Under bokmässan i Göteborg i slutet av september fick jag en bok tryckt i handen: ”I minnets trädgård” av Joanna Olczak-Ronikier. Först nu är jag färdig med läsningen. Ja, det är sant att jag har läst mycket annat emellan, men det är inte hela förklaringen. Den här boken har av olika anledningar varit rätt ”strävläst”. Man skulle kunna kalla den en släktkrönika eller ett dokument över en släkt. Det är inte någon i vanlig mening skönlitterär bok, även om det finns stänk av ett mer utmejslat berättande. Det är en bok som vill få med så mycket som möjligt av en stor och betydande släkts historia från 1800-talets sista decennier och rakt igenom 1900-talet. Ibland rinner det liksom över, som här på sidan 174 till exempel:
Under mellankrigsåren hade min mor femton kusiner. Vars och ens liv är som en egen del i en lång släktsaga. Jag kan inte ge dem så mycket utrymme som jag skulle vilja, men för ordnings skulle måste jag ändå göra en kort sammanfattning. Det kan bli lite långtråkigt, men om jag tappar en endaste tråd i denna tätt vävda berättelse kommer ingenting stämma i slutet av den.
Eller på sidan 356:
Jag kan omöjligt sammanfatta i ett par meningar den flera dagar långa processen att närma sig varandra. Det blir alldeles för komplicerat.
Författaren överför känslan av materialets i det närmaste ohanterliga dimensioner till läsaren och det kan av och till kännas lite tyngande. Och ändå är det så att den här tyngden blir mindre påtaglig undan för undan som historien dukas upp, trots att det rent logiskt borde vara tvärtom.
Det är en ovanlig familj eller släkt som boken handlar om. Historiens början rör sig kring mötet mellan Gustav Horwitz, rabbinson från Wien (med en blick tillbaka till hans far Lazars historia), och Julia Kleinmann, köpmannsdotter från Warszawa. 1867 gifter de sig i Wiens synagoga och de bosätter sig i Warszawa. De får nio barn och grundar en polsk-judisk släkt som under början av 1900-talet kommer att röra sig i de samhälleliga och politiska händelsernas centrum. Både Lenin och Pilsudski figurerar till exempel i denna krönika. Familjen befinner sig också i centrum när det gäller bildning och yrkeskarriärer. Studiernas och bildningens betydelse understryks gång på gång och går som en röd tråd genom hela boken. Rikedom och ära hopas i familjen, men bara för korta tider. Strålande framgång och djupaste motgång ligger hela tiden tätt intill varandra. Man skulle kunna säga att den här boken är ett dokument över Europas eller i alla fall Polens judars 1900-talshistoria.
På bilden Joanna i gräset och i korgstolarna mormor Janina och hennes syster Rosa. Året är 1938.
Flera ur familjen fick framskjutna positioner i kommunistpartiet dels i Polen, dels i Sovjetunionen, men nästan alla föll ganska snart i onåd och dödades eller deporterades till Sibirien av den kommunistiska falang som just hade makten.
När Gustav Horwitz dör börjar en poloniseringsprocess i familjen. Alla strävar efter att bli så polska som möjligt och man försöker lämna det judiska bakom sig eller i skymundan, eftersom det bara leder till marginalisering i det polska samhället. Många av medlemmarna i familjen gör stora insatser för att främja polsk kultur.
En viktig sträng i boken, för att inte säga bokens egentliga pulsåder, är historien om Janina Mortkowitz, Hanna Mortkowicz-Olczak och Joanna Olczak-Ronikier, historien om en mormor, en mor och en dotter. Hit återvänder vi efter varje utflykt till släktens olika grenar. En annan viktig sträng är historien om bokförlaget som Jakub och Hanna Mortkowicz grundade. Många sidor i boken handlar om detta bokförlags utveckling, dess höga mål och dess kamp emot den ena svårigheten efter den andra. Under naziterrorns år i Warszawa gick det under, men
För ett par år reste sig Mortkowiczförlaget likt Fågel Fenix ur askan. I serien ”I poeternas tecken” hann man ge ut en diktsamling av Leopold Staff och en av Antoni Słonimski, dessutom ett par barnböcker, några vykort i serien ”Polskt måleri” från bevarade negativ och ytterligare ett par böcker. Sedan började Folkrepubliken Polens kommunistiska regering införa stopp för privatägd verksamhet och firman lades ned. Mormor blev översättare på heltid och mamma författare.
Den mörkaste delen av boken, som har många mörka delar, berättar om nazisternas judeförföljelser, om utplånandet av stora delar av den släkt vi följer i boken:
I juli 1942 började tyskarna utplåna Warszawagettot. Varje dag skickade man tusentals människor in i döden. Den 5 augusti 1942 deporterades barnen från det judiska barnhemmet till en okänd plats, mest sannolikt Treblinka.
Joanna Olczak-Ronikier berättar om skräcken och fasorna, om hur människor höll sig gömda i år efter år, hur somliga fördes bort för att aldrig återvända. Hon berättar också om hur svårt det var att få omvärlden, utanför den nazistiska maktsfären, att förstå eller bry sig om judarnas fruktansvärda belägenhet. Hom citerar ur en lägesrapport av den polske motståndsmannen Jan Karski från våren 1943, som återger vad två män från den judiska motsståndsrörelsen berättat. Här följer ett utdrag ur hennes citat:
Det är omöjligt att demokratierna nöjer sig med förklaringen att det inte går att rädda Europas judiska befolkning. Om det går att rädda amerikanska och engelska medborgare, borde det också gå att genomföra en massevakuering av judiska barn, judiska kvinnor, äldre och sjuka. Erbjud tyskarna ett byte. Erbjud dem pengar. Varför skulle inte de allierade kunna köpa några tusen polska judars liv? Varför låter världen oss dö? Har vi inte bidragit till kulturen, till civilisationen?
Mitt i detta förfärliga kan jag inte låta bli att studsa till vid den sista frågan: Har vi inte bidragit till kulturen, till civilisationen? Vilken oerhört – i ordets allra vackraste bemärkelse – aristokratisk fråga!
Och bakom detta får vi följa Joannas mor och mormor, där de i fjorton månader lever undangömda i ett rum utan att någonsin gå ut. Mat får de av en vaktmästare som i hemlighet bär upp den till dem. Och vad gjorde de då hela denna tid i detta rum där de inte ens fick visa sig i fönstret? Dels gjorde de så att de talade franska en dag i veckan och en dag tyska, en dag ryska och en dag engelska. Tillsammans försökte de minnas böcker de läst, tavlor de sett och resor de gjort och så arbetade var och en av dem vidare med sitt.
Mamma skrev på en roman med titeln ”Ljusdunkel”, ett konstnärsöde i Kazimierz nad Wisła, medan mormor översatte ytterligare en av Hugh Loftings böcker om Doktor Dolittle. De började inte hata varandra. De miste inte förståndet. De tog inte livet av sig. Och de hade fortfarande mycket ork kvar och utan den skulle de inte ha överlevt det som komma skulle.
Samtidigt som stora mängder av de polska judarna mördades av nazisterna tilltog motsättningarna mellan polacker och judar. I ett brev till sin far skriver Joannas kusin Ryszard Bychowski bland annat så här:
Men mest av allt är jag rädd för att få veta hela sanningen om det polska samhällets reaktion på Förintelsen. Jag kan varken leva, prata eller arbeta med människor som kunde återgå till vardagen som om ingenting hade hänt, människor som flyttade in i judarnas hem men ändå hade mage att att ange och utpressa de få stackare som hade räddat sig.
Fast i boken talas det också om polacker som tog oerhörda risker för att gömma och skydda sina judiska vänner och bekanta. Det berättas om en grupp nunnor på en plats på landsbygden utanför Warszawa som gjort sitt kloster till en tillflyktsort för judar och andra förföljda.
Vi möter Joannas mor och mormor igen efter kriget. De återvände aldrig till Warszawa utan bosatte sig i Kraków och där lät de för en kort tid förlaget återuppstå – tills kommunistregimen tvingade dem att ge upp det. Trots dessa nya motgångar blev deras hem ett slags oas för andra:
Gamla och nya bekanta flockades kring vårt nya hem som bin kring honung. Det stod öppet för alla och envar, och man blev lyssnad på, utfodrad, tröstad, road och erbjuden penninghjälp om så behövdes. Hos de två ensamma kvinnorna kunde människor som ännu inte hämtat sig från krigets mardrömmar men redan trasslat in sig i det nya systemets vanvett, hitta trygghet, en vänlig, oegennyttig stämning och distans till verkligheten. Dessutom höll man samtalen på ”en viss nivå”, som mormor uttryckte det, i stället för att ägna sig åt att klaga.
Ännu ett uttryck för detta ”aristokratiska” sätt att hålla distans till världens elände – detta fantastiska i att, trots allt fruktanskvärt man upplevt, vilja hålla ”en viss nivå”.
Och hur kom då denna bok eller detta epos till stånd? Genom Joanna Olczak-Ronkiers sammanställande av släktens romaner, diktsamlingar, memoarer, anteckningar och brev. Och hon har inte haft lite att ösa ur. Det är fascinerande att se hur många i släkten som ägnat tid och kraft åt att dokumentera och skildra sina liv och sina tankevärldar också under de mest fruktansvärda förhållanden. Man skulle kunna säga att författarens största problem varit den nästan oöverskådliga mängden material hon haft att ösa ur.
Till sist vill jag tillägga att det är förlaget Tranan som givit ut boken och att översättningen från polskan är gjord av Irena Grönberg. (Här kan ni förresten läsa om Irenas tankar kring översättandets konst.)