Blogg

Två dikter av Doris Kareva

Det var länge sedan jag läste en dikt av Doris Kareva, men nu ska jag läsa två, två dikter om kärlek:

Vägen slår fram ett mönster i stenen,
de ovanliga färgerna, en skönhet
som de inte ens själva visste fanns
eller kände –
ett mönster som försvinner vid torkandet,
men sparas i minnet.

Sådan är kärleken.



Den som lärt sig att älska
har lärt sig att dö.

Ju högre berg,
desto djupare dalar,
desto mer prövande är vägen
för den som vandrar i hjärtat.

Så mycket större är friden
när man inser att var man än finns
man alltid är framme.

bok

Översättningen från estniskan är gjord av Peeter Puide och förlaget är ellerströms.

PS Nu finns den fjärde intervjun i Salongens översättarserie inne, den med Janina Orlov.

Il vecchio e la farfalla

Angelo Branduardis sånger är ofta djupt naturförbundna. Han sjunger om skogsmörker och vilda berg, om mjukt böljande sommarängar, om sovande ormar och långvingade fåglar. På ett helt oitalienskt sätter nämner han träden vid namn – granen, linden och enen – eller som här: eken. Och allting lindas in i en stämning av saga och tidlöshet.

Il vecchio e la farfalla

La grande quercia
Che da sempre vegliava
Come un custode al confine del prato
Lo vide un giorno apparire da lontano:
Un vecchio uomo dal passo un po’ lento…
Vieni, vecchio uomo, il tuo riparo io sarò,
Il tuo corpo stanco in un dolce abbraccio accoglierò,
Vieni, vecchio uomo, il tuo riparo io sarò,
Al canto delle fronde il tuo capo cullerò…
Il vecchio uomo
Alla quercia si affidò
E dolcemente poi si addormentò…
L’uomo dormiva
E tra sè sorrideva
Col vecchio capo appoggiato alla mano:
Sognò di essere diventato farfalla,
Di aver lasciato il suo vecchio corpo…
La farfalla gialla su di un altro fiore si posò,
Di essere diventata un vecchio uomo addormentato poi sognò.

ek

Den här snabböversättningen av texten är bara tänkt som en hjälp att förstå den italienska texten.

Den gamle och fjärilen

Den stora eken
Som sedan länge vakade
Som en beskyddare vid ängens slut
Såg honom en dag komma gående långt borta
En gammal man med långsamma steg…
Kom, gamle man, jag ska vara din tillflykt,
Din trötta kropp ska jag ta emot i min milda famn,
Kom, gamle man, jag ska vara din tillflykt,
Till grenarnas sång ska jag vagga ditt huvud…
Den gamle mannen
Anförtrodde sig till eken
Och somnade så stilla in…
Mannen sov
Och log för sig själv
Lät sitt gamla huvud vila mot handen:
Han drömde att han blivit fjäril,
Att ha lämnat sin gamla kropp…
Den gula fjärilen slog sig ner på en annan blomma,
Och drömde att hon blivit en sovande gammal man.

Och här kan ni höra Angelo Branduardi sjunga sången.

Morgonsol i kärrkanten

Det är vår nu på det där sättet som inte alls har med värme att göra utan bara med ljus. Värmen inbillar jag mig möjligen när jag med ögat följer solstrimmorna mellan träden.

Det är tidig morgon och Londi och jag går en stund längs kärrets kant och sneddar sedan över det smalaste stället. Det knakar lite om isen i mossan när vi tassar över den. Då och då stannar vi upp: Londi nosar och dricker kanske lite i något öppet vattenhål och jag låter blicken vandra bland trädstammarna.

kärr1

Péter Nádas: Egen död

Strax före jul råkade jag ut för en bilolycka, som var mycket nära att ta mitt liv. Under de tre månader som gått sedan dess har jag i skov förföljts av skrämmande minnesbilder. En av de vanligaste ser ut så här: Jag ligger på en åker med ansiktet mot jorden och kan inte komma på vem jag är. Allt glider undan: det förflutna, mina närmaste, min identitet. Samtidigt har jag en förnimmelse av att ligga några minuter efter i förhållande till den vanliga tiden, alltså att jag ännu inte tagit in något (dramatiskt?) som just hänt.

När jag nu läser Péter Nádas’ bok ”Egen död” känner jag igen mycket, ja, mycket mer än jag egentligen vill. Så här återges i korta drag bokens handling eller tema på en av pärmarna:

”Egen död” är en mans innersta tankar och reflektioner under den dag då han på gatan drabbas av en hjärtattack och efter tre och en halv minut återförs till livet från döden. Det är en historia som balanserar och kontrasterar det vardagliga och det extraordinära; kraften och tempot i nära-döden-upplevelsen ställs bredvid de lugna tankarna kring smärta, rädsla och försoning på dödsranden, medan en berättelse om nuet och det efterföljande tar form.

bok

Jag är just nu halvvägs in i boken, så jag har ännu ingen klar föreställlning om dess helhet, trots att jag naturligtvis anar mycket. Medan jag läser känner jag i vissa stunder ”precis igen mig”, medan jag i andra blir överrraskad över Nádas utblickar in i sig själv. Jag vill citera ett lite längre stycke från mittpartiet av boken. Mannen (Nádas?) befinner sig på sjukhus och hjärtstillestånd har inträtt:

I ett sådant läge förlorar man sitt ordinära medvetande, men i motsats till läkarna skulle jag inte vilja säga att man förlorar sin förmåga till varseblivning. Jag var klarare i huvudet än någonsin tidigare. Och då börjar något synnerligen intressant, då inträffar något fantastiskt, och det är det man egentligen borde tala om. Det händer någonting som det är ytterst svårt att formulera i ord, ty i det tillstånd som kort föregår döden upphör nästan den sedvanliga kronologin att gälla. En stor strömbrytare slås av, själva huvudströmbrytaren. Varvid seendet, varseblivningen och tänkandet inte alls upphör, långt därifrån. Dessa parallellt verkande funktioners nyvunna intryck fogas dock inte ihop med medvetandets vedertagna kronologi.

Någon sida längre fram hittar jag det här stycket som ytterligare skärper bilden av ”undantagstillståndet” i gränslandet mellan det vanliga livet och något annat:

Min syn hade inte längre några tidliga eller rumsliga begränsningar. Mitt livs detaljer stod inte längre i förbindelse med mitt eget livs historia. Därför att en sådan historia finns inte och har aldrig funnit. Vilket överraskade mig oerhört.

PS Översättningen från ungerskan är gjord av Ervin Rosenberg och förlaget är Rámus.