Blogg

Jag ville stanna kvar i september

Igår kväll började jag läsa Nina Cassians dikter igen i det tunna bandet ”Mirakelkvinnan”. En gång läste jag dikten ”Bröllop” här; den är vacker och vild och slutar så här:

Som en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.

bok

Igår kväll läste jag mig flera varv genom boken och sedan stannade jag på ett ställe och tänkte ”här” och sedan på ett annat och tänkte ”den vill jag visa”. Nu sitter jag här i det grå morgonljuset och väljer att läsa en annan:

Jag ville stanna kvar i september

Jag ville stanna kvar i september
på den öde, bleka stranden,
ville proppa mig full med askan
från trolösa tranor,
låta den stilla, tunga vinden
somna i mitt långa hår
som vatten i en trål;
en natt ville jag tända
en cigarett vitare än månen,
runtomkring mig – bara havet
med sin dolda, högtidliga kraft;
jag ville stanna kvar i september,
bevittna tidens gång,
hålla ena handen i träden, den andra
i den grå sanden, tillsammans
med sommaren glida
in i hösten.

Men ödet har väl dömt mig
till mer dramatiska sortier:
att ryckas loss ur ett landskap
med oförberedd själ,
lämna kärleken
medan jag ännu är kär.

Översättningen är gjord av Dan Shafran.

Das Meer

Eftersom havet också för mig är mer än vågorna mot stranden, vill jag läsa början av Else Lasker-Schülers korta text ”Des Meer” ur essäsamingen ”Konzert”.

Auch das Meer war einmal vom Körper umfangen gewesen, bevor es losbrauste. Das Meer ist die weite strömende, der Welt ”gebliebenen” Seele. Das Meer ist von dieser Welt. Aber der Geist Gottes schwebt über seine Wasser. Wir tauchen in das heilige Element und erlösen uns von aller Erdenschwere. Schiffe gleiten über dem Ozean von Erdteil zu Erdteil. Man möchte immer das seligbrausende Gewässer anbetend umarmen. Eine Erlösung sondergleichen, sich der Welle hinzugeben; Hochzeit feiert das Geschöpf mit dem Meer. Bewundernd blicke ich über die feierlich perlengeschmückte, rauschende Tafel. – Nun ist es Nacht, das ewige Wasser aber leuchtet silbern wie mein befreites Herz. Wie breite ich die Flügel aus und weiß nichts mehr als: Schweben – Vogelsein!

Också havet hade en gång varit inneslutet i en kropp, innan det brusade iväg. Havet är en vidsträckt strömmande själ, världens ”kvarblivna” själ. Havet är av denna världen. Men Guds ande svävar över dess vattenmassor. Vi dyker ner i det heliga elementet och befriar oss från all jordisk tyngd. Fartyg glider över oceanen från världsdel till världsdel. Man vill alltid i tillbedjan omfamna det saligt brusande vattnet. En oförliknelig befrielse är det att hänge sig åt vågen; bröllop firar skapelsen med havet. I förundran blickar jag ut över den glansfullt pärlsmyckade, sjudande skivan. – Nu är det natt, men det eviga vattnet lyser silverfärgat som mitt befriade hjärta. Och jag brer ut vingarna och vet ingenting mer än: Sväva – vara fågel!

hav

Sevdalinka

Härom kvällen satt Amra och jag och pratade om olika minnen, både om mina och om hennes. Vi pratade om min Oma, om språk (om diminutivändelser i olika språk) och om Amras flykt. Till sist gick vi igenom hennes översättning av en sång, en sång skriven av en serbisk sångare. Det speciella med den här serbiska sången är att den bär en bosnisk titel och att den handlar om försoning mellan serber, bosnier och kroater. Denna titel bygger på ett ord i bosniskan som inte har någon direkt motsvarighet varken i serbiskan eller i kroatiskan. Ordet är ”sevdah” – förmodligen av turkiskt ursprung – och det betyder, säger Amra ”kärlek som verkligen kommer från hjärtat”. Sångens titel är ”Sevdalinka” och det betyder ungefär ”Kärlekssång”.

Jag försöker nu minnas något ur texten: I sången finns herdeflickan med det symboliska namnet Bosna. Hon är också landet Bosnien och närmare bestämt ett Bosnien där alla de olika folken levde sida vid sida. Så kommer katastrofen och samhörigheten faller isär, folken skingras. Sångaren sjunger sedan om sin längtan efter försoning och ett återknytande av de gamla banden. Han befinner sig långt bort men längtar ”hem till förskingringen”.

Jag tror att det här, som jag nyss hittade, är just den sången.

PS Amra, du får rätta mig om något i det här är fel.

Lite universitetshistoria

Igår läste jag en intressant understeckare i SvD skriven av Stig Strömholm. Den handlar om Hans-Albrecht Kochs bok om det europeiska universitetets historia, ”Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution”. Jag vill nu göra några nedslag i denna artikel, inte så mycket i form av egna kommentarer som i form av citat direkt ur texten:

Strömholm börjar med att tala lite allmänt om universitetshistoria och om hur böcker i detta ämne ofta är utformade. Han talar om vad som brukar finnas och om vad som är ovanligt och länkar sedan över till att säga att Kochs bok är ovanlig i den meningen att den trots sitt inte alltför stora omfång behandlar hela länders universitetshistoria:

Det är därför med tacksamma förväntningar som en allmänintresserad läsare mottar en till formatet hanterlig framställning med titeln Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, skriven av den tyske litteraturhistorikern Hans-Albrecht Koch (Wissenschaftliche Buchsgesellschaft, 318 s).

Strömholm blir emellertid något besviken när han finner att Koch inte gått igenom alla europeiska länders universitetshistoria lika grundligt. Tyngdpunkten ligger i den tyska och i någon mån i den italienska. Nå, efter att ha vädrat besvikelsen något, bestämmer sig Strömholm för att i Thorilds anda ”besinna att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull” och han fortsätter därför så här:

Läsaren av Kochs ”Die Universität” får sig till livs en trots det begränsade formatet grundlig skildring av det tyska och, låt vara mer översiktligt, det österrikiska universitetsväsendets utveckling från senmedeltiden till 2000-talets tidiga år. Det är inte illa, och det är högeligen nyttigt för en svensk läsare, ty det kan inte råda tvivel om att åtminstone intill andra världskriget det tyska universitetet var den intellektuella miljö som utövade det största och mest djupgående inflytandet inte bara på idéer och strömningar i den svenska akademiska världen utan också på svenskt högskoleväsen som organisation och struktur. Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse. Att känna och förstå den tyska universitetshistorien är att begripa det egna landets utveckling i större omfattning än nutida svenska iakttagare i allmänhet föreställer sig.

Jag stannar naturligtvis upp vid meningen ”Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse.” och instämmer. Och det förvånar säkert ingen som brukar komma hit.

Så kommer Strömholm in på det humboldtska universitetsidealet och sammanfattar det på ett elegant sätt, tycker jag. (Jag brukar ju för övrigt återkomma till detta ideal då och då i mina texter här eller på andra ställen, för att jag tycker att det fortfarande har mycket att förmedla till oss.)

Många faktorer medverkade till att 1800-talet blev – och nog ännu framstår som – det europeiska, inte minst det tyska, universitetets glansperiod. Det är vanligt, och alls inte obefogat, att tala om det humboldtska universitetsidealet, som åtminstone principiellt förverkligades i Berlinuniversitetet (1810) och som tidigt blev en förebild både för det tyska, nordeuropeiska och – inte minst viktigt – det nordamerikanska universitetsväsendet och som så småningom motvilligt anammades i Frankrike och spred sig till den övriga latinska världen. Namnet härleds från den preussiske reformatorn Wilhelm von Humboldt och idealet innebar att universitetet skulle vara en inrättning där aktiva vetenskapsmän gav mogna studenter en undervisning som inte innebar ren kunskapsförmedling utan redogjorde för lärarens uppfattning om sitt ämne och för hur han genom egen forskning nått fram till den. Det förtjänar bringas i erinran – Kochs bok ger här god hjälp – att Humboldts tänkande byggde på en omfattande diskussion och åtskilliga reformförsök under flera årtionden; det var således inte en plötslig ingivelse i nyhumanismens anda som förverkligades.

Mot slutet av artikeln kommer Strömholm med en passus om det slutande 1800-talets tyska skolväsendes betydelse för universitetens blomstring:

När 1848 års europeiska revolutionsrörelser ebbat ut i Tyskland och när Bismarck 20 år senare hade enat riket med blod och järn, var universitetsväsendet emellertid en i allt väsentligt lojal del av systemet. En lysande del, måste i rättvisans namn tilläggas, en förebild för Europa och Amerika i fråga om lärdom och vetenskaplig prestationsförmåga. Konkurrensen mellan furstestaterna i 1871 års tyska förbundsmonarki var viktig både för kvaliteten och för den betydande frihet som rådde. En avgörande förutsättning för universitetens blomstring, som författaren inte förefaller mig att betona tillräckligt, var skolväsendets utveckling: det meritokratiska 1800-talet skapade noga reglerade studiegångar, med avgångsbetyg som villkor för tillträde till nästa trappsteg. Till systemet hörde stränga kompetenskrav på växande lärarkårer på olika nivåer. Det var detta som gav de filosofiska fakulteternas studenter goda utkomstmöjligheter och ställningar och som därmed säkrade en god och bred rekrytering till både de humanistiska och de naturvetenskapliga universitetsämnena.

För den som vill läsa hela texten utan att promenera bredvid mig och hoppa mellan de stycken jag särskilt fäste mig vid finns en länk till den här.

Protest mot ”Klämda”

Jag vill protestera mot den ”sanna” berättelsen i ”Klämda” (och även mot efterföljarna ”Glömd” och ”Skäktan”). Så var det inte alls! Ärligt. Alla sa nåt annat och en del gjorde det också, vettja. Dessutom vill jag tala om att författaren har färgat håret och vantrivs och att det finns fler författare som skriver om samma sak och inte heller är så glada.

PS Jag kräver att detta ska stå i alla svenska dagstidningar varje dag under hela det här året!