Igår läste jag en intressant understeckare i SvD skriven av Stig Strömholm. Den handlar om Hans-Albrecht Kochs bok om det europeiska universitetets historia, ”Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution”. Jag vill nu göra några nedslag i denna artikel, inte så mycket i form av egna kommentarer som i form av citat direkt ur texten:
Strömholm börjar med att tala lite allmänt om universitetshistoria och om hur böcker i detta ämne ofta är utformade. Han talar om vad som brukar finnas och om vad som är ovanligt och länkar sedan över till att säga att Kochs bok är ovanlig i den meningen att den trots sitt inte alltför stora omfång behandlar hela länders universitetshistoria:
Det är därför med tacksamma förväntningar som en allmänintresserad läsare mottar en till formatet hanterlig framställning med titeln Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, skriven av den tyske litteraturhistorikern Hans-Albrecht Koch (Wissenschaftliche Buchsgesellschaft, 318 s).
Strömholm blir emellertid något besviken när han finner att Koch inte gått igenom alla europeiska länders universitetshistoria lika grundligt. Tyngdpunkten ligger i den tyska och i någon mån i den italienska. Nå, efter att ha vädrat besvikelsen något, bestämmer sig Strömholm för att i Thorilds anda ”besinna att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull” och han fortsätter därför så här:
Läsaren av Kochs ”Die Universität” får sig till livs en trots det begränsade formatet grundlig skildring av det tyska och, låt vara mer översiktligt, det österrikiska universitetsväsendets utveckling från senmedeltiden till 2000-talets tidiga år. Det är inte illa, och det är högeligen nyttigt för en svensk läsare, ty det kan inte råda tvivel om att åtminstone intill andra världskriget det tyska universitetet var den intellektuella miljö som utövade det största och mest djupgående inflytandet inte bara på idéer och strömningar i den svenska akademiska världen utan också på svenskt högskoleväsen som organisation och struktur. Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse. Att känna och förstå den tyska universitetshistorien är att begripa det egna landets utveckling i större omfattning än nutida svenska iakttagare i allmänhet föreställer sig.
Jag stannar naturligtvis upp vid meningen ”Språkkunskapernas djupa förfall bland svenska studenter och universitetslärare hotar att ytterligare förvärra okunnigheten om denna urgamla och väsentliga intellektuella förbindelse.” och instämmer. Och det förvånar säkert ingen som brukar komma hit.
Så kommer Strömholm in på det humboldtska universitetsidealet och sammanfattar det på ett elegant sätt, tycker jag. (Jag brukar ju för övrigt återkomma till detta ideal då och då i mina texter här eller på andra ställen, för att jag tycker att det fortfarande har mycket att förmedla till oss.)
Många faktorer medverkade till att 1800-talet blev – och nog ännu framstår som – det europeiska, inte minst det tyska, universitetets glansperiod. Det är vanligt, och alls inte obefogat, att tala om det humboldtska universitetsidealet, som åtminstone principiellt förverkligades i Berlinuniversitetet (1810) och som tidigt blev en förebild både för det tyska, nordeuropeiska och – inte minst viktigt – det nordamerikanska universitetsväsendet och som så småningom motvilligt anammades i Frankrike och spred sig till den övriga latinska världen. Namnet härleds från den preussiske reformatorn Wilhelm von Humboldt och idealet innebar att universitetet skulle vara en inrättning där aktiva vetenskapsmän gav mogna studenter en undervisning som inte innebar ren kunskapsförmedling utan redogjorde för lärarens uppfattning om sitt ämne och för hur han genom egen forskning nått fram till den. Det förtjänar bringas i erinran – Kochs bok ger här god hjälp – att Humboldts tänkande byggde på en omfattande diskussion och åtskilliga reformförsök under flera årtionden; det var således inte en plötslig ingivelse i nyhumanismens anda som förverkligades.
Mot slutet av artikeln kommer Strömholm med en passus om det slutande 1800-talets tyska skolväsendes betydelse för universitetens blomstring:
När 1848 års europeiska revolutionsrörelser ebbat ut i Tyskland och när Bismarck 20 år senare hade enat riket med blod och järn, var universitetsväsendet emellertid en i allt väsentligt lojal del av systemet. En lysande del, måste i rättvisans namn tilläggas, en förebild för Europa och Amerika i fråga om lärdom och vetenskaplig prestationsförmåga. Konkurrensen mellan furstestaterna i 1871 års tyska förbundsmonarki var viktig både för kvaliteten och för den betydande frihet som rådde. En avgörande förutsättning för universitetens blomstring, som författaren inte förefaller mig att betona tillräckligt, var skolväsendets utveckling: det meritokratiska 1800-talet skapade noga reglerade studiegångar, med avgångsbetyg som villkor för tillträde till nästa trappsteg. Till systemet hörde stränga kompetenskrav på växande lärarkårer på olika nivåer. Det var detta som gav de filosofiska fakulteternas studenter goda utkomstmöjligheter och ställningar och som därmed säkrade en god och bred rekrytering till både de humanistiska och de naturvetenskapliga universitetsämnena.
För den som vill läsa hela texten utan att promenera bredvid mig och hoppa mellan de stycken jag särskilt fäste mig vid finns en länk till den här.