Blogg

Här inne bland böckerna jag läser nu finns Thomas Nydahls senaste, ”Alla de andra som också skrev”. Jag läser lite egenvilligt i den, hoppar fram och tillbaka och lägger hela tiden om läsordningen. För att ge en helthetsföreställning jag själv ännu inte har, citerar jag en bit av baksidestexten:

Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Med nyfikenheten är det ju ofta så, att det inte är det helt okända som retar den mest utan det delvis kända och ibland till och med det (ganska) välkända. Ofta behöver man veta något för att veta vad man undrar över. Enligt denna logik (som säkert bara håller till en del) är/var jag mest nyfiken på Thomas Nydahls textmöte med Karin Stensdotter. Jag har ju sett både Thomas och Karin ”från mitt håll” och lärt känna dem båda. Just därför, alltså för att jag vet ganska mycket om dem, ville jag veta vad de sagt till varandra om skrivandet, om Karins böcker, om hennes Parishorisont och det svenska sett från denna.

Först talar de lite om Karins uppväxt och hon berättar bland annat så här:

Eftersom jag inte hade några syskon så antar jag att jag sysselsatte mig en hel del själv. Jag tyckte mycket om att teckna och att skriva och jag var även duktig på att just teckna i jämförelse med jämnåriga. Dock hade jag generellt lätt för mig i skolan, så det var liksom inget särskilt med just det.

Jag myser lite för mig själv när jag läser detta. Thomas inflikar något litet om sin egen ungdom och sedan frågar han Karin om hennes bildningsväg och hon svarar först med en lite blick mot orsakerna bakom hennes val:

När det började bli dags att välja yrke började jag först på en annan utbildning på KTH, antagligen präglad av min hemförhållanden där mina föräldrar och deras umgänge i grund och botten bestod av naturvetare, läkare, apotekare och civilingenjörer, och där det räknades som ”bäst” helt enkelt, även om det var underförstått.

Sedan blev det så småningom arkitektlinjen och Karin blev så arkitekt just lagom till en lågkonjunktur, där behovet av nya arkitekter var minimalt.

Thomas undrar hur och när skrivandet tog sin början och Karin berättar om tidigt och träget dagboksskrivande och om hur hon i tjugoårsåldern skickade in sitt första manus (”noveller kanske man kan kalla det”) till Bonniers. Förlaget visade ett visst intresse, men ville att hon skulle arbeta om stoffet och sedan återkomma. Karin slängde alltihop i papperskorg. Men sedan kom hon igen och vid tredje försöket (hon var då tvåbarnsmor och gift i Paris) gick hon med på att arbeta om sitt stoff och detta mynnade ut i debutromanen ”Arnes kiosk”.

Thomas ställer lite frågor kring flytten till Paris och vad denna emigration betytt för Karin som människa och författare. Hon svarar med att berätta ett och annat om de tre barnens tvåspråkighet:

Barnens pappa talar dock inte svenska, men han stöder ”passivt” projektet, ett inte alldeles enkelt företag – eftersom det bygger på förtroende. Han begriper inte alla gånger vad vi säger, men han måste lita på att vi lika gärna skulle kunna säga det på franska. En princip jag kommit fram till måste gälla. Man får inte använda språk för att utestänga andra.

Thomas kommer in på Karins andra roman, ”Den gordiska soffan” (som jag pratat lite om här):

Av uppbyggnaden, med prolog och en berättelse betecknad som dialoger med körpartier förstår man att Stensdotter velat skriva en modern tragedi med tydliga anspelningar på ett klassiskt drama. Den soffa som i berättelsens skilsmässa ska delas får därför symbolisk betydelse.

Och han fortsätter:

Grundsituationen i denna roman är något som de flesta känner till: kärnfamiljens trasighet och upplösning å ena sidan, de ständiga försöken att följa sin passion i hopp om att skapa något bättre, och hur sedan också detta blir aska i våra händer, å den andra.

Så låter Thomas blicken vandra från själva förloppen i romanen till dess språk:

Det som griper mig med den här berättelsen är inte bara dess komplikationer och lockelser, det är också och kanske allra mest sättet den är skriven på. Karin Stensdotters språk är laddat av humor och insikt.

Och lite längre ner fortsätter han:

Att olika röster blandas i ett och samma stycke är inte det minsta förvirrande: de talar ju till varandra och de talar till sig själva. De tänker sig fram. De stannar vid varje nytt hinder och tänker högt inför läsaren.

Thomas kommer in på personporträtten i de båda romanerna och han frågar Karin om hennes manliga huvudpersoner och hon säger så här om den saken:

Varifrån idéer till det man ska skriva egentligen kommer vet jag inte, men när jag bestämde mig för att försöka skriva en roman, så var min tanke att med Arnes kiosk skriva en klassisk debutroman, en sådan som män alltid skrivit, alltså om en ung man och hans första steg in i vuxenlivet. Den direkta orsaken var alla de kvinnliga författare jag sett intervjuer med och som hade skrivit en debut om en kvinna i samma ålder som de själva och med ungefär samma bakgrund och historia. Sen blev de förnärmade över att folk trodde att alltsammans var sjävbiografiskt. den fällan ville jag inte gå i.

Karin funderar vidare över sitt val av manliga huvudpersoner i båda sina romaner och säger att hon nog gör det för att ”få pröva någon annans tankar, värld och erfarenheter” och att detta blir tydligare om man placerar en person av motsatt kön till sitt eget i huvudrollen.

Någon sida längre fram kommer Thomas in på religionens betydelse i skrivandet. Karin är alltså praktiserande katolik. Hon svarar:

Jag får allt svårare och svårare för berättelser som bara gottar sig i misär. Jag tycker att jag själv, som författare, måste erbjuda något av en öppning, också i den mest tragiska historia. Det behöver inte gå bra, allt som sker måste inte vara gott, men en öppning mot något som åtminstone kan vara gott måste också finnas.

I slutet av sitt samtal kommer Thomas och Karin in på skillnader mellan svenskt och franskt. Karin menar att man i Sverige betonar kön eller genus på ett helt annat sätt än man gör i Frankrike, där annat står i förgrunden:

I Frankrike står intellekt och intelligens högt, fortfarande, kompetens är fortfarande viktigare hos politiker och beslutsfattare än deras kön. Så verkar det inte vara i Sverige längre, åtminstone utifrån sett, och det oroar mig lite.

En annan stor skillnad mellan franskt och svenskt identifierar Karin i synen på språket och kulturen. Den franska positionen beskriver hon så här:

Det finns en medvetenhet i det franska samhället om språkets och kulturens för individen fullkomligt avgörande identitetsskapande betydelse. En gemensam kultur för en grupp människor styrs av tungan.

Hon talar om att skolbarnen tidigt möter landets högkultur och det finns väldigt mycket mindre av tillrättalagd barnkultur i Frankrike än i Sverige. Och så berättar hon en liten episod som belyser detta och även värdet i detta:

Jag fann det ganska rörande då mina barn gjorde ett litet skådespel kring La Fontaines fabler (med marionetter) och spelade upp det för sin franska familj och både farföräldrar, fastrar och stora kusiner kunde samma texter.

Och hon tillägger:

Detta att det finns en kanon, inte fastställd av någon myndighet men som en självklarhet för lärarkåren skapar och omskapar ett medvetande om språk och kultur.

Till sist frågar Thomas om Karins svenska språk förändrats av livet i Frankrike. Karin svarar att det kanske viktigaste är att hon har blivit mer medveten om språket genom att hon nu rör sig mellan två. Och så tillfogar hon:

Min svenska strävar mer mot en klassisk och klar prosa än mot något nytt och experimenterande, kanske beroende på en underliggande rädsla hos mig; vem blir jag om jag låter mitt språk lösas upp? Mitt svenska språk har blivit en mycket tydlig del av min identitet.

Idag läser jag dikten ”Unsterblichkeit” av Franz Werfel.

Unsterblichkeit

Viel ist es weil Tod ist,
Mensch zu sein!
Doch aller süßen Worte
Süßestes
Ist die Unsterblichkeit!

Daß erschüttert sind
Die rasenden Himmel oben
Und ewig die Sterne all,
Von einem Kindertag
Und den Fahnen im Sand
Und den Burgen…

Daß späteste Tränen knospen,
Weil einst vor einem
Unendlichen Antlitz
Ein Herz
Zusammenstürzte zum Lied!…

Vad är det som griper mig här? Och vad vill jag av odödligheten? Det ljuvaste ordet – är det odödligheten?

Stort är det, eftersom döden finns, att vara människa, börjar dikten, men det var inte de raderna som band mig starkast. Kanske var det andra strofens korta fjärde rad – av en barnadag – som först tog tag i mig. Den strofen berättar också om att rasande himlar och eviga stjärnor. Gör tanken på odödligheten att himlarna skakas av en enda barnadag?

Och sedan finns den hisnande slutstrofen som mynnar ut i ett hjärta som inför ett oändligt anlete störtar samman till sång…

Jag reser runt i Werfels dikt och för varje gång jag läser den, så far kärnan i den iväg åt ett nytt håll.

Himlen över Ferrara…

”Hänryckningens väsen” heter den nästsista essän i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”. Jag har inte läst mer än de första sidorna och jag har bestämt mig för att behandla den här texten på ett annat sätt än de föregående. Enckell tvingar mig varje gång till en ny väg. Jag tänker göra något så dumdristigt som att skriva om den samtidigt som jag läser den, ja, så samtidigt det går.

Nästan genast signalerar texten till mig att detta är den essä i samlingen som är allra närmast förbunden med grundtemat, konsten att älska skriften. I det här kapitlet är skriften vägen till livet, inte bara till ett kvarhållande av livet.

Jag hajar till och blir samtidigt väldigt glad, när jag ser att Enckell på sidan två i texten befinner sig i Ferrara, min egen hemliga hemstad. Och på vilket sätt han befinner sig där!

Kärleken till det förflutna och till dess skepnader kan ibland flamma upp med hög låga, så som nu när jag vid nedskrivandet av dessa rader befinner mig i det historiebevarande Ferrara.

Dessa rader lockar mig oemotståndligt att ta en omväg runt mig själv och Ferrara, innan jag går vidare i texten. Här – får jag bjuda er på tre vandringar (jag håller inne med desto fler) genom staden?

En dröm i oxblod och rostrött – Ferrara

Ferrara – Il giardino dei Finzi-Contini

Ferrara – Via delle Volte

Ut från halvdunklet i Via delle Volte går jag in i texten igen. Enckell skriver:

Boken, skriften och texten förmedlar spåren av det försvunna och numera osynliga till pappret och konkretiserar därvid själens förmåga att föreställa sig det frånvarande.

Han talar om det respektingivande och för en del ibland skrämmande med bokens väsen och han förklarar detta genom snabbanalys av vad texten och läsandet är: en obegriplig serie språng: ”frånvaro -> föreställd närvaro -> realiserad konkret närvaro.” Jag funderar, känner mig lite förvirrad, men går ändå in i det.

Jag ser nu att det här kapitlet är en kärleksförklaring till ”bokens religion”, judendomen, och till ”bokens folk”, just för denna täta förbindelse till det skrivna ordet:

I och med att den judiska religionen långt beslutsammare än kristendomen tillskrev skriften rollen av yttersta auktoritet – illustrerat exempelvis av föreställningen om Toran som det partitur Den Allsmäktige följer i sitt fortsättningsvis pågående skapelsearbete – springer våra verkligheter, yttre och inre, fram ur skriften som ur en välsignad källa.

Men gång på gång kommer Enckell tillbaka till det allvarligt sinnade läsandet som sådant, alltså inte enbart läsandet av judiska heliga skrifter, och han ger detta rollen av livsförklaring och livsväg.

Den högtidliga, djupa läsningen, tvilling till den religiösa, närmar läsaren till hans egentliga, delvis hemlighållna, liv och – på samma gång – till en annans tänkvärda tillvaro.

När jag läser detta lägger sig begreppen ”väg” och ”skrift” på varandra i mitt huvud och blir ett.

Enckell talar vidare om läsandet som en plats där avståndet mellan jaget och idealet upphävs. Han talar om detta som en återförening. Och i denna den läsandes beredskap att öppna sig för Den Andre ser han en föbindelse mellan det erotiska och det litterära mötet.

Sedan stiger Enckell in i Andra Moseboken, alltså i Exodus, och i handen har han Aviva Zornbergs kommentar till denna bok. Han talar om spännvidden där mellan total otrygghet och fast övertygelse och hänryckning. Han kommer till de centrala frågeordet ”vad?”, detta barnets nyckel till världen. Nästan alla föräldrar minns sina barns frågande närmande till världens alla företeelser. Själv minns jag särskilt min dotters (min son frågade förstås också, men mindre intensivt och med ett lösare eller mjukare grepp om undran) sätt att nästan forcerat ”fråga av” allt omkring henne: ”A e de?” ”A e de?” ”A e de?”… Hon frågade och frågade och ibland blev hennes röst nästan mekaniskt, hon liksom scannade av världen med sitt a-e-de-instrument som stundtals automatiserades. Men här spårar jag ur. Tillbaka till Exodus:

Uttåget ur Egypten och berättelsen om detta är berättelsen om en ny skapelse, skapelsen av en motpart, ett du som medför skyldigheter.

Och:

Mötet med Gud i Sinai stadfäster i hela sitt skräckinjagande majestät de 600 000 själarnas skyldigheter gentemot tillvarons innersta centrum och mot nästan vid slutandet av förbundet där.

Enckell talar om en ny skapelseakt i Exodus, en mer sofistikerad sådan än den som finns i Genesis. Och så ger han ordet till Zornberg:

Läsningen av Toran innebär att man skapar sig själv. Eftersom Guds ogripbara närvaro omger bokstäverna, orden, det ofattbara och realiserbara, ger den mänskliga varelsen upphov till, ”föder” en intill detta ögonblick obekant sanning.

Känslan av att vara objekt för ett missionerande förhållningssätt blir allt starkare för mig i det här kapitlet (i de tidigare är det inte så), men jag vill se vart det bär, så jag går med. Vi kommer till dansen kring guldkalven och till hur Mose reagerade med att krossa lagtavlorna. Enckell kommenterar scenen:

Han förstod hur långt ifrån mogna de var för en sann monoteism med en verksam Den Andre och hur färdiga att återgå till idoldyrkan av en bild utan självständigt liv.

Sedan vänder Enckell blicken till dessa judars ”sena efterföljare och motvilliga elever i Västerlandet” och lämnar sedan ordet till Freud:

På tröskeln till andra världskriget pekade Freud i ”Mose och monoteismen” på hur de kristna genom sin envist upprätthållna antisemitism låtit judarna dyrt umgälla påfrestningarna från de etiska krav de introducerat i den europeiska historien och som européerna, lika lite som judarna tretusen år tidigare, varit mogna för.

Jag kliver av lite – nu måste jag fundera: Vilka etiska krav är det fråga om här? Nå, jag går vidare i texten och finner detta:

Bakom den traditionella antisemitiska beskyllningen mot judarna för att vara ”Gudsmördare” får vi syn på deras verkliga brott i de primitiva europeiska barbarernas ögon: att ha uppfunnit Gud. Förintelsen är Europas hämd på judarna för att ha introducerat de ouppnåeliga idealen från Sinai och kravet på kärleken till nästan.

Något ligger det nog i detta, men tvivlen hopar sig i mina tankar. Men jag kan också lyssna på sådant som fyller mig med tvivel – kanske till och med extra uppmärksamt.

Enckell talar om antisemitismens idé om judendomen som fossil eller mumifierad religion och pekar på den vacklande underbyggnaden till denna idé. Han visar i stället på det vitala och variationsrika hos judendomen och fortsätter sedan så här:

Avgörande för hur vi förhåller oss till denna oavslutbara växelsång mellan de två inbördes motsatta elementen i den judiska traditionen – fixerad text och orubblig lära å ena sidan, ett nästan obegränsat tolkningsutrymme och ett rörligt innebördslandskap å den andra – blir lätt hur godkännande vi förmår ställa oss i förhållande till det kosmos, inre och yttre, våra långt mer begränsade värdeskalor ständigt konfronteras med.

Enckell jämför sedan språnget från avgudadyrkan till monoteism med steget från barnslig narcissism till en position där människan är öppen för andras intressen och behov.

Ändå kommer jag inte riktigt åt vad den här speciella gudstron egentligen består i och om den verkligen är så speciell. Var finns den stora skillnaden? Hur yttrar den sig i en människas liv? I synen på livet, döden och medmänniskorna? Kanske ska jag läsa om Exodus…

Jag kommer in i några sidor om guldkalven och kan inte låta bli att tänka: Nu dansar texten kring guldkalven. Men det gör den säkert inte. Enckell skriver vidare om Exodus och jag följer honom i hasorna, lite matt nu, men jag ger mig inte:

Vad Exodus genomgående förefaller att gestalta i sina berättelser såväl om skapelsen av guldkalven som om förfärdigandet av tabernaklet, är hur dessa händelser, praktiskt sett mänskliga, ändå ter sig som mirakler, ofattbara i egentlig mening för det mänskliga förståndet, liksom de direkt gudomliga miraklen och ingripanden utvandringen otvivelaktigt rymde.

Plötsligt visar sig ett minne från min läsning Moseböckerna för över trettio år sedan. Jag minns byggandet av tabernaklet, alla de noggranna beskrivningarna av materialen, formerna och färgerna och de återkommande ”refrängerna” i dessa skildringar: ”tvinnat rosenrött gran” var en. Eller hittar jag på?

Och så säger Enckell plötsligt så här och jag blir på väldigt gott humör, när jag hör det:

Låt oss närma oss gåtan hur vi skapar någonting nytt ur ett ”ingenting” och vad som då sker med hjälp av ett exempel.

Ja, det vill jag gärna se. Och så berättar Enckell en historia som berättats av Salomon Altschuler i en intervju om judarnas liv i Viborg före vinterkriget:

I de svenskspråkiga skolorna förekom mycket antisemitism, kanske de svenskspråkiga viborgarna var ”svensktalande bättre folk”. Jag minns en historia: Joonas Matslovat satt i första raden i klassen. Läraren frågar av Matslovat: ”Kan Matslovat säga vad som skiljer en åsna från en jude?” Matslovat svarade. ”Katedern!”

(Det är några sidor kvar i essän och dem kommer jag också att läsa, men jag tänker tiga om dem, för jag kan nog inte skriva något bättre slut.)

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°