Jag läser Faust igen, kanske kan man säga att jag alltid läser Faust. Det är Faust I jag menar. Och eftersom jag läst det här dramat så många gånger, kan jag numera gå ut och in där lite som jag vill.
Jag sätter in mitt gamla ”Faustägg” igen som en liten orienteringshjälp för den som inte vistas så ofta i det här dramat.
Bakom mig har jag just nu Trüber Tag. Feld (Mulen dag. I det fria). I den scenen anklagar Faust Mefisto med stor våldsamhet för att Margareta hamnat i fängelset efter att hon dödat det barn hon fått med Faust. Faust anklagar Mefisto med en särskild hetta för att Mefisto lurat honom att glömma henne och fått honom att följa med upp till häxorna i valborgsmässonattens orgier. I alla de här anklagelserna skiner det på ett märkligt tydligt sätt igenom att Faust främst beskyller Mefisto för att han inte inte hindrat Faust från att göra som han själv för tillfället hade lust att göra. Och Mefistos ironiska svar skickar liksom tillbaka attackerna som bumeranges. Varför gör du mig sällskap när du i själva verket inte vill följa mig? Varför försöker du flyga när du egentligen lider av svindel? Var det du eller jag som störtade Margareta i fördärvet?
Men det stannar inte vid denna kalla logik, för Faust är människa och en människa kan ångra sig. Kanske är det det mest mänskliga hos människan. Ja, han har störtat henne som han älskade i fördärvet, men nu vill han rädda henne och han är beredd att offra mycket för det. Han är redo att utsätta sig för stora faror. Och Mefisto – som inte alls är den stora absoluta ondskan – låter sig övertalas till ett räddningsförsök. De ska rida på dunkla spökhästar bort från ödemarken där de just befinner till fängelset i stadens utkant, där Margareta väntar på att dödsdomen ska verkställas. Och Mefisto ska söva fångvaktaren så att Faust kan gå ner i fängelsehålan till Margareta.
Nu följer den allra kortaste, men kanske den mest suggestiva, scenen i hela dramat:
Nacht. Offen Feld
Faust, Mephistopheles, auf schwarzen Pferden daherbrausend
Faust: Was weben die dort um den Rabenstein?
Mephistopheles: Weiß nicht, was sie kochen und schaffen.
Faust: Schweben auf, schweben ab, neigen sich, beugen sich.
Mephistopheles: Eine Hexenzunft.
Faust: Sie streuen und weihen.
Mephistopheles: Vorbei! Vorbei!
Jag lägger in Britt G. Hallqvists svenska översättning av scenen:
Natt. Öppet fält
Faust och Mefistofeles kommer susande på svarta hästar
Faust: Vad sysslar de med kring galgens mur?
Mefistofeles: Vem vet vad de lagar och sjuder?
Faust: Svävar upp, svävar ned, böjer sig, höjer sig.
Mefistofeles: Det är häxornas skrå.
Faust: De strör och de signar.
Mefistofeles: Förbi! Förbi!
Denna Rabenstein (korpstenen, en klippa som är kringflugen av korpar som väntar på mer) är platsen där Margareta ska avrättas den morgon som följer på natten som Faust och Mefisto rider igenom. För i fängelsescenen som kommer efter och som är den sista i dramat, lyckas Faust inte få Margareta att fly från fängelset.
Det är en mörk ödesmättad scen som det är omöjligt att kasta ljus in i. Vi ser in i framtiden in i avrättningen. Att det sedan tillkommer ett religiöst perspektiv på detta, kan ändå inte ändra något. Det kommer att ske.