Blogg

Jag har nu kommit till det sista kapitlet i Inger Enkvists bok ”Spanska tänkare under 1900-talet – en introduktion” och jag vill nu våga mig på en första lite allmän kommentar till dess uppbyggnad och en liten smula om innehållet.

Boken behandlar fem spanska tänkare från lite olika delar av det förra århundradet. Urvalet av dessa har bland annat skett på följande sätt: ”Ett kritierium har varit en önskan att komplettera läroböcker i litteraturhistoria i första hand och i spansk politisk historia i andra hand. Namnen har valts därför att de ofta omnämns som filosofer eller tänkare i läroböcker utan att läroboksförfattarna närmare går in på deras verk.” Vidare skriver Enkvist så här om urvalet: ”Jag har valt de namn som jag har sett omnämnda om och om igen. Urvalskriteriet har inte varit att jag speciellt sympatiserar med tänkarna i fråga utan handlar om deras synlighet i läroböcker och offentlig debatt.”

Annat som deklareras i inledningskapitlet är att ”avsikten är att ge en sammanfattande och samtidigt konkret bild av spanskt tänkande under 1900-talet” och att ordet ”introduktion” i titeln vill understryka att texten är avsedd för icke-specialister. Man skulle kunna säga att det är en populärvetenskaplig bok i ordets bästa mening. Otypiskt för detta populärvetenskapliga är möjligen den drygt sex sidor långa bibliografin och den relativt omfattande notapparaten.

Vilka fem tänkare har då Enkvist valt ut? De två första (och äldsta) är de båda giganterna Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset. Dessa är i mycket varandras motsatser och man skulle kunna säga att Enkvist placerar in de övriga tre – María Zambrano, Eugenio Trías och Fernando Savater – i det koordinatsystem som dessa två tillsammans bygger upp.

Man skulle också kunna hävda att Enkvist i den här boken spänner en tråd mellan rationalism och irrationalism. Vid den rationella polen hittar vi Ortega och vid den irrationella Unamuno. Zambrano befinner sig mycket nära Unamuno och Trìas ett litet stycke därifrån medan Savater befinner sig nära Ortega.

Boken innehåller ett längre kapitel om var och av de här fem tänkarna och dessutom ett kapitel där Enkvist jämför Ortega och Unamuno. I nästsista kapitlet av boken finns dessutom ett avsnitt där alla fem tänkare jämförs vad gäller förhållandet till estetik, etik, religion och politik. I slutkapitlet försöker Enkvist urskilja vilka de nya spanska tänkarna kan vara.

De fem tänkarnas utvecklingsgång tecknas mot bakgrunden av de svåra förutsättningar för ett fritt idéskapande som det spanska inbördeskriget och Francotiden utgjorde.

Jag kan tillägga att det inte är svårt att av bokens text utläsa hos vilka av dessa tänkare som Enkvist har sina sympatier. Det är hos de två som hyllar förnuft och klarhet, Ortega och Savater. Dessutom sympatiserar Enkvist tveklöst med dessa bådas optimism och tro på människans utvecklingsbarhet.