Den obrutna förbindelsen

Förlaget Tranan har bland annat givit ut en hel del modern kortprosa från olika delar av världen, vilken är en ovanlig specialitet i dagens svenska bokutgivning. I mitt eget bibliotek har jag tre antologier ur denna serie, en polsk, en estnisk och en litauisk. Jag läser just nu om några av novellerna i den litauiska antologin.

bok
Jag tror det går att läsa både titlar och författarnamn här.

Den sista berättelsen är skriven av Markas Zingeris. I författarpresentationen längst bak i boken står det att han är född 1947, att han 1971 tog examen vid journalisthögskolan i Kaunas och att han sedan höll föreläsningar i filosofi vid högskolorna i Kaunas. När han sedan vägrade att gå med i kommunistpartiet blev han avskedad.

Han har givit flera diktsamlingar och romaner och novellsamlingen ”Illusion” (2000). Det framgår inte av texten, men jag antar att novellen ”Den obrutna förbindelsen” är hämtad ur denna samling.

Den tunna handlingstråden i novellen är ett telefonsamtal mellan farmor i Litauen och hennes bror Benjamin i Amerika. De har inte hört av varandra på mycket länge. I detta samtal uppstår det många störningar och av och till uppfattar de inget annat än apparatknaster. Brodern skriker hennes namn: ”Ania, Ania!” Det är som om ”han försökte skrika över halva jorden och ett halvt sekel av vårt eländiga tidevarv.” Sonen blir efter en stund orolig och säger till sin mor: ”säg inget dumt nu. DE HÖR ALLT. DE HÖR ALLT.”

En andra tråd i novellen berättar om farmor och hennes historia, om hennes pondus och kraft.

Alltsammans är insvept i dimma och Litauen under sovjettiden är ”dimmornas land” och den obrutna förbindelsen är kanske den mellan det som fanns före den tiden och det som kom efter den.

Jag vill visa några dimmsjok ur texten:

Ord har svårt att forma sig i dimman. Du säger något och ljudet försvinner efter ett par steg. De dimmiga ländernas folk lyssnar intensivt på sagorna och tror inte alls på storstädernas lyktor.

Det är ett drag som finns hos länder som är fyllda med dimma – allt som är mäktigt, storartat och ärofyllt inträffade i gamla tider. Nuet finns liksom inte. Framtiden går inte att se in i.

Hon hade inte knäckts av decennier av ständig dimma, efteråt, när ALLT TOG SLUT. Hon väntade på att det förflutna skulle höra av sig.

I det ögonblicket färgades dimman i det land där jag, verkade det, var dömd att sitta på livstid, av magiska dimmor. Det finns ju inget vackrare än när dimman i huvudet på en upprorisk student målas över med en flaska rom.

Och så här lyder slutet av novellen – jag klipper bort det allra sista, ni kan ju läsa det eller hela novellen själva om ni vill:

Farbror Ben dog i Bronx på ett ålderdomshem. Det är hela historien. Farmor är begravd i vår stad, bortom floden. Det kan inte stämma att de döda inte umgås! Ett så rikt och sagolikt förflutet betyder ju lite mer än de få minuter som så slarvigt getts oss här. Sovjets dimma lättade och det blev ljust och klart, allt återvände till sina platser. Men försiktigt nu, är det nu inte bara ljuset och skuggorna som spelar oss ett spratt. Det här landet släpper oss inte, dimman pyser ut under våra fötter, som om vi gått vilse i trängseln. I trängseln finns det inget förflutet och inget nu, kanske har till och med tiden drunknat.

Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

5 tankar om “Den obrutna förbindelsen

  1. Hej Bodil, kul att du flashar den litauiska litteraturen, den har en säregen blandning av nyfiket betraktande av omvärlden och ett aldrig sinande hanterande av det förflutna. För Mark Zinger (som han skulle ha hetat utanför Litauen) är den här processen förstås dubbel eftersom han även tillhör den judiska delen av befolkningen. Zingeris har, förutom dikter och en roman, även översatt Singer och Brodskij.

    Det är en intressant metafor han väljer för den tiden, dimman, som han använder inte bara visuellt, utan även på andra sätt.

    Tranan, liksom Ariel, gjorde mycket för litauisk litteratur i början av det här decenniet (Tranan gav också ut en diger poesivolym med titeln Möte i gryningen vid samma tid).

    Och den som läser denna litteratur, kommer inte att känna igen sig i något annat den tidigare läst, det kan jag garantera.

  2. Tack Michael,
    jag ska se om jag kan hitta *Möte i gryningen*, för sådana här antologier ger ju bra allmänna inblickar. Jag har en annan litauisk lyrikantologi som heter *Bortom det låsta havet*. Kanske känner du till den?

    Bland författarna i *Att avregistrera ett spöke* hade jag tidigare läst en essäsamling av Herkus Kunčius och en del av Sigitas Parulskis tidigare. Särskilt *Tre sekunder himmel* av Parulskis gjorde starkt intryck på mig. Jag tror att jag har skrivit om den någonstans här och också om Kunčius’ essäsamling *De försvunna texterna*.

  3. Jag är redan så glad för den här novellsamlingen som landade i min brevlåda igår. Litauisk litteratur är ett helt nytt kapitel för mig och jag försöker suga åt mig som en svamp. Otroligt intressant, otroligt spännande. Idag har jag dessutom fått meddelande från biblioteket att ”Bortom det låsta havet” och ”Själens labyrint” finns till avhämtning. Det känns lite som julafton!

  4. Som jag ser att jag gör i kommentaren (från 2008) ovanför din, så vill jag igen också rekommendera Sigitas Parulskis’ ”Tre sekunder himmel”, läs den – när du har läst allt det andra du räknar upp här.

Kommentera