Härom kvällen satt Amra och jag och pratade om olika minnen, både om mina och om hennes. Vi pratade om min Oma, om språk (om diminutivändelser i olika språk) och om Amras flykt. Till sist gick vi igenom hennes översättning av en sång, en sång skriven av en serbisk sångare. Det speciella med den här serbiska sången är att den bär en bosnisk titel och att den handlar om försoning mellan serber, bosnier och kroater. Denna titel bygger på ett ord i bosniskan som inte har någon direkt motsvarighet varken i serbiskan eller i kroatiskan. Ordet är ”sevdah” – förmodligen av turkiskt ursprung – och det betyder, säger Amra ”kärlek som verkligen kommer från hjärtat”. Sångens titel är ”Sevdalinka” och det betyder ungefär ”Kärlekssång”.
Jag försöker nu minnas något ur texten: I sången finns herdeflickan med det symboliska namnet Bosna. Hon är också landet Bosnien och närmare bestämt ett Bosnien där alla de olika folken levde sida vid sida. Så kommer katastrofen och samhörigheten faller isär, folken skingras. Sångaren sjunger sedan om sin längtan efter försoning och ett återknytande av de gamla banden. Han befinner sig långt bort men längtar ”hem till förskingringen”.
•
Jag tror att det här, som jag nyss hittade, är just den sången.
PS Amra, du får rätta mig om något i det här är fel.
http://de.wikipedia.org/wiki/Sevdah
http://fr.wikipedia.org/wiki/Sevdalinka
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sevdah
Tack – chiunque tu sia – för de polyglotta länkarna om sevdah och sevdalinka!
Nu hittade jag texten med ”BKS” bokstäverna. Djordje sjunger på ”ekavski”. dvs. (serbiska som man pratar i Serbien, eftersom det är hans modersmål) I Bosnien pratar man ”ijekavski”. Man förstår varandra ändå.
T.ex. serbiska bosniska
seno sijeno (hö)
svet svijet (välden)
Intressant är att han i den här sången medvetet blandar ”ekavski” och ”ijekavski”
Ordet mjesec – månen, på bosniska blir mjesec, men på serbiska mesec. I sången/dikten säger han mjesec (alltså ijekavski, dvs. bosniska)
Djordje Balasevic
Sevdalinka
Štagod noćas da zapevam vućiće na sevdalinku…
Usnuo sam čobanicu uplakanu u šljiviku…
Grom udari… Planu seno…
Rasturi se stado njeno…
Zaplete se dim na uvojku…
Reče da se zove Bosna…
Čudno ime za devojku?
Nekom Drina teče desno… Nekom Drina lijevo teče…
Sve da teče u dubinu… Na dve pole svet da seče…
Znam tajni gaz, moje lane…
Most se pruži gde ja stanem…
Sve da vuku me konji vrani…
Nema meni jedne strane dok si ti na drugoj strani…
Osta ovaj stari kompas u grudima…
A po polju nikli zabrani…
Crne senke što se gnezde u ljudima
nadleću me kao gavrani…
Nekada sam putovao po mjesecu…
Kroz vilajet pun hajdučije…
A sada me oči ljudske plaše više nego vučije…
Stoputa su prijatelji u molitvi pomenuti…
Dal će mi se radovati? Ili glavu okrenuti?
Šta slagati? Šta im kasti?
Svet ne možeš pesmom spasti…
Njine brige me i noćas brinu
Dok se spremam na put kući… Na put kući…U tuđinu…
Svetom smo se rasipali ko đerdani…
Nosili nas nebom ćilimi…
Da li su to stvarno bili bolji dani,
ili smo to bolji bili mi?
Nekad smo se bratimili po pogledu… Sluteći da isto sanjamo…
I bogu je prosto bilo krstimo l’ se ili klanjamo…
Tack Amra,
för den intressanta språkliga kommentaren. Av den förstår man också hur genomtänkt valet av ordform i texten är.
Tack också för att du skickade texten med alla de diakritiska tecknen. I länken har det ju blivit lite underligt på en rad ställen.