Saviano i Stockholm och ett tal om röda stugor

RS
foto Salvatore Laporta

Roberto Saviano, dödshotad av det neapolitanska brottssyndikatet camorran sedan hans bok om densamma, ”Gomorra”, kom ut för två år sedan, har varit gäst i Sverige i några dagar. Under dessa dagar har han bland samtalat med Salman Rushdie inför en stor publik på Svenska Akademien med rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. Under detta samtal kom de båda författarna bland annat in på hur det är att leva under poliseskort, ständigt på sin vakt, år efter år. Det är som ett fängelse. ”Hur ska jag komma ut? Hur ska jag få tillbaka mitt vanliga liv?”

Jag försöker tänka mig in i hur det kan vara att leva i den här sortens vandrande exil under en egentligen obestämd tid som väl närmast kan preciseras som ”alltid” eller ”hela livet”. Jag hittar ett uttalande som Saviano gjort för en italiensk radiostation: ”Det har varit hårt, väldigt hårt. I början tror du att du klarar det. Sen märker du att du förlorat allt: omtanken, vänskaperna, vänskapsbanden.”

Dagen därpå talade Saviano på Kulturhuset under rubriken ”Kidnappad yttrandefrihet”. På Kulturhusets hemsida hittar jag en kort bakgrundstext, som börjar så här:

UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken "Gomorra" skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).

Jag upptäcker att Bodil Malmsten satt in talet hon höll eller läste upp vid detta evenemang i sin blogg. Det vill jag läsa, tänker jag och går till sidan. Efter en genomläsning vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Var kanske det här talet tänkt som ett slags lustigt intermezzo för att lätta på trycket för en stund? Var Malmsten kanske väldigt rolig när hon läste upp det? Det kan jag inte få reda på. Men intrycket som texten ger mig som text här och nu är beklämmande. Det verkar som om Malmsten helt glömt vad det handlar om. Allt eller i alla fall nästan allt är bara ett skämt. Se här här till exempel:

Utan din bok hade vi – svedesi stupidi – varit ännu stupidare och eftersom vi, enligt uppgift från Svenska Akademiens ständige sekreterare eternello contabile l´accademia svedese, bevisligen är ett obildat folk så tackar vi dig igen. Millissime grazie tack, Roberto Saviano, låt oss få ge dig det ultimata beviset på vår tacksamhet – ett gömställe där du kan vara super securitas och a la svedese trygg.

Är det verkligen en bra idé att på skämt erbjuda gömställen åt en dödshotad person. Eller tänker Malmsten verkligen erbjuda Saviano en tryggad plats. Nej, knappast för då hade hon inte sagt det här.

Hon skojar vidare och erbjuder – på skoj – en röd stuga som exil:

Runt stugan kommer hemvärnsmän och älgjägare i kamoflagemönstrad bävernylon att smyga med osäkrade gevär så att du och dina livvakter kan ägna er åt de vackra svenska flickorna – i belissimi blondini a la Fellini.

Hon uppehåller sig en stund vid den röda stugan, ja, egentligen är det talets huvudinnehåll, men så småningom går hon över till annat, bland annat så här:

En sak till, det här med tackandet – det att vi svenskar oavbrutet tackar så orimligt innebär inte att vi är ett särskilt tacksamt folk, tvärtom – det är bara vårt sätt att bekräfta någonting. Vad gäller dig är vi uppriktigt och ur våra hjärtans djup – con cuore svedesi tutti – tacksamma för att du finns och vill göra allt som står i vår makt för att det ska fortsätta att vara så.

Det är möjligt att det här talet gjorde sig bättre som just tal, låt oss hoppas det, men detta ändrar ändå inte det faktum att innehållet är mycket fattigt och egentligen bara en liten malmstenlek med det svenska eller med den svenska stugan. Dessutom: Hur rolig är den där låtsasitalienskan hon späckar eller sockrar texten med egentligen efter ett tag?

Här finns för den intresserade hela hennes text.

PS Hos Karin Stensdotter finns också en kommentar till det malmstenska talet.

16 tankar om “Saviano i Stockholm och ett tal om röda stugor

  1. Skriver samma som hos Stensdotter…

    Malmsten var fantastisk! Fick flest skratt och tillställningens överlägset största och längsta applåd.
    Kanske måste man ha varit där.
    Saviano såg rörd ut, så han fick nog texten översatt för han tittade i ett papper och skrattade på ”rätt” ställen, dvs när alla andra skrattade. T.om tråkmånsen Kerstin Ekman skrattade! Malmsten var klockren!

  2. Det är möjligt att Malmsten är jätterolig eller ”fantastisk” och ”klockren” som talare, men som text kan detta inte imponera på mig och det var som text – inte som ljudfil eller filmsnutt – som jag mötte den utlagd i Malmstens blogg. Denna text bygger till största delen på tämligen nötta klichéer om svenskt och i någon om italienskt. Nåja, talet hade kanske rollen som lustigt intermezzo.

    Lite vid sidan om: Du kallar i din kommentar Kerstin Ekman en ”tråkmåns”. Vad bygger du det på?

    Om Savianos reaktion, där han satt med översättningen av denna text framför sig, finns väl inte mycket att säga. Han hade väl inte gärna kunnat reagera så mycket annorlunda i den situationen. Och hade han inte skrattat med ”på rätt ställen” kanske han hade klassats som tråkmåns, vem vet.

  3. Tack Bodil, du satte ord på min egen tanke. När jag läste den där texten kände jag ett starkt obehag. Såg delar av spektaklet på SVT24 igår eftermiddag, och kommer länge att minnas Rushdies definition av den verkliga svårigheten med att leva ”gömd” på ”hemlig adress”, han sa så här ungefär: ”Rätt snart börjar grannarna undra varför fem snygga och välbyggda män lever tillsammans i en så liten lägenhet”. Den var fin!
    Bodil Malmsten körde nog fast för tio år sedan, i en humoristisk prosa som gick hela vägen från personlig attityd till en uppsättning klichéer. Hennes tal må ha varit roligt, men texten i sig är en platthet som få kan leva upp till.
    Att Kerstin Ekman skulle vara ”tråkig” måste vara årets roligaste omdöme. Hon är, så vitt jag kan bedöma, mycket (rolig, sensuell, romantisk, saklig… you name it) men tråkig??!!

  4. Jag kan bara instämma i vad Thomas skriver ovan. Malmstens text ger ett obehagligt intryck även på mig. Naturligtvis kan det muntliga framförandet ha varit bättre – så är det ju nästan alltid men även om talet hade varit roligt, vilket det inte var, så var det fel tillfälle, fel sammanhang. ”Saviano såg rörd ut” – ja hur f-n skulle han ha sett ut? Kanske var han bara generad.

    Malmsten försöker att driva med Sverige och det svenska. Även om hon, i mitt tycke, inte lyckats särskilt bra så verkar det osmakligt att använda sig av den mordhotade författarens närvaro som förevändning.

    Men Bodil Malmsten är 2000-talets Astrid Lindgren. Hon tillfredsställer det behov av oförargliga helgon som är så utmärkande för det svenska kynnet. Så naturligtvis fick hon ”tillställningens överlägset största och längsta applåd.”

  5. ”Oförargliga helgon” tycker jag var en träffsäker etikett. Och även om det hamnar lite vid sidan av så vill jag nämna ett sådant till: Viveka Lärn.

  6. Oj,
    förlåt så mycket att jag yttrade mig. Det här är tydligen inte en blogg där man får ha avvikande åsikt.

    Jag ville ge min bild av det bloggägaren skrev om då jag såg det live. Jag tyckte som jag tidigare sagt att det var precis så bra som jag skrev i mitt första inlägg.
    Att jag änvänder ord som klockren eller fantastisk är för att jag tycker att det var så.
    SVT 24 har inget med evenamanget på Kulturhuset att göra. En helt annan tillställning.
    Ang. Kerstin Ekman, där backar jag, hon var jättebra när hon läste Rushdie mfl. men sedan såg hon sur ut till Malmsten läste sin text. Att hon skulle vara tråkmåns har jag bara andrahandsuppgifter på, så det ber jag om ursäkt för.

    Jag tycker Malmsten gjorde rätt i att lätta upp stämningen på slutet, det var tungt att höra hur Saviano levde.

    Har hört att hela kvällen tydligen spelades in och någon har lagt ut det på nätet. Vet inte om det stämmer, men om ni inte gillar Malmsten så lyssna på Saviano.

    Om jag trampat bloggägaren och hans/hennes läsare på tårna ber jag om ursäkt.

    Troligen fortsätter jag läsa, men inga fler kommentarer från mig i fortsättningen.

  7. Anders,
    jag förstår inte den andra kommentaren från dig. Vad är det du säger? ”Det här är tydligen inte en blogg där man får ha avvikande åsikt.” Ska jag tolka detta som att, eftersom du inte fick medhåll av de fyra personer som förutom du själv och jag kommenterat under det här inlägget, så **får man inte ha en avvikande åsikt här**? Så är inte fallet, kan jag tala om för dig. Sedan säger du ”om ni inte gillar Malmsten så lyssna på Saviano.” Mitt inlägg handlar om en TEXT av Malmsten inte om att gilla eller inte inte gilla Malmsten. När du sedan mot slutet ber ”bloggägaren och hans/hennes läsare” om ursäkt, så måste jag säga att jag uppfattar det som rent hyckleri. Man kan inte både anklaga och be om ursäkt i samma andetag utan att det har effekter på trovärdigheten.

    Dessutom: Du är bara lite vagt ”Anders” här. Jag vet alltså inte vem du är. Jag är Bodil Zalesky och du kan hur lätt som helst ta fram fler fakta om mig.

  8. Jag har helt missat den här diskussionen. Jag var där och jag kan säga att jag skruvade besvärat på mig åt Malmsten. Vissa delar av samtalet blottlade en svensk naivitet jag knappt trodde var möjlig.

    Tack och lov så var Savianos nästa punkt Filmfestivalen en knapp timme senare där hans situation behandlades med mer respekt.

  9. Tack Annika,
    synd att du inte var med från början, för då handlade det delvis om att ”vi som inte var där inte förstod hur jätterolig BM var”.

    Skriver du kanske något om Savianos besök i Stockholm hos dig?

  10. Bodil, jag skall se ifall jag hinner imorgon. Jag hann inte göra något direkt då jag var på Filmfestivalen till efter midnatt varje dag tills i söndags. Jag meddelar när jag skrivit något.

  11. Utdrag från en längre blogg

    / _ _ _ /

    Avslutningsvis läser Bodil Malmsten ett nyskrivet tal till Roberto Savianos ära. Mio Caro Roberto och önskar honom en röd stuga i vårt avlånga land. Talet är riktigt roligt i en svensk context, mer en satir om oss svenskar och om svensk självgodhet. Problemet är att det liksom blir missförstånd av ämnet.
    – Kvällens samtal Kidnappad yttrandefrihet måste känns långt borta från Bodils röda stuga för en ung allvarligt sinnad författare från Kampanien som skrivit engagerat om camorran och miljökatastrofer i en helt annat ton.
    Vad ligger inte längre bort än en röd svenskstuga med vita knutar i granskogskanten än en urbaniserad medelhavsmiljö i Neapelbukten där det ångar av folkliv, rörelse, utrop och dagliga små dramer i en urbaniserad miljö sedan antikens dagar.
    Frågan är då om inte den röda stugan i gransusets närhet är ett värre hot än camorran för Saviano skojar vi på Kistalight.
    Andra bloggar om Roberto Saviano Andra bloggar camorran: Andra bloggar om Neapel: Andra bloggar om Kista
    ©Thommy Sjöberg

  12. Hej Larsthommy,
    tack, jag har läst hela inlägget nu och kommentarerna under också.

    PS Vad gäller pseudonymerna Luther Blissett och Wu Ming så läser jag i baksidestexten av deras bok ”Q”, som jag har här, detta:
    *Dal 1994, Luther Blissett è uno pseudonimo multi-uso liberamente adottabile nelle communità di hackers e nei movimenti nati dalla controcultura del tardo XX secolo. […] Dal gennaio 2000 gli autori di ”Q” hanno cessato di utilizzare il nome Luther Blissett e avviato il progetto Wu Ming (anonimo in cinese mandarino)*

  13. Intressant!
    Tack för tipset1
    Surfar vidare på sidorna om Wu Ming som inte är en anonym pseudonym utan en grupp på fem författare med Norditalien som bas.
    Nyfiken på deras verksamhet och visioner / LarsThommy

Kommentarer avstängda.