Mitt nästan ständiga letande i skönlitteraturen är fyllt av förhoppningar om att kunna vaska fram guldkorn ur det som är det värdefullaste. Inte på egen hand utan i hög grad genom andras förmedling men också med egen hand, egen själ och egen tanke. Jag tror starkt på skillnader i värde och varaktighet. Det här med varaktighetens värde kan kanske se ut som en föreställning om att den senare tidens syn skulle vara mer värdefull, för varaktighet avgörs ju per definition av tider som kommer efter. Men varaktighet betyder inte att något värdesätts bara i denna för tillfället sista tid utan i tid efter tid, var och en med olika kulturella ideal och föreställningar. Bland de verk som som lever vidare och talar till människor genom epok efter epok finns ett koncentrat av det mänskliga skapandet. Därmed inte sagt att sådana värden inte skulle kunna finnas också på andra ställen: säkert finns det bortglömda verk som egentligen förtjänar att ihågkommas och upplevas och som möjligen kommer att återupptäckas någon gång i framtiden, kanske strax om hörnet. Och säkert föds det idag verk som hör till denna skatt, även om det inte är så lätt att urskilja ädelstenarna i stenmyllret. Detsamma gäller naturligtvis också framtidens litterära konstverk.
Att jag som tillhörig den västerländska kulturvärlden till största delen har min blick fästad på verk som kommit till i denna sfär är inte konstigare än att den litteraturfascinerade kinesen bäst känner konstverken ur sin egen ostasiatiska sfär. Och inte betyder detta att jag skulle tycka att andra kulturkretsar skulle ha mindre av värde att erbjuda – ett och annat tar jag för övrigt också till mig med översättningarnas hjälp. Jag tror inte att jag är mindre bevandrad i kinesisk, japansk, arabisk eller centralafrikansk litteratur än många av dem som vill ”göra upp” med det västerländska kulturarvet. Den dag det blir vanligt bland dessa människor att läsa kinesiska romaner, persisk eller arabisk poesi på originalspråk kommer det bli lättare för alla att tro deras ord, men det kommer ändå inte att ändra mycket i detta att varje enskild människa bara kan införliva några få korn ur det mänskliga kultur- eller litteraturarvet i sitt eget sätt att vara och tänka. Å andra sidan är kärlek inte uteslutande utan inneslutande eller – sedd ur en annan vinkel – öppnande. Att älska den västerländska litteraturskatten blockerar inte vägarna till exempelvis den österländska, tvärtom det bereder vägen för den. Och detta att en människa har favoriter bland epos, dramer, romaner och lyrik från tidigare epoker talar på intet sätt emot att han eller hon finner sådana bland det som skrivs idag eller så småningom kommer att finna dem bland framtidens verk.
Och nej, jag blandar inte – om jag kan undvika det – högt och lågt, eftersom jag verkligen menar något med de här orden. Jag söker det höga, det varaktiga, det värdefulla, det som ger något bortom stundens förströelse. Jag föredrar samling och kamp framför vallöst ströende. Jag samlar andra tiders pärlor och söker i det närvande och i det kommande sådant som är värt att bevara.
Den som söker, skall finna… Den som famlar i mörkret skall se ett stort ljus… 🙂 Lycka till med samlandet! Jag samlar på min sida – och nej, inte heller jag bryr mig om att blanda högt och lågt. Tiden är för knapp för att ägnas åt usel litteratur eller konst.
Den här texten är bara tänkt som en första trevare. Jag tänker då och då komma tillbaka till ämnet och försöka gräva ut den ena eller andra sidan av det – mest för att förstå mig själv.
Heja Bodil!
Karin,
roligt att återse dig här. Kanske tar du också upp ett sådant här tema?