Om engelskan

I det lilla avsnittet ”Människans starkaste muskel är tungan” i Olga Tokarczuks bok ”Löparna” presenteras en intressant aspekt beträffande det här med stora och små språk och vad dessa bär med sig för vinster och förluster för talarna:

Det existerar länder där invånarna talar engelska. Men de talar inte engelska som vi, som har ett eget språk gömt i handbagaget, i necessären, engelska använder vi oss däremot av endast när vi reser, i främmande länder och till främmande människor. Det är svårt att föreställa sig men engelska är faktiskt deras genuina tungomål! Ofta det enda. De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.

Hur vilse måste de inte känna sig i världen, där varje instruktion,varje ord i de mest enfaldiga poplåtar, på restaurangmenyerna, i den mest triviala handelskorrespondens, vid hissknapparna är på deras eget privata språk. Var de än öppnar mun kan de bli förstådda av kreti och pleti, och om de antecknar något måste de kanske använda sig av något särskilt skiffer. Överallt har varenda människa obegränsat tillträde till dem, allt och alla.

Jag har hört att det redan pågår ett projekt för att sätta dem under beskydd, kanske rent av tillerkänna dem rätten till något eget litet språk, av de där utdöda, som ingen längre behöver, för att de ska kunna ha något för sig själva, något eget.

Tanken att språken är ett slags rum för hemligheter och intimiteter – ju mindre språk desto hemligare och intimare – känns lockande för mig. Och Tokarczuks ord får mig att gripas av medlidande med världsspråkets arma bärare: ”De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.”

bild

22 tankar om “Om engelskan

  1. Under mina år i England funderade jag ofta på precis samma sak. Vad gör engelsmännen när de vill dra sig undan till sin privata språksfär? Om jag ville ta privata anteckningar, gjorde jag det oftast på svenska. Inte för att jag inte förstod annars, men för att jag ville att de skulle vara ”skyddade för intrång”. Folk med engelska som modersmål talar sällan främmande språk – alls. Vad gör det med en människas språkutveckling, när hon aldrig får anstränga sig för att bli förstådd, aldrig behöver veva med armarna och misshandla ett främmande språk, aldrig behöver anstränga sig för att förstå ord som inte tillhör modersmålet? Mycket intressant ämne!

  2. Marita,
    du får mig nu att minnas en situation från en tid (inte så länge sedan egentligen) då jag undervisade i svenska för Erasmus-studenter. I den gruppen fanns det bland annat två australiensare som just inte talade något annat språk än engelska. Undervisningen genomfördes (åtminstone i början) på engelska (ibland gav jag lite förklaringar på spanska också, eller tyska). Trots att engelska var ett främmande språk för alla utom just dessa australiensare, så var det de som hade svårast att ta in det nya språket. De blev till exempel väldigt störda och oroade när det inte gick att översätta saker ord för ord. En gång bet den ene sig så väldigt fast i detta ”primitiva” tänkesätt att han helt låste sig. Hans ”bänkkamrat” en marockan försökte – på engelska – att förklara för honom att ”detta är ett uttryck, man måste ta in hela”. Jag lät honom förklara och till sist lossnade den psykologiska spärren. Till saken hör att engelska var marockanens fjärde språk efter berber, arabiska och franska. Hans svenska blev snabbt mycket bra.

  3. Jo, så är det, tror jag. Ju fler språk man talar och ju fler språkmodeller man sätter sig in i, kompletta med idiomatiska uttryck, desto lättare blir det att lära sig ännu fler språk. Troligen för att man får en vidare referensram och hjärnan lär sig acceptera att språk fungerar olika i olika länder och de är bärare av kulturen.

    Minns att jag funderade över uttrycket ”Wat heb je” på holländskan ett tag, innan jag förstod att det inte betydde ”Vad har du”, som är den ordagranna översättningen, utan ”Vad är det med dig” eller ”Hur är det fatt”. Och hur översätter man ”fatt” i det uttrycket till en person som inte förstår principen med idiomatiska uttryck?

    Spanskan bara ”flöt in i skallen”, skulle man kunna säga, nästan utan ansträngning. Den är långt ifrån perfekt, men den är i det närmaste korrekt och mer än funktionsduglig.

    Hade för många år sedan en idé om att lära ut främmande språk till engelska affärsmän, men intresset låg under nollpunkten. De läser alla ett främmande språk i skolan – ofta framska eller tyska – men de talar inga främmande språk, generellt sett. Om man som engelsktalande aldrig behöver sätta sig in i hur man tänker på andra språk eller i andra kulturer, blir man då mindre förstående för kulturella skillnader?

  4. Personligen har jag periodvis varit inne på esperantos (el.likv.)principiella genialitet.
    Jag vet att sådant inte faller i god jord någon särskilt stans, men just principen: att med ett kluster av lättuttalade, från flera språk lånade, ord finna genvägar jämställande företrädare av olika språkområden, denna princip skulle kunna få engelsk-, fransk-, tysk-, mandarin- och kanske också arabisktalande till ödmjukare barn av Moder Jord. Utifrån en konstruerad jämlikhet skulle dessa få en liten extra ”veckning” på hjärnan, något som medgav den flexibilitet som krävs för en förutsättningslös kärlek till andras medfödda språk.
    En sådan ödmjuk inställning tolkas dessvärre snarast som ”förödmjukande” mot vilka det nu vara månde, en solklar semantisk härdsmälta.
    Men visst: det har hittills bara gått (?) med latinet, franskan, engelskan osv, alltefter vilka nationer som för tillfället tycks vilja ha allt eller intet.

  5. Min motvilja – för jag har en sådan – mot esperanto har inget att göra med de goda baktankar som är grunden för uppbyggandet av sådana här konstgjorda språk. Det jag inte tycker om hos esperanto och de andra konstspråken är just att de är konstspråk, språk som är konstruerade i stället för utvecklade tillsammans med människor och kulturer, för att de har en historia och för att man i dem kan se spåren av historien.

    Det finns mycket mer att säga om detta. Senare kanske.

  6. Jo, jag förstår så väl det du talar om, Bodil.
    Men esperanto tycks vara en konsekvens av historien, den historia som vi också idag ser att traska på i dessa invanda, nedärvda och av tragiken kantade spår.
    Så Zamenhoffs konstruktion från 1887 (!) skulle kunna vara öppen för finslipning, något att samlas kring, som både underlättar diskussioner om historia i språken och skapandet av något för en gångs skull universellt utan att vara totalitärt.
    Jag kan inte esperanto, vet mycket lite om det egentligen, men jag tjusas gränslöst (!) av principen. Också engelskan skulle kunna vara ett modersmål för de därstädes födda – om det sedan barnsben fanns undervisning i en ”kul pryl” att kommunicera på med vem som helst från vilket land som helst ifrån.
    (Någon har sagt någonstans att jiddisch har förvisso fungerat så över hela Europa på ett sådant sätt, fast begränsades av att vara en folkgrupps lingua franca, alltför privat, alltför uteslutande, alltför ”skumt” och därför ´?`… borta nu… Dessutom alltför nära tyskan.)
    Att hålla sig nära de mångas, massornas, kapacitet att ”ta in” kan vara en början?
    Jo, visst drömmer jag offentligt här… Lite elitistiskt, va?

  7. Apropå detta med att som en(gelsk)språkig bli orolig om det inte går att översätta ord för ord: På en kurs i svenska för gästföreläsare blev en amerikan mer än orolig, han var övertygad om att jag skämtade när jag hävdade att meningar med ett visst antal ord inte alltid motsvaras av samma antal på svenska (men han var också ganska dominant som typ).

    Min kompis i England har privilegiet att få samla på sig en hel del ordspråk direktöversatta till engelska (eftersom jag ofta inte kan deras, och snabbt vill förklara/belysa något med hjälp av ett ordspråk), hon tycker detta är berikande och är faktiskt spänd på nästa. Hon är visserligen inte representativ, eftersom hon kan franska och italienska utöver modersmålet. Ville mest berätta hur kul det är med någon som ”sitter och väntar” på för henne roliga språkbilder.

  8. Det här är en ytterst intressant diskussion. Jag har tre synpunkter egentligen utan inbördes samband.

    1 ”Engelska” (”The Queen’s English”) är endast en minoroitetsdialekt som talas på en ganska isolerad ö i Atlanten. Majoriteten av de som använder detta språk talar egentligen ”amerikanska” eller ”ESL” (”English as a second language). Efter många års erfarenhet av internationellt samarbete och konferenser vet jag hur förvillande och svårt det ofta blir när folk från England envisas med sina idiomatiska uttryck och sitt speciella uttal. Det är kanske OK men vad som stör mig är att de inte förstår att deras uttryck (”pride of place”;”coal to Newcastle” etc) inte alltid begrips av andra som alltså anses inte tala så bra engelska även om t.ex. en marockan som talar enkel vårdad engelska och artikulerar ordentligt blir lättare förstådd av många deltagare än en Oxford don.

    2 Det här har vi talat om förut: Svenskar föredrar ofta att tala engelska även i internationella organisationer där svenska är ett officiellt språk. Jag har ibland iakttagit hur detta t.o.m. fått politiska konsekvenser eftersom man ofta är villig att acceptera en ståndpunkt som man tror att man förstår i stället för att försöka lyssna till konstiga fransmän eller
    tyskar för att inte tala om de som använder slaviska språk. ”We spik Inglish you now” som jag alltid brukar säga 😉

    3 Den tredje synpunkten har jag glömt. Jag kan emellertid rekommendera en liten bok som heter ”Lagom finns bara i Sverige av Mikael Parkvall. Kanske är den inte direkt relevant för just denna diskussion men den är mycket roande för den som är intresserad av språk och spräcker en hel del myter. Visste ni att Strindberg använde dubbelt så många ord som Shakespeare?

  9. Bengt, jag tar fasta på punkterna 1 o 2 i ovanstående.
    Det är med en vällustig rysning som jag övermannas av tanken att esperanto vore idealiskt just vid konferenser, där idiomatiska uttryck kan ställa till med katastrofer, där esperanto är befriat från ballasten av historiskt mördande fraser, dolda undermeningar, ja, helt kliniskt rent och tekniskt användbart verktyg för överenskommelser. Att sedan esperantotexter skola bli översatta till portugisiska eller ungerska på illvilligt eller förblommerat manér vore i sig själv ogörligt om ett första främmande språk i jordens skolor var just esperanto… Äsch, jag tjatar, men så vill jag bara åt principen i Bodils inledning:
    ”Människans starkaste muskel är tungan”.
    Den meningen tolkar jag på ett mig näratillhandsliggande sätt:
    -det är redan i orden som dråpet finns inbakat.

  10. Jag tror jag vill tala om Bengts tredje punkt här, den som inte fick räknas som en helpunkt: Jag tycker ändå det är roligt det där med Strindberg och Shakespeare…

    Sedan är ju det där med ”hur många ord” man använder en mycket dålig indikator på hur rikt eller påvert ett språk/någons språk skulle vara… Men det är en annan historia.

  11. Men… nu var det egentligen engelskans ställning och engelsktalandes tillkortakommanden som skulle avhandlas, varmed mitt förra inhopp verkar som rena rama ”goddag yxskaft”. Hav överseende med en vintertrött hjärna…

  12. Äsch, så snävt brukar väl inte samtalen hållas här. Både Taube och Boye lyste upp. Och ett och annat tankehopp får vi väl göra.

    Förresten apropå esperanto – har inte själva namnet med ”hopp” att göra?

  13. Citat ur Wikipedia:
    ”Den historiskt tyngsta kritiken har gått ut på att esperanto är alltför lättlärt och demokratiskt. Det skulle göra den långa inlärningen av dominerande national- (f.d. kolonial-)språk överflödig och slå undan fötterna för den styrande eliten. Några exempel på detta argument kan anföras:

    Möjligen kan enkelheten vara en omedveten faktor i det oproportionerligt stora motståndet mot esperanto från många språklärare.

  14. Det där låter väl närmast som argument för och inte emot. Undrar vem det är som tycker att detta är den ”historiskt tyngsta” kritiken.

    Jag håller fast vid mitt – möjligen känslomässigt styrda – ”argument”: Språket är inte levande, det utvecklas inte, det är inte kollektivt ”framfött” osv (se ovan).

  15. Ur en helt annan vinkel då?
    Säg att en marockansk läkare anländer till Sverige, eller en fransk bilmekaniker till Kina. De vill naturligtvis lära sig landets språk, villiga att ta del i kulturlivet, läsa tidningar, gå på bio, ragga upp en partner. Men de kan också börja arbeta från dag ett i det nya landet… De kan undgå detta vansinne enligt vilket bara vissa har det som krävs, fast alla förespeglas möjligheten att få det. Nu tänker jag på Zarembas serie i DN…
    Småbarn kan ”snacka” med varann på lekplatsen utan att kunna ett språk, eller så lånar de av varandras roliga ord.
    Om esperanto vore det första ”lustiga, lustfyllda, kontaktfrämjande” i möten mellan människor så skulle det underlätta för de många, men absolut inte förhindra de få, vilka under alla omständigheter önskar veta mer, kunna mer. Lära mer.
    Sådant är ju inte allom givet, som synes.
    Det ”socialistiska” brännmärket på esperanto är ett stigma som borde avlägsnas, och med kreativ hantering tror jag att de ”naturfödda” språken skulle om möjligt stärkas och fördjupas, fast då bland dem som så önskar. Precis som det egentligen är och alltid har varit. Säkert inte bland rapparna och de gutturalt vrålande trogloditerna på popscenerna.

  16. Om esperanto skulle börja användas så här av ”vanliga människor” och inte bara av esperantistiska eldsjälar, så skulle språket snart bli som andra språk det vill säga varianter och dialekter skulle utvecklas och så småningom olika underspråk. Det skulle bli som andra språk, bara fattigare och det skulle inte ha någon historia åtminstone inte jämfört med andra språk.

    En annan väg är att det skulle stanna vid att vara ett lingua franca med bara ett slags språklig ”ryggrad” för det nödvändigaste, ett språk man använder när man inte talar ”på riktigt”, ett språk för vissa bestämda ”nyttofält” och ingenting annat.

    Jag förstår de goda intentionerna, men jag tror inte på förverkligandet. Dessutom känner jag olust inför hela projektet trots den utmärkta moraliska ansatsen. (Ska jag vara riktigt ärlig så ger mig tanken på ett utspritt esperantotalande, där jag skulle tvingas delta, kvävningskänslor.)

  17. Jaa, skulle just till att anföra motargument själv,men du gjorde det rätt bra här. Just att det kanske skulle få nationella drag gjorde mig lite svalare genast. Status quo, således…
    Så mycket övning för så klent utfall… Jag ger mig.

  18. Ett litet tillägg dock:
    – den engelska som idag är ett slags ”quasiesperanto” och som av Bengt omtalats här ovan, är de facto särpräglad av de talandes härkomst (”birdie nam nam”…) så till den grad, att engelsktalande med språket medfött med lätthet kan ”dribbla bort” också vältaliga tyskar eller ryssar. Eliterna har talat latin förr – som sagt… Allmogen göre sig icke besvär.
    Det är bara av den ovannämnda anledningen, just för att en nations språk inte skall få åtnjuta hegemoni över alla andras som hela idéns stora värde ligger. Den tanken kommer att leva oavsett hur många som ger upp att framföra den. En vacker melodi kan inte förbjudas bara för att den är ”påhittad”…

  19. Ett problem med esperanto är att det bygger främst på en viss grupp språk, vilket gör att esperanton är lättare, betydligt lättare, att ta till sig för människor som talar dessa språk, så det här problemet med ”allmogen göre sig icke besvär” kvarstår, om än med någon förskjutning.

Kommentera