Förlaget Tranan har bland annat givit ut en hel del modern kortprosa från olika delar av världen, vilken är en ovanlig specialitet i dagens svenska bokutgivning. I mitt eget bibliotek har jag tre antologier ur denna serie, en polsk, en estnisk och en litauisk. Jag läser just nu om några av novellerna i den litauiska antologin.
Jag tror det går att läsa både titlar och författarnamn här.
Den sista berättelsen är skriven av Markas Zingeris. I författarpresentationen längst bak i boken står det att han är född 1947, att han 1971 tog examen vid journalisthögskolan i Kaunas och att han sedan höll föreläsningar i filosofi vid högskolorna i Kaunas. När han sedan vägrade att gå med i kommunistpartiet blev han avskedad.
Han har givit flera diktsamlingar och romaner och novellsamlingen ”Illusion” (2000). Det framgår inte av texten, men jag antar att novellen ”Den obrutna förbindelsen” är hämtad ur denna samling.
Den tunna handlingstråden i novellen är ett telefonsamtal mellan farmor i Litauen och hennes bror Benjamin i Amerika. De har inte hört av varandra på mycket länge. I detta samtal uppstår det många störningar och av och till uppfattar de inget annat än apparatknaster. Brodern skriker hennes namn: ”Ania, Ania!” Det är som om ”han försökte skrika över halva jorden och ett halvt sekel av vårt eländiga tidevarv.” Sonen blir efter en stund orolig och säger till sin mor: ”säg inget dumt nu. DE HÖR ALLT. DE HÖR ALLT.”
En andra tråd i novellen berättar om farmor och hennes historia, om hennes pondus och kraft.
Alltsammans är insvept i dimma och Litauen under sovjettiden är ”dimmornas land” och den obrutna förbindelsen är kanske den mellan det som fanns före den tiden och det som kom efter den.
Jag vill visa några dimmsjok ur texten:
Ord har svårt att forma sig i dimman. Du säger något och ljudet försvinner efter ett par steg. De dimmiga ländernas folk lyssnar intensivt på sagorna och tror inte alls på storstädernas lyktor.
•
Det är ett drag som finns hos länder som är fyllda med dimma – allt som är mäktigt, storartat och ärofyllt inträffade i gamla tider. Nuet finns liksom inte. Framtiden går inte att se in i.
•
Hon hade inte knäckts av decennier av ständig dimma, efteråt, när ALLT TOG SLUT. Hon väntade på att det förflutna skulle höra av sig.
•
I det ögonblicket färgades dimman i det land där jag, verkade det, var dömd att sitta på livstid, av magiska dimmor. Det finns ju inget vackrare än när dimman i huvudet på en upprorisk student målas över med en flaska rom.
•
Och så här lyder slutet av novellen – jag klipper bort det allra sista, ni kan ju läsa det eller hela novellen själva om ni vill:
Farbror Ben dog i Bronx på ett ålderdomshem. Det är hela historien. Farmor är begravd i vår stad, bortom floden. Det kan inte stämma att de döda inte umgås! Ett så rikt och sagolikt förflutet betyder ju lite mer än de få minuter som så slarvigt getts oss här. Sovjets dimma lättade och det blev ljust och klart, allt återvände till sina platser. Men försiktigt nu, är det nu inte bara ljuset och skuggorna som spelar oss ett spratt. Det här landet släpper oss inte, dimman pyser ut under våra fötter, som om vi gått vilse i trängseln. I trängseln finns det inget förflutet och inget nu, kanske har till och med tiden drunknat.
Översättningen är gjord av Jonas Öhman.
