Blogg

Strax före jul råkade jag ut för en bilolycka, som var mycket nära att ta mitt liv. Under de tre månader som gått sedan dess har jag i skov förföljts av skrämmande minnesbilder. En av de vanligaste ser ut så här: Jag ligger på en åker med ansiktet mot jorden och kan inte komma på vem jag är. Allt glider undan: det förflutna, mina närmaste, min identitet. Samtidigt har jag en förnimmelse av att ligga några minuter efter i förhållande till den vanliga tiden, alltså att jag ännu inte tagit in något (dramatiskt?) som just hänt.

När jag nu läser Péter Nádas’ bok ”Egen död” känner jag igen mycket, ja, mycket mer än jag egentligen vill. Så här återges i korta drag bokens handling eller tema på en av pärmarna:

”Egen död” är en mans innersta tankar och reflektioner under den dag då han på gatan drabbas av en hjärtattack och efter tre och en halv minut återförs till livet från döden. Det är en historia som balanserar och kontrasterar det vardagliga och det extraordinära; kraften och tempot i nära-döden-upplevelsen ställs bredvid de lugna tankarna kring smärta, rädsla och försoning på dödsranden, medan en berättelse om nuet och det efterföljande tar form.

Jag är just nu halvvägs in i boken, så jag har ännu ingen klar föreställlning om dess helhet, trots att jag naturligtvis anar mycket. Medan jag läser känner jag i vissa stunder ”precis igen mig”, medan jag i andra blir överrraskad över Nádas utblickar in i sig själv. Jag vill citera ett lite längre stycke från mittpartiet av boken. Mannen (Nádas?) befinner sig på sjukhus och hjärtstillestånd har inträtt:

I ett sådant läge förlorar man sitt ordinära medvetande, men i motsats till läkarna skulle jag inte vilja säga att man förlorar sin förmåga till varseblivning. Jag var klarare i huvudet än någonsin tidigare. Och då börjar något synnerligen intressant, då inträffar något fantastiskt, och det är det man egentligen borde tala om. Det händer någonting som det är ytterst svårt att formulera i ord, ty i det tillstånd som kort föregår döden upphör nästan den sedvanliga kronologin att gälla. En stor strömbrytare slås av, själva huvudströmbrytaren. Varvid seendet, varseblivningen och tänkandet inte alls upphör, långt därifrån. Dessa parallellt verkande funktioners nyvunna intryck fogas dock inte ihop med medvetandets vedertagna kronologi.

Någon sida längre fram hittar jag det här stycket som ytterligare skärper bilden av ”undantagstillståndet” i gränslandet mellan det vanliga livet och något annat:

Min syn hade inte längre några tidliga eller rumsliga begränsningar. Mitt livs detaljer stod inte längre i förbindelse med mitt eget livs historia. Därför att en sådan historia finns inte och har aldrig funnit. Vilket överraskade mig oerhört.

…

PS Översättningen från ungerskan är gjord av Ervin Rosenberg och förlaget är Rámus.

Jag läser dikterna i ”Die Niemandsrose” av Paul Celan en efter en och väljer så ut en.

Den här är det jag valt och jag har dumdristigt nog också gjort ett översättningsförsök (kanske finns det en ”riktig” översättning redan). Ja, jag vet att det inte finns något som heter ”stjärnblomma” på svenska; det är väl ett slags aster som ”Sternblume” är. Och ”gestalthaft” – hur översätter man det?

Stumme Herbstgerüche. Die
Sternblume, ungeknickt, ging
zwischen Heimat und Abgrund durch
dein Gedächtnis.

Eine fremde Verlorenheit war
gestalthaft zugegen, du hättest
beinah
gelebt.

…

Stumma höstlukter. Stjärn-
blomman, obruten, gick
mellan hemland och avgrund genom
ditt minne.

En främmande ödslighet hade
där tagit gestalt, du hade
nästan
levat.