Jag försöker föreställa mig hur Else Lasker-Schüler skulle ha reagerat om hon levt idag: Hur hade hon ställt sig till det som händer i Gaza i dessa dagar?
En grundtanke hon förde med sig genom hela sitt svåra och hårda liv var försoningstanken. Hon strävade efter försoning mellan kristna och judar och mellan judar och araber. Det finns spår av denna strävan i nästan alla hennes texter antingen det är fråga om diktsamlingar, essäer, romaner eller dramer. Men det är inte bara i hennes diktning som detta kommer fram: Gång på gång försökte hon nå konkreta resultat genom insamlingar, framträdanden, brev till politiker (till exempel till Mussolini) och appeller.
De yttre stationerna i hennes liv var Elberfeld (vid Wuppertal) 1869-1903, Berlin 1903-1933, Zürich/Ascona 1933-1939 och Jerusalem 1939-1945. Från 1933 levde hon i exil. Hennes språk var tyska och hon älskade det språket, men under de sista åren i Palestina blev detta ett omöjligt språk.
I Sigrid Bauschingers biografi vill jag nu ur det sista kapitlet, ”Exil – 1939-1945”, läsa en sida som handlar om den judisk-arabiska frågan:
Else Lasker-Schülers Pläne zur Lösung der jüdisch-arabischen Frage waren äußerst pragmatisch. Man mußte bei den Kindern beginnen, und so schlug sie Schocken vor, mit ihr ”einen kleinen Jahrmarkt mit Karrossell” und vier bis fünf Buden zu eröffnen. ”Gott könnte kommen und sich mit den kleinen und großen Kindern freuen. So versöhnen wir zunächst das Volk Judas und des Arabers.” Sie hatte bereits einen geeigneten Platz in Rehavia im Auge und sich nach Holz und der Konstruktion zusammenklappbarer Buden erkundigt. ”Ich leite zuerst Karrossell mit hebräischen und arabischen kindlichen Volksliedern.” Kindliche Volkslieder sollten es sein, keine nationalistischen Gesänge.
Else Lasker-Schülers planer för en lösning av den judisk-arabiska frågan var ytterst pragmatiska. Man måste börja med barnen och så föreslog hon Schocken att han tillsammans med henne skulle öppna "ett litet nöjesfält med karusell” och fyra till fem marknadsstånd. ”Gud skulle kunna komma och glädja sig med små och stora barn. Så försonar vi de judiska och arabiska folken.” Hon hade redan en passande plats i Rehavia i åtanke och hon hade hört sig för om trä för byggande av hoppfällbara stånd. ”Jag leder först karusellen med hebreiska och arabiska folkvisor för barn.” Folkvisor för barn, inga nationalistiska sånger.
Else Lasker-Schüler i Jerusalem 1941
