av detta att vara människa. Konsterna, socialt förhållningssätt och även språket självt skulle inte vara möjliga utan denna.

•

Ein neuer Denkakt, eine Vorstellung ohne erkennbare Vorgänger – das ist es, ob zugegeben oder nicht, worauf sich der Ehrgeiz von Schriftstellern, Malern, Komponisten, Denkern richtet. Außerhalb von Träumen können sie nur verwirklicht werden, wenn die Ausdrucksweise selbst erneuert wird.

Att finna en ny tankegång, en idé utan urskiljbara föregångare – det är, antingen man medger det eller inte, vad författare, konstnärer, tonsättare och tänkare kämpar för att uppnå. Utanför drömmarna kan detta bara bli verklighet, om man skapar ett helt nytt uttryckssätt.

•

Das Denken ist im höchsten Maße unser Eigentum; verborgen im tiefsten Innern unseres Seins. Gleichzeitig ist es das gewöhnlichste, abgenutzteste, repetitivste aller Handlungen. Dieser Widerspruch läßt sich nicht auflösen.

Tänkandet är i allra högsta grad vår egendom; det finns dolt i vårt väsens allra innersta. Samtidigt är tänkandet den vanligaste, den mest förbrukade och repetitiva av alla handlingar. Denna motsättning går inte att lösa upp.

•

Die Sprache trachtet beständig danach, die Herrschaft über das Denken zu erlangen.

Språket strävar hela tiden efter att uppnå herraväldet över tänkandet.

•

Unglaublich verschwenderisch ist das Denken.

Tänkandet är gränslöst slösaktigt.

•

Anstrengungen, das Denken zu rationalisieren, es auf erlaubte, fest umrissene Kanäle zu begrenzen, bilden das Herzstück jeder Tyrannei.

Ansträngningar som har som mål att rationalisera tänkandet och tvinga in det i strängt kontrollerade kanaler utgör själva kärnan i varje tyranni.

•

Das Denken verhüllt mehr, wahrscheinlich weitaus mehr, als es enthüllt.

Tänkandet beslöjar mer, förmodligen mycket mer, än det avslöjar.

•

Wahrheit, lehrte Baal Shem, ist auf ewig im Exil.

Sanningen, så säger Baal Shem, är för evigt i exil.

•

Kinder vom Auswendiglernen abzuhalten lähmt, vielleicht auf Dauer, die Muskeln des Geistes.

Om man hindrar barn från att lära sig utantill förlamas, kanske för alltid, andens muskler.

•

Vor der Moderne waren unsere Doktrinen, unsere Dichtung, Kunst und Wissenschaft von den drängenden Fragen nach Dasein, Sterblichkeit und Gott durchsetzt. Sich dieser Fragestellung zu enthalten, sie zu zensieren würde bedeuten, den bestimmenden Puls, die dignitas unseres Menschseins, zu löschen. Der durch Fragen ausgelöste Schwindel setzt ein Leben ständiger Selbstprüfung in Gang.

Före den moderna tiden var våra lärosatser, vår diktning, konst och vetenskap genomsyrade av de brännande frågorna om tillvaron, dödligheten och Gud. Att avstå ifrån dessa frågeställningar, eller att undertrycka dem, skulle innebära att den speciella puls som kännetecknar det mänskliga, vår dignitas, släcks ut. Den svindel som dessa frågor utlöser för till ett liv i ständig självprövning.

I Hartmut Abendscheins blogg taberna kritika – kleine formen har jag hittat en liten dikt i en italiensk och en tysk version av poeten Rossi van Steen. Dikten är licensskyddad, men jag tror inte att det förbjuder mig att underst lägga till en egen svensk version.

Ogni amore

Ogni amore
è una finestra

con gli ali
spalancati

sulla
tristezza

…

Jede Liebe

Jede Liebe
ist ein Fenster

mit Flügeln
weitaufgerissen

auf die
Trauer

…

Varje kärlek

Varje kärlek
är ett fönster

med vingar
vidöppna

mot
sorgen

PS Ikväll på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm under rubriken "Att hålla sina sorger evigt unga":

Horace Engdahl, Aris Fioretos, Dan Shafran och Fredrika Spindler samtalar onsdag den 19 november kl. 18.30 om den hyllade franskrumänske författaren E. M. Cioran (1911 – 1995), vars skrivande låg i gränsområdet mellan filosofi, aforistik och lyrisk prosa.

Mer om detta

Under bokmässan i Göteborg i slutet av september fick jag en bok tryckt i handen: ”I minnets trädgård” av Joanna Olczak-Ronikier. Först nu är jag färdig med läsningen. Ja, det är sant att jag har läst mycket annat emellan, men det är inte hela förklaringen. Den här boken har av olika anledningar varit rätt ”strävläst”. Man skulle kunna kalla den en släktkrönika eller ett dokument över en släkt. Det är inte någon i vanlig mening skönlitterär bok, även om det finns stänk av ett mer utmejslat berättande. Det är en bok som vill få med så mycket som möjligt av en stor och betydande släkts historia från 1800-talets sista decennier och rakt igenom 1900-talet. Ibland rinner det liksom över, som här på sidan 174 till exempel:

Under mellankrigsåren hade min mor femton kusiner. Vars och ens liv är som en egen del i en lång släktsaga. Jag kan inte ge dem så mycket utrymme som jag skulle vilja, men för ordnings skulle måste jag ändå göra en kort sammanfattning. Det kan bli lite långtråkigt, men om jag tappar en endaste tråd i denna tätt vävda berättelse kommer ingenting stämma i slutet av den.

Eller på sidan 356:

Jag kan omöjligt sammanfatta i ett par meningar den flera dagar långa processen att närma sig varandra. Det blir alldeles för komplicerat.

Författaren överför känslan av materialets i det närmaste ohanterliga dimensioner till läsaren och det kan av och till kännas lite tyngande. Och ändå är det så att den här tyngden blir mindre påtaglig undan för undan som historien dukas upp, trots att det rent logiskt borde vara tvärtom.

Det är en ovanlig familj eller släkt som boken handlar om. Historiens början rör sig kring mötet mellan Gustav Horwitz, rabbinson från Wien (med en blick tillbaka till hans far Lazars historia), och Julia Kleinmann, köpmannsdotter från Warszawa. 1867 gifter de sig i Wiens synagoga och de bosätter sig i Warszawa. De får nio barn och grundar en polsk-judisk släkt som under början av 1900-talet kommer att röra sig i de samhälleliga och politiska händelsernas centrum. Både Lenin och Pilsudski figurerar till exempel i denna krönika. Familjen befinner sig också i centrum när det gäller bildning och yrkeskarriärer. Studiernas och bildningens betydelse understryks gång på gång och går som en röd tråd genom hela boken. Rikedom och ära hopas i familjen, men bara för korta tider. Strålande framgång och djupaste motgång ligger hela tiden tätt intill varandra. Man skulle kunna säga att den här boken är ett dokument över Europas eller i alla fall Polens judars 1900-talshistoria.

På bilden Joanna i gräset och i korgstolarna mormor Janina och hennes syster Rosa. Året är 1938.

Flera ur familjen fick framskjutna positioner i kommunistpartiet dels i Polen, dels i Sovjetunionen, men nästan alla föll ganska snart i onåd och dödades eller deporterades till Sibirien av den kommunistiska falang som just hade makten.

När Gustav Horwitz dör börjar en poloniseringsprocess i familjen. Alla strävar efter att bli så polska som möjligt och man försöker lämna det judiska bakom sig eller i skymundan, eftersom det bara leder till marginalisering i det polska samhället. Många av medlemmarna i familjen gör stora insatser för att främja polsk kultur.

En viktig sträng i boken, för att inte säga bokens egentliga pulsåder, är historien om Janina Mortkowitz, Hanna Mortkowicz-Olczak och Joanna Olczak-Ronikier, historien om en mormor, en mor och en dotter. Hit återvänder vi efter varje utflykt till släktens olika grenar. En annan viktig sträng är historien om bokförlaget som Jakub och Hanna Mortkowicz grundade. Många sidor i boken handlar om detta bokförlags utveckling, dess höga mål och dess kamp emot den ena svårigheten efter den andra. Under naziterrorns år i Warszawa gick det under, men

För ett par år reste sig Mortkowiczförlaget likt Fågel Fenix ur askan. I serien ”I poeternas tecken” hann man ge ut en diktsamling av Leopold Staff och en av Antoni Słonimski, dessutom ett par barnböcker, några vykort i serien ”Polskt måleri” från bevarade negativ och ytterligare ett par böcker. Sedan började Folkrepubliken Polens kommunistiska regering införa stopp för privatägd verksamhet och firman lades ned. Mormor blev översättare på heltid och mamma författare.

Den mörkaste delen av boken, som har många mörka delar, berättar om nazisternas judeförföljelser, om utplånandet av stora delar av den släkt vi följer i boken:

I juli 1942 började tyskarna utplåna Warszawagettot. Varje dag skickade man tusentals människor in i döden. Den 5 augusti 1942 deporterades barnen från det judiska barnhemmet till en okänd plats, mest sannolikt Treblinka.

Joanna Olczak-Ronikier berättar om skräcken och fasorna, om hur människor höll sig gömda i år efter år, hur somliga fördes bort för att aldrig återvända. Hon berättar också om hur svårt det var att få omvärlden, utanför den nazistiska maktsfären, att förstå eller bry sig om judarnas fruktansvärda belägenhet. Hom citerar ur en lägesrapport av den polske motståndsmannen Jan Karski från våren 1943, som återger vad två män från den judiska motsståndsrörelsen berättat. Här följer ett utdrag ur hennes citat:

Det är omöjligt att demokratierna nöjer sig med förklaringen att det inte går att rädda Europas judiska befolkning. Om det går att rädda amerikanska och engelska medborgare, borde det också gå att genomföra en massevakuering av judiska barn, judiska kvinnor, äldre och sjuka. Erbjud tyskarna ett byte. Erbjud dem pengar. Varför skulle inte de allierade kunna köpa några tusen polska judars liv? Varför låter världen oss dö? Har vi inte bidragit till kulturen, till civilisationen?

Mitt i detta förfärliga kan jag inte låta bli att studsa till vid den sista frågan: Har vi inte bidragit till kulturen, till civilisationen? Vilken oerhört – i ordets allra vackraste bemärkelse – aristokratisk fråga!

Och bakom detta får vi följa Joannas mor och mormor, där de i fjorton månader lever undangömda i ett rum utan att någonsin gå ut. Mat får de av en vaktmästare som i hemlighet bär upp den till dem. Och vad gjorde de då hela denna tid i detta rum där de inte ens fick visa sig i fönstret? Dels gjorde de så att de talade franska en dag i veckan och en dag tyska, en dag ryska och en dag engelska. Tillsammans försökte de minnas böcker de läst, tavlor de sett och resor de gjort och så arbetade var och en av dem vidare med sitt.

Mamma skrev på en roman med titeln ”Ljusdunkel”, ett konstnärsöde i Kazimierz nad Wisła, medan mormor översatte ytterligare en av Hugh Loftings böcker om Doktor Dolittle. De började inte hata varandra. De miste inte förståndet. De tog inte livet av sig. Och de hade fortfarande mycket ork kvar och utan den skulle de inte ha överlevt det som komma skulle.

Samtidigt som stora mängder av de polska judarna mördades av nazisterna tilltog motsättningarna mellan polacker och judar. I ett brev till sin far skriver Joannas kusin Ryszard Bychowski bland annat så här:

Men mest av allt är jag rädd för att få veta hela sanningen om det polska samhällets reaktion på Förintelsen. Jag kan varken leva, prata eller arbeta med människor som kunde återgå till vardagen som om ingenting hade hänt, människor som flyttade in i judarnas hem men ändå hade mage att att ange och utpressa de få stackare som hade räddat sig.

Fast i boken talas det också om polacker som tog oerhörda risker för att gömma och skydda sina judiska vänner och bekanta. Det berättas om en grupp nunnor på en plats på landsbygden utanför Warszawa som gjort sitt kloster till en tillflyktsort för judar och andra förföljda.

Vi möter Joannas mor och mormor igen efter kriget. De återvände aldrig till Warszawa utan bosatte sig i Kraków och där lät de för en kort tid förlaget återuppstå – tills kommunistregimen tvingade dem att ge upp det. Trots dessa nya motgångar blev deras hem ett slags oas för andra:

Gamla och nya bekanta flockades kring vårt nya hem som bin kring honung. Det stod öppet för alla och envar, och man blev lyssnad på, utfodrad, tröstad, road och erbjuden penninghjälp om så behövdes. Hos de två ensamma kvinnorna kunde människor som ännu inte hämtat sig från krigets mardrömmar men redan trasslat in sig i det nya systemets vanvett, hitta trygghet, en vänlig, oegennyttig stämning och distans till verkligheten. Dessutom höll man samtalen på ”en viss nivå”, som mormor uttryckte det, i stället för att ägna sig åt att klaga.

Ännu ett uttryck för detta ”aristokratiska” sätt att hålla distans till världens elände – detta fantastiska i att, trots allt fruktanskvärt man upplevt, vilja hålla ”en viss nivå”.

Och hur kom då denna bok eller detta epos till stånd? Genom Joanna Olczak-Ronkiers sammanställande av släktens romaner, diktsamlingar, memoarer, anteckningar och brev. Och hon har inte haft lite att ösa ur. Det är fascinerande att se hur många i släkten som ägnat tid och kraft åt att dokumentera och skildra sina liv och sina tankevärldar också under de mest fruktansvärda förhållanden. Man skulle kunna säga att författarens största problem varit den nästan oöverskådliga mängden material hon haft att ösa ur.

Till sist vill jag tillägga att det är förlaget Tranan som givit ut boken och att översättningen från polskan är gjord av Irena Grönberg. (Här kan ni förresten läsa om Irenas tankar kring översättandets konst.)

I tider när, in minst från förlagshåll, intresset för skönlitterärt översättande befinner sig i en utförslöpa (om man bortser från översättningar från engelskan till andra språk, översättningar av texter som ofta befinner sig i utkanterna av det man egentligen kan kalla för skönlitteratur) är det spännande och glädjande att hitta en djuplodande och detaljrik text om översättandets konst och hantverk i en dagstidning. I gårdagens SvD läste jag en sådan text. Essän eller den undersökande texten är skriven av den finske poeten och översättaren Jyrki Kiiskinen och den handlar främst om hans översättning av Göran Sonnevis diktverk ”Oceanen”. Kiiskinen berättar om översättandets lockelser och våndor, om lyriköversättandets speciella fällor och svårigheter, om problemet med de stora olikheterna mellan svenskans och finskans uppbyggnad och uttryckssätt och om det svåra i att ikläda just ”Oceanen” en finsk språkdräkt.

I början av artikeln ger Kiiskinen oss en vink om hur han kom in på översättarbanan:

När jag studerade litteraturvetenskap tog jag alltför allvarligt på uppmaningen att läsa böckerna på originalspråket. Det var överraskande roligt att flyta omkring i främmande språk som jag inte riktigt behärskade och omskriva dikterna för mig själv. Av det här följde en ovana som, efter målmedvetna språkstudier, förvandlades till professionellt översättande.

I lätt ton säger han något om lyriköversättandets möjliga sidoeffekter:

Belöningen som man får när man översätter poesi är att man tar semester från sig själv och ser nya möjligheter i sin egen tillvaro.

Så kommer han in på kampen med att översätta Göran Sonnevis ”Oceanen”. Jag storknar nästan när jag läser den passagen och den vill inte riktigt ”passera”:

Att översätta Göran Sonnevis diktverk ”Oceanen” fick mig att tänka med medkänsla på gåsen som tvångsmatas för att den skall utveckla en läcker fettlever, inte minst för att Sonnevi upprepade gånger använder ordet ”strupe”. Materialet forsade ned för uttolkarens strupe, kändes för stort att svälja.

Vi förs vidare in i denna brottning eller detta förhandlande med texten:

I Sonnevis fall måste översättaren förhålla sig till texten som om den var prosa. En sådan prosaöversättarattityd kan emellertid vara bedräglig; man måste ändå hela tiden avlyssna texten lyhört, och lägga märke till förändringar i stilart och ton.

Kiiskinen talar sedan om något som han kallar den "interna geometrin" i detta diktverk och hur han under arbetets gång försökt förhålla sig till denna:

Jag kammade igenom texten med luskam och därtill med hjälp av datorns ordsökningsfunktioner. Jag letade efter återkommande ord och fann tiotals. Många dök upp gång på gång genom hela verket. Verket spinner ett nätverk av inre refrenser, och bildar därmed en flerdimensionell helhet.

Hur få med sig hela denna inre väv från den ena språket till det andra?

Jag måste alltså på finska åstadkomma en likadan töjning, förtätning och omformning av rummet. Det målet kunde jag inte nå genom att återge texten exakt som i förlagan, eftersom blotta upprepningen av samma ord i nya sammanhang inte fungerar på ett annat språk.

Han funderar en stund över ord som återkommer i olika sammanhang med olika betydelsenyanser i fokus vid olika tillfällen. Han tar upp orden ”förintelse” och ”sträng” och sedan slutligen ordet ”sfär”. Hur för man över dessa semantiska komplex med yta och djup i ett från det ena språket till det andra? Låt oss se lite på hans resonemang krig ordet ”sfär”:

Ett tredje exempel är ordet sfär, använt i olika bemärkelser, till exempel skriver han: ”varje ocean är sfärisk”. Jag kunde inte använda ”sfääri” på finska, eftersom ordet har en i negativ bemärkelse poetisk klang istället för att vara ett neutralt geometriskt begrepp. Å andra sidan kunde jag inte skriva ”pallomainen” (bollaktig), eftersom det lät för konkret och förde tankarna till exempelvis fotboll. Jag funderade på ”pallonmuotoinen” (klotformad).

Slutligen beslöt jag mig för att huvudsakligen använda ”pallokehä” (klotsfär) eftersom ordet associerar till jordklot, till den geometriska formen och till den poetiska kvaliteten.

Så stannar han en stund vid en viktig skillnad mellan svenskan och finskan. Svenskan är ett i huvudsak analytiskt språk medan finskan är ett syntetiskt språk. (I analytiska språk uttrycks grammatiska funktioner med separata ord och ordföljden är av stor betydelse. I syntetiska språk uttrycks dessa funktioner främst med hjälpa av böjningar och ändelser.) Detta kan föra till en viss typ av översättningsproblem:

Ett annat problem när man översätter från ett analytiskt språk till ett syntetiskt är att man riskerar att förlora all den lekfullhet som bygger på bruket av prepositioner.

Så säger han något om finskan, som i mina öron låter mycket suggestivt: ”Finskan har en dragning till det konkreta, och tar inte emot abstraktioner hur lätt som helst.” Det ni, ett språk som inte tar emot abstraktioner utan vidare!

En annan olikhet mellan språken som gör passagen från det ena till det andra besvärlig är att orden har olika lätt för att röra sig över ordklassgränserna. Så här skriver Kiiskinen om detta:

Sonnevis rader ”det nedersta / kan inte förnedras” riskerade att förvandlas till fikonspråk, så det gällde att ha is i magen. Det fick bli: ”sitä mikä on alimpana / ei voi häväistä”, vilket bokstavligen betyder: ”det som befinner sig längst nere / kan man inte skända”.

Om det vanskliga i att översätta eller tolka ett så omfattande verk som ”Oceanen” skriver Kiiskinen bland annat detta:

Ju längre arbetet framskred, desto tyngre blev det att gå vilse i stoffet, eftersom det innehåller alla mänsklighetens fasor staplade på varandra under näktergalars sång.

Alldeles i slutet av artikeln låter Kiiskinen läsaren få en inblick i de oerhört dramatiska moment som en lyriköversättares värv kan bära i sig:

När jag en dag körde på en hög bro över ett havssund ville jag plötsligt styra bilen ut från bron rakt ner i det glittrande havet. Jag gjorde det inte, eftersom jag förstod att jag bara befann mig i kärnan av den process som lyriköversättningen är.

Under Kiiskinens text finns ett litet utdrag från sidan 413 i Sonnevis original:

Allt djupare in i det strömmande blodet och vitheten Medan samtidigt
humaniteten växer, mänskligheten växer, ut över all gräns
Det är också den glasklara ytan Tankarnas finförgrenade spegel
bländande, bländande Havet, i den tidiga havsmorgonen
Prismatiska dagrar Blått Grått Vitt Innan solen stiger, stiger

Och därunder finns Kiiskinens översättning av detta textställe:

Yhä syvemmälle virtaavaan vereen ja valkoisuuteen Sillä välin
ihmiskunta kasvaa, ihmisyys kasvaa, kaikkien rajojen yli
Sekin on lasinkirkas pinta Ajatusten hienojakoinen peili
sokaiseva, sokaiseva Meri, varhaisena meriaamuna
Prismaattisia sarastuksia Sinistä Harmaata Valkoista Ennen
kuin aurinko nousee, nousee

Jag läser och begrundar Kiiskinens text om översättandet, oceanutdraget på svenska och på finska och tänker att så länge sådant här finns så har vi ett stycke kvar till civilisationens undergång.

PS För er som i stället vill läsa Kiiskinens essä utan mina klipp och mellanstick – varsågoda här!