Blogg

Om populismen

Jag slår upp ordet ”populism” i en ordbok och hittar det här: ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”. Det är en definition jag någorlunda kan ställa mig bakom. Vad är det då som lockar till denna typ av hyckleri? Och vem är den typiske populisten? Kanske är det lättare att komma fram via dess motsats. Populisten är inte någon som med allvar arbetar för att nå höga mål för sig själv eller för andra. Blir man kanske populist av avund för att man inte har några verkliga mål medan man ser att det finns andra som har det? Det finns säkert de som blivit populister på den vägen, men det går nog att hitta bättre förklaringar. Populist blir man för den lättköpta och snabba framgångens skull. Man identifierar något, helst riktigt utbrett, missnöje i sin omgivning (eller i mediavärlden som ju också är ens omgivning numera), gärna av typen ”Varför får inte jag när de får?” Sedan letar man fram någon som har något som andra kan vilja ha. Nästa steg är att man på olika sätt uttalar sig om hur fel detta är, gärna i grova och braskande ordalag. En annan variant är att man letar fram en syndabock eller en väl definierad syndabocksgrupp som man ger skulden för att ”så många inte har” det den här gruppen har eller antas ha. Viktigt i båda fallen är att man ställer sig själv åtminstone lite utanför, kanske snett ovanför. Det är inte för sig själv som populisten vill uppnå det han/hon gapar om, oh nej, det är för andra, för människor som man vill visa vägen. Visst kan man sedan som populist ändå rätta in sig i det egna ledet, man vill ju inte vara för mer än någon annan, man är ju bevars folklig på riktigt.

Det som utlöste de här funderingarna var tillfälligtvis (egentligen myllrar det av den här sortens ”inspirationskällor”) Anna Larssons skriveri om Nobelfesten. Här är några gobitar ur anrättningen:

Det är vi. Och dom.
Vi som är utanför. Dom som är utvalda.
Vi som beundrar. Dom som markerar status.

Det är klart att vetenskapsmännen, och de enstaka -kvinnorna, ska hyllas. Men om man vill popularisera spetsforskning är det dags att sluta vara fisförnäm och anpassa festen efter folket, det vill säga oss dör hemma.

I mitt stilla sinne undrar hur många det egentligen kan vara som är avundsjuka på den här sittningen. Skjuter inte populisten här bredvid målet denna gång. Fast kanske hade hon helt enkelt fått uppdraget att skriva om denna fest och inte haft mod att säga nej.

PS Här är en länk till Larssons text – för den som vill gäspa lite.

Morgonpromenad i lyktsken

Nu är det den tiden när morgonen är som mörkaste natt, fast lite ljus ger snön som vi nyss har fått här. Så här på morgonen är det ingen idé att gå in i skogen, det blir bara snubbel och man brakar kanske igenom en is.

väg

Londi och jag håller oss i bebyggelsens kant, vi går i lyktskenet och trampar ett spår i snön och allt känns ganska bra. Vi tänker på ingenting och lufsar bara fram. Det blir den lilla rundan, snart är vi på väg tillbaka igen.

lykta

Vi stannar lite, det har visst börjat snöa igen. Londi tittar upp mot ljusskenet: "Det här med att vara hund."

Det stora alleuropeiska språkprojektet

Håller det på att hända någonting på den europeiska språkfronten eller handlar det bara om fromma önskningar från de ”troende”? Jag läser ett upprop för en ny europeisk språkpolitik på SvD Kultur idag. Under texten står att uppropet lagts fram när ”Generalständerna för multilingvismen hade samling i Paris 26/9 2008”. Vidare står det att uppropet publicerats den 19/11 i Libération och Süddeutsche Zeitung. Och nu har det alltså nått en svensk tidning. Bakom uppropet står en samling franska (eller fransktalande i alla fall) intellektuella och författare.

I uppropet vill man slå ett slag för en tydligare politik när det gäller språk och översättning i vår världsdel. Jag läser och kommenterar:

För att inte förneka sig självt, kan Europa inte byggas utan att respektera mångfalden i dess språk.

Denna inledning följs av två förslag på vägar att gå för att uppnå detta mål. Ja, egentligen är det bara det andra som är ett allvarligt menat förslag, det första förkastas samtidigt som det presenteras:

[A]ntingen en allmän tillflykt till en ”transaktionsdialekt” för att främja utbyten, men med risk för kollektiv utarmning, eller att glädjas över den språkliga mångfalden och säkerställa den för att få till stånd en bättre ömsesidig förståelse och en sann dialog.

Den utarmande ”transaktionsdialekten”, som man väl kan föreställa sig som ett slags engelskinfluerad lingua franca för det mest basala eller mekaniska utbytet, förkastas eller beskrivs i alla fall som underlägsen ett samspel mellan de enskilda levande språkens kraftfulla röster.

Ett stycke längre ner läser jag:

Att värdesätta Europas språk kommer att bidra till att förlika medborgarna med Europatanken. Översättningen spelar här en avgörande politisk roll. För ett språk är inte bara ett instrument för kommunikation, en tjänst. Det är inte heller endast ett arv, en identitet att bevara. Varje språk är ett eget raster som läggs över världen, det existerar enbart i sin interaktion med andra. När man översätter fördjupar man sin egen och andras egenart.

Och betydelsen i översättandet understryks sedan yttterligare:

Eftersom översättandet är identitetsöverskridande och har erfarenhet av olikheter, bör det stå mitt i det offentliga rummet i Europa.

Texten avslutas med följande kraftfulla ord:

Ur översättningar kan det europeiska projektet ösa ny energi.

Bland undertecknarna finns Adonis, Julia Kristeva, Umberto Eco och Tahar Ben Jelloun.

bild

Jag skriver också under på detta upprop. Låt oss hoppas att det når önskad effekt.

PS Här är hela texten.

Håller lärarstudenten på att bli vuxen?

För en tid sedan visade jag den här affischen som jag funnit uppklistrad här och där på väggar och dörrar på en västsvensk lärarhögskola:

buus

På bilden framställdes utan ett spår av ironi lärarstudenten som en rolig och busig baby och man förväntades gå med i studentföreningen för att man identifierade sig med denna lilla sprattlande blöjklädda krabat. Nu har det gått något år och jag tror att de svenska lärarhögskolorna rört sig åtminstone ett litet stycke från denna absoluta nollpunkt. Den här affischen är nog faktiskt omöjlig idag och finns det någon högskola där den fortfarande passar, så beror detta förmodligen på att just den högskolan hör till den grupp som inom kort kommer att fråntas rättigheten att utexaminera lärare.

Här och nu

Igår synade vi under rubriken ”Den ultimata sprickan skaver” delar av språkets vulgärsidor här. Riktigt grovkalibriga floskler som en del av dem som nämndes i gårdagens samtal är väl inte så svåra att identifiera och eliminera, men på många andra vis kan det ofta vara ganska svårt att hålla ordning i det egna ordstallet. Var och en har sina egenheter, som vid någorlunda balanserad användning stannar inom det vi kan kalla ett ”personligt uttryckssätt” eller en ”individuell stil”, men någonstans går en gräns och bortom den kan de här egenheterna bli till svulstighet, tjat eller skräp. Hos mig själv eller mitt sätt att skriva har jag upptäckt – ja, ganska sent har jag gjort den här upptäckten – att jag överanvänder orden ”här” och ”nu”. I och för sig förstår jag varför jag lockas så av dem: de fäster det jag säger på ett tydligt sätt i rum och tid och det känns betryggande och rejält. Dessutom är de båda till sin form små och korta och märks inte så mycket, det dröjer alltså innan de stör. Lustigt nog gör jag på samma sätt när jag skriver på tyska. Texterna vimlar av ”hier” och ”jetzt”, fast i tyskan finns som väl är varianten ”nun” och det gör den här tendensen mindre uppenbar. På italienska blir problemet ytterligare ett steg mindre synligt, eftersom det finns synonymer till båda orden. Men jag skriver ju mest på svenska och innan jag lämnar ifrån mig en lite mer genomtänkt text på det här språket, har jag på senare tid tagit för vana att som avslutning söka igenom den efter vad som tycks mig överflödiga markeringar av här och nu. Fast helt säker på om det är någon mening med denna rutin är jag inte.