Härom dagen fick jag en liten bok i gåva av en vän. Jag fick ”Över vattnet går jag” av Pia Tafdrup och jag har nu läst det första korta kapitlet och funderat över det.
Jag har valt ut några ställen i texten som talar på ett särskilt sätt till mig – de här:
Dikten har inget egenvärde, förrän jag lämnar den. Den skall kunna läsas utan min individualitet, vilket innebär att jag inte får vara närvarande som privatperson. Det partiella får inte kväva det universella. Dikten blir verklig för läsaren först i det ögonblick när det är möjligt att gå in i det skrivna.
Ett mirakulöst inslag finns alltid närvarande i processen. Jag är inte redskap för någon, men jag är den ort där detta kan växa. I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig.
För egen del har jag erfarenhet av denna förebådande energi som första steget i processen, men den sortens självförglömmelse och omedelbara öppenhet måste förr eller senare avlösas av den strängaste självkontroll.
Det kontrollerade och det vilda är oförenliga dimensioner som skall förenas i skrivprocessen.
Att skapa är inte att sitta inne med all världens kunskap, men att hela tiden födas.
Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta. Det är inte minst här som konstnären skiljer sig från de andra som låter lyckliga infall försvinna i samma ögonblick de infinner sig.
Översättningen från danskan är gjord av Anders Palm.
Åh, visst är den här boken underbar! Så djärv, så anspråksfull, och samtidigt så ödmjuk! Och så lärorik läsning för den som skriver!
Den här boken verkar spränga sin egen ram, den är ett slags tolkning av tillvaron.