Blogg

Är det dina stövlar?

Någon gång under senhösten måste någon ha vräkt ut de här stövlarna i diket just där skogsvägen in mot Hovmanstorpet böjer av från bilvägen ut mot golfbanan, kanske i farten genom en bildörr. Londi och jag har gått förbi dem många gånger och tittat och luktat på dem. Först var det ännu fler, men jag såg aldrig något par, bara uddastövlar och -skor.

stövlar 1

De som ligger kvar har för dagen fått en extrahud av frost, små små piggar som sticker rakt ut.

stövlar 2

Vems var de? Hade alla samma ägare eller bärare? Storleken verkar åtminstone vara ungefär densamma. Vem gick omkring i den där rynkade rosa stöveln med slank svart klack? Och i den där klunsiga svarta platådojan? Jag försöker tänka mig henne – för det måste väl ha varit en hon?

Vad hände egentligen? Var det kanske någon annan än skornas ägare som slängde dem här? Någon som – elakt och listigt – bara hade tagit med sig en av varje par…

I solens trapets

Nyligen läste jag ett tunt tvåspråkigt diktband med namnet ”Diciotto liriche – Arton dikter”. Originaltexterna är skrivna av Percival – en ny bekantskap för mig – och de italienska översättningarna är gjorda av Giacomo Oreglia, som bland annat är känd för sina översättningar av svensk lyrik.

På tre ställen i boken finns detta portvalv, en gång i skarpt svartvitt och två gånger i nedtonat gråskimmer:

port
lätt beskuren och gröntonad bild

Grundtemat i dikterna – de flesta av dem i alla fall – är människan och tiden. Kanske finns här också ett stänk av evighet.

Jag läser en på prov:

I solens trapets

Se de träd som stilla
talar i vinden
då dag blir ljus –
och natt finner morgon

Livets sol leker i vattnet

Vakna till klara ljud

Allt glimtar förbi – en lek
i solens trapets

Nel trapezio del sole

Vedi gli alberi che silenti
parlano nel vento
quando giorno si fa luce –
e notte trova mattino

Il sole della vita gioca nell’acqua

Svegliati a chiari suoni

Tutto luccica e passa – un gioco
nel trapezio del sole

Salong Romanowska: Else Lasker-Schüler

Jag vill passa på – så här exakt en månad i förväg – att visa ett utsnitt ur Julia Romanowskas salongsprogram för kvällen den 15 februari:

Salong Romanowska bjuder in till ett unikt arrangemang med levande musik.

Vi presenterar ett annorlunda Schibbbolet-program baserat på texter av och om Else Lasker-Schüler som trots att hon räknas till de stora poeterna är praktisk taget okänd i Sverige. Översättning från tyska har gjorts av Bodil Zalesky speciellt för detta tillfälle.

Kompositören Rachel Galinne har tonsatt "Schwarze Gesänge" av Else Lasker-Schüler.  Sångerskan Kristina Hansson från Kungliga Operan framför sångcykeln med pianoackompanjemang.

Rachel Galinne och Bodil Zalesky kommer att närvara och delta i det efterföljande samtalet.

Välkommen den 15 februari kl 19.00 till Torbjörn Klockares gata 14.

Biljettpris: 200 kr. Anmäl dig till: info@romanowska.com

bild
teckning av Else Lasker-Schüler

Här är en av ”Schwarze Gesänge” i original och i min översättning:

O GOTT

O Gott, wie soll dich meine Klage rühren,
Da alle Menschen auf der Erde fast
In ihren Herzen tragen ihre tiefe Last
Und Kinder hungern
Hinter allen Türen.
Darum auch sollen meine Lippen schweigen.
Die Not ist groß. Ich weiß –

ÅH GUD

Åh Gud, hur ska min klagan kunna röra dig,
Då nästan alla människor på jorden
I sina hjärtan bär sin djupa last
Och barnen hungrar
Bakom alla dörrar.
Därför ska nu också mina läppar tiga.
Nöden är stor. Jag vet –

Milano

Milano hör inte till de mest älskade städerna i Italien, men ingen kommer förbi föreställningen om Milano den dynamiska storstaden, bankstaden i dimman. Ur ett syditalienskt perspektiv finns här den kalla, rika, grå och ”onaturliga” nordligheten, där man inte vet något om vänskap och där kärleken är en absurd främling. Från andra håll ser Milano ut som en glänsande jättepärla: Armani, Versace, Valentino, Prada… För många är den jättelika domen en megasymbol. Så är den också en av de största gotiska kyrkorna i världen. För andra åter är Milano operan ”Teatro alla Scala”, ett musikens jättetempel. Eller så är det ordens, de stora förlagens (tänk bara på Mondadori) och "Corriere della Seras" stad. Dessa blandade föreställningar och känslor har fött många dikter och sånger om staden, ofta ett slags trots-allt-texter.

GVE
Galleria Vittorio Emanuele II

Under en tid av mitt liv var Milano världsstaden i söder. Och särskilt på vintern var den staden i dimman eller på andra sidan dimman.

Alldeles nyligen läste jag en liten dikt om Milano av den berömde triestinske poeten Umberto Saba i en liten ful billighetsutgåva med 39 dikter för 3900 lire.

Saba

Milano

Fra le tue pietre e le tue nebbie faccio
villeggiatura. Mi riposo in Piazza
del Duomo. Invece
di stelle
ogni sera si accendono parole.

Nulla riposa della vita come
la vita.

Jag vet inte om det finns någon svensk översättning av den här dikten. En hel del av Saba är nog översatt, men kanske inte den här. Jag gör ett försök.

Milano

Bland dina stenar och dina dimmor finns
mitt sommarnöje. Jag vilar på torget
vid domen. I stället
för stjärnor
tänds om kvällen orden.

Ingenting vilar från livet som
livet.

Och så här sjunger Lucio Dalla om Milano. Lyssna och titta på den lilla ”stillfilmen”!

Milano vicino all’Europa
Milano che banche che cambi
Milano gambe aperte
Milano che ride e si diverte
Milano a teatro
un ole’ da torero
Milano che quando piange
piange davvero
Milano Carabinieri Polizia
che guardano sereni
chiudi gli occhi e voli via
Milano a portata di mano
ti fa una domanda in tedesco
e ti risponde in siciliano
poi Milan e Benfica
Milano che fatica
Milano sempre pronta al Natale
che quando passa piange
e ci rimane male
Milano sguardo maligno di Dio
zucchero e catrame
Milano ogni volta
che mi tocca di venire
mi prendi allo stomaco
mi fai morire
Milano senza fortuna
mi porti con te
sotto terra o sulla luna
Milano tre milioni
respiro di un polmone solo
Milano che come un uccello
gli sparano
ma anche riprende il volo
Milano piovuta dal cielo
tra la vita e la morte
continua il tuo mistero
Milano tre milioni
respiro di un polmone solo
che come un uccello
gli sparano
ma anche riprende il volo
Milano lontana dal cielo
tra la vita e la morte
continua il tuo mistero

Milano Guds onda blick, socker och tjära, skrevande ben, du andas bara med en lunga, du skrattar och har kul etc etc

”fj” och ”fn”

Ibland ligger jag på ryggraden och låter tankarna åka in i och ut ur huvudet som fiskar. Jag har länge tänkt på ljudet ”f”, som i vissa kombinationer – ”fj” och ”fn” – verkar ha en i själva ljudet boende betydelse. Ord som börjar med ”fj” har ofta, mycket ofta något småttigt och lite fånigt över sig, tänk till exempel på ”fjäska”, ”fjärt”, ”fjant”, ”fjutt”, ”fjompig”, ”fjollig”, ”fjun” eller tja, ”fjun” hör kanske bara dit till hälften, för ett fjun är väl egentligen bara litet men inte fånigt. Sedan finns det ju förstås helt andra ord på ”fj” som välter hela tankegången över ända: ”fjäll”, ”fjäril” och ”fjärran”. Är ”fn”-orden enhetligare då? Och vad utmärker dem? Också något litet och obetydligt, något allvarslöst, fast kanske inte så fånigt eller löjligt som ”fj”-orden. Vi prövar: ”Fnissa”, ”fnittra”, ”fnasig”, ”fnatt”, ”fnoskig”, ”fnask”, ”fnurra”. Det verkar, om man letar runt lite grundligare inte finnas några stora och allvarliga ord som börjar på ”fn”, för ”fnöske” är väl varken särskilt stort eller särskilt allvarligt, fast kanske är det neutralt och liksom torrt. Och ”fnysa” är väl också något ganska litet.

Om vi skulle vilja skapa nya ord för ”lycka”, ”evighet” eller ”avgrund” skulle vi nog inte låta de orden börja på ”fn”. Fnal? Fnärom? Fnosdjup?