Blogg

Den obrutna förbindelsen

Förlaget Tranan har bland annat givit ut en hel del modern kortprosa från olika delar av världen, vilken är en ovanlig specialitet i dagens svenska bokutgivning. I mitt eget bibliotek har jag tre antologier ur denna serie, en polsk, en estnisk och en litauisk. Jag läser just nu om några av novellerna i den litauiska antologin.

bok
Jag tror det går att läsa både titlar och författarnamn här.

Den sista berättelsen är skriven av Markas Zingeris. I författarpresentationen längst bak i boken står det att han är född 1947, att han 1971 tog examen vid journalisthögskolan i Kaunas och att han sedan höll föreläsningar i filosofi vid högskolorna i Kaunas. När han sedan vägrade att gå med i kommunistpartiet blev han avskedad.

Han har givit flera diktsamlingar och romaner och novellsamlingen ”Illusion” (2000). Det framgår inte av texten, men jag antar att novellen ”Den obrutna förbindelsen” är hämtad ur denna samling.

Den tunna handlingstråden i novellen är ett telefonsamtal mellan farmor i Litauen och hennes bror Benjamin i Amerika. De har inte hört av varandra på mycket länge. I detta samtal uppstår det många störningar och av och till uppfattar de inget annat än apparatknaster. Brodern skriker hennes namn: ”Ania, Ania!” Det är som om ”han försökte skrika över halva jorden och ett halvt sekel av vårt eländiga tidevarv.” Sonen blir efter en stund orolig och säger till sin mor: ”säg inget dumt nu. DE HÖR ALLT. DE HÖR ALLT.”

En andra tråd i novellen berättar om farmor och hennes historia, om hennes pondus och kraft.

Alltsammans är insvept i dimma och Litauen under sovjettiden är ”dimmornas land” och den obrutna förbindelsen är kanske den mellan det som fanns före den tiden och det som kom efter den.

Jag vill visa några dimmsjok ur texten:

Ord har svårt att forma sig i dimman. Du säger något och ljudet försvinner efter ett par steg. De dimmiga ländernas folk lyssnar intensivt på sagorna och tror inte alls på storstädernas lyktor.

Det är ett drag som finns hos länder som är fyllda med dimma – allt som är mäktigt, storartat och ärofyllt inträffade i gamla tider. Nuet finns liksom inte. Framtiden går inte att se in i.

Hon hade inte knäckts av decennier av ständig dimma, efteråt, när ALLT TOG SLUT. Hon väntade på att det förflutna skulle höra av sig.

I det ögonblicket färgades dimman i det land där jag, verkade det, var dömd att sitta på livstid, av magiska dimmor. Det finns ju inget vackrare än när dimman i huvudet på en upprorisk student målas över med en flaska rom.

Och så här lyder slutet av novellen – jag klipper bort det allra sista, ni kan ju läsa det eller hela novellen själva om ni vill:

Farbror Ben dog i Bronx på ett ålderdomshem. Det är hela historien. Farmor är begravd i vår stad, bortom floden. Det kan inte stämma att de döda inte umgås! Ett så rikt och sagolikt förflutet betyder ju lite mer än de få minuter som så slarvigt getts oss här. Sovjets dimma lättade och det blev ljust och klart, allt återvände till sina platser. Men försiktigt nu, är det nu inte bara ljuset och skuggorna som spelar oss ett spratt. Det här landet släpper oss inte, dimman pyser ut under våra fötter, som om vi gått vilse i trängseln. I trängseln finns det inget förflutet och inget nu, kanske har till och med tiden drunknat.

Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

Jag vill berätta mitt ljus för dig

framsida

För lite mer än två år sedan skrev jag några rader om diktsamlingen ”Tiden är ett skrik i natten” av Pavel Z (egentligen Zajíček) här.

Jag läser nummer 58:

jag vill berätta mitt ljus för dig
min spruckna tavla
min häpnad
en bit rostig plåt
med diktens namn som påskrift
livets fragment
lämnat som ett avtryck
på platsen
jag passerat

Översättningen är gjord av Michaela Zajíčkova och förlaget som givit ut boken är Rámus.

baksida

Det där med böcker…

Camilla Nagler förläggare på Wahlström&Widstrand svarar i dagens SvD så här på en fråga om bokens eller litteraturens (oklart vilket) framtid:

Skönlitteraturen kommer att finns kvar länge. Men för första gången ser jag en hotbild. De första e-läsarna som kom för tio år sedan var helt hopplösa. Det är de inte idag, så nu finns hela problemet med nedladdning och upphovsrätt. Fast vi kommer fortfarande behöva producera böcker, även om vi kanske måste dra ned lite på upplagorna.

Förmodligen betyder den första meningen här inget annat än att skönlitteraturen kommer att finnas kvar ett tag till hos Wahlström&Widstrand. Det är väl inget att säga om det.

Låt oss betrakta saken från ett lite annat håll: I kapitlet ”Lesen und Bücher” i ”Lektüre für Minuten” av Hermann Hesse hittar jag det här:

Je mehr mit der Zeit gewisse Unterhaltungs- und gewisse volkstümliche Belehrungsbedürfnisse durch andere Erfindungen befriedigt werden können, desto mehr wird das Buch an Würde und Autorität zurückgewinnen. Wir haben heute den Punkt noch nicht ganz erreicht, wo die jungen Konkurrenzerfindungen wie Radio, Film usw. dem gedruckten Buch gerade jenen Teil seiner Funktionen abnehmen, um den es nicht schade ist.

Ju mer som med tiden vissa underhållnings- och folkbildningsbehov kan tillfredsställas med hjälp av andra uppfinningar, desto mer av värdighet och auktoritet kommer boken att återvinna. Vi har idag inte till fullo nått fram till den punkt, där de nya konkurrerande uppfinningarna som radio, film osv. tar ifrån boken just den del av dess funktioner som den klarar sig bra utan.

bok

PS I Salongen finns nu den femte skogstexten inne.

Fundering kring kvotering

Egentligen borde jag väl trycka bort sådant som bara irriterar mig, men det hör till irritationens eller det som framkallar sådants väsen att inte låta sig trycks bort så lätt. Jag har haft ett Anna-Larsson-gruskorn i stöveln i ett par dagar och gruskornet heter ”kvotering”.

I fredags var jag oförsiktig nog att läsa Larssons kolumn i SvD. Texten handlar om Nyamko Sabuni och om kvotering. I inledningen får vi veta att Larsson inte tycker att Sabuni är lämplig som jämställdhetsminister, eftersom hon inte är feminist och eftersom hon i Halal-TV inte kunnat svara ordentligt på vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Fast Larsson är inte sämre än att hon kan backa lite och säga att hon ändå på sätt och vis förstår Sabuni i det här fallet. Men sedan svänger hon snabbt tillbaka och argumenterar rappt för sin sak:

Jag håller med. Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu, och här och nu är könet det första du lägger märke till när du möter en annan människa.

Lyssna till skärpan och analysen: ”Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu”.

Sedan får vi veta att Larsson inte tycker om Sabunis position i frågan om individualiserad föräldrafärsäkring och vidare att det är dåligt att Sabuni inte vill ha kvotering till bolagsstyrelser. Larsson citerar Sabuni: ”Historiskt sett har vi många bevis på att det inte behövs kvotering för att lösa problem och förändra strukturer” och undrar i anslutning till detta citat om Sabuni är närsynt.

Så tar oss Larsson till kvoteringen på högskolorna i landet, en kvotering som mest gynnar män, eftersom det finns fler kvinnliga studenter. Detta tycker Larsson är en ”ödets ironi” och här blir jag som läsare osäker på om Larsson egentligen är helt för det här med kvotering. Men så deklarerar hon att det är hon visst, åtminstone till ”vissa positioner”:

Själv har jag ingenting emot kvotering till vissa positioner. Jag kan absolut se poängen med att ge underrepresenterade grupper, som unga, kvinnor och invandrare, en skjuts på vägen – både i rättvisans namn och för att öka mångfalden på toppen.

Mycket sker i rättvisans namn, men är detta detsamma som rättvisa? Och mångfald vad är egentligen det? Vilka saker ingår i mångfald?

Sedan får vi veta att många som i teorin är emot kvotering ändå tillämpar den i praktiken. Larsson berättar att Reinfeldt gjort så när han bildade sin regering. Och så låter hon oss följa med en sväng in i sina tankar:

Och med det sagt slår mig en helt vansinnig tanke: Tänk om Nyamko Sabuni själv är inkvoterad?

Det här ser eventuellt vid första påseendet dråpligt eller kvickt ut. Men sedan kan man fundera på vad Larsson egentligen menar med sin avslutande fråga. För något menar hon väl? Vill hon säga att Sabuni borde ta skeden i vacker hand och säga ja till feminism och kvotering, eftersom hon ju ändå själv är inkvoterad och kvinna? Här blir kvotering från att för Larsson ha varit något eftersträvansvärt plötsligt till ett tillhygge.

Jag tror inte på kvotering. Dels lägger det ytterligare en orättvisa till alla dem vi redan har, dels är det oerhört svårt att välja ut vilka kategorier vi ska kvotera efter. Ska det vara kön, hudfärg, nationalitet, hälsa, skönhet, intelligens eller vad ska det vara? Och hur kombinerar vi olika kategorier och vilka kategorier ska ha företräde när? Och dessutom: ju vanligare det blir med kvotering desto oftare kan man råka ut för att bli misstänkt för att ha fått en viss post på grund av detta och alltså inte på grund av kompetens.

Här finns hela kolumnen.

En skogskyrkogård

I skogsbrynet strax här intill upptäckte jag härom dagen en liten ”kyrkogård”. Det är några smådjur som ligger begravna här: Ett marsvin? En hamster? En katt? Gravarna är nya, men Andys grav verkar äldre än Nisses för texten där har bleknat och korset har börjat luta…

gravar 1

gravar 2

•••

PS Jag givit mig på att skriva för Axess’ mao-blogg. Om skolan här och där handlar min text.