Jag läser om ett alldeles särskilt lockande eller förledande ställe i ”Världen bortom Dukla” av Andrzej Stasiuk, ett ställe där man sveps ner i en sydpolsk flodsommarnatt:
På avstånd trettio-fyrtio steg bort, liknade sommardansbanan en gyllene grotta som grävts ut i ett blågrönt mörker. Ungefär som om natten hade spruckit just här och visade sitt varma, hemliga inre som gav ifrån sig en kvav förlamande doft helt olik världens lukter. De kalla, sötaktiga fläktarna från det halvmogna vetet, stallets myskdoft, den banala och vulgära lukten från jasmin och blommande lindar – det var spår av den lugna vardagen. Men där, i det hål som grävts ut i mörkret, destillerades en atmosfär som kunde välta vardagen över ända och visa fram dess blodfyllda levande och skrämmande sida.
Nej, jag hittar inga bilder som kan återge detta…
Blommande lindar i juli (lindmånad på polska… dvs lipiec, av lipa=lind), det är fint, subtilt, en doft att torka in med blommorna till vinterns lindblomste. Lindrar alla åkommor enl. mormor.
Jasminers lukt är så kväljande brutal att den görs sig bäst om den blir doft som helst bara anas från flodens motsatta sida.
Utifrån ”lipa” lockas jag nu att än en gång prata om resianskan. På det språket betyder ”lipa” vacker. Förra sommaren gick jag längs ”Ta lipa pot” – Den vackra vägen – i Val Resia i nordöstligaste Italien.
Vi har samma lind i Litauen, liepa, lindmånaden, och kan det vara vackrare än när linden blommar? Men icke förakta jasmin, Wu, den förskönar väl också sin omgivning? Om bilder kunde dofta, månne den här texten finge blommor…
Alla blommor åt Bodil, med ett jättegrattis för SvD-spalten!
(Jasminernas doft kan iofs variera… i värsta fall är den en brutal och kväljande stank. Högst privat uppfattning detta… De omsusade häggarna finner jag lira i samma klass: dessa dofters brutalitet tål jag bara, eller avnjuter, på beskedligt avstånd helst)
Annars är vi alldeles säkert överens, Micke – som vi ju brukar.
Lindar är det något speciellt med.
Gillar du mathiola-doften? (grekisk lövkoja kallad, helt oansenliga blommor, slår ut på kvällen. En varm juli-augustikväll kan de sno längs häcken/staketet med honungsmättad, distinkt förförelse. Osynliga för ögat, övermannande med sin lockelse.)
Tack, Wu,
rart av dig att nämna det här.
PS Wu och Michael,
jag ser fram emot ytterligare spännande doftupplevelser…
Vet ej om jag vågar blanda mig i här, men man ska ju inte vara harig 🙂 Jasmin är verkligen underbar och hägg luktar förfärligt illa. Koriander är det som är mest spännande, den luktar vatten på ett faktiskt underligt sätt och går upp i näsan så man blir alldeles underlig…
Tänker jag på obehagliga lukter så är det när gräset ligger nyslaget i parken, alldeles nyslaget luktar det blod på något vis.
🙁 Som hö är det genast skönt att minnas.
En fin doft är väl ändå liljekonvaljens? Violens doft är också den väl så fin, tycker jag.
Dofter från mitt livs särskilda skog
Att en sommardag få vandra över en nordsmåländsk mosse och omväxlande känna doft av pors och av skvattram och då och då stoppa ett kråkbär, ett blåsvart odon, ett eller flera blåbär eller hjortron i munnen eller korgen. I mossens ytterkanter trivs linnean …
Om pors skrev Harry Martinson:
”För att komma till blåbärsskogen måste vi nu först gå över ett starrkärr. Där växer porsen hög och den är de svenska vildkärrens lavendel. Dess lukt är inte frän som getporsens, men vänlig i sättet, avstämd och vildsval, blomsamlingarna är enkla och vackra, bladen förnäma.”
Ur »En vandring till bärskogen«
Och skvattram beskrivs så här av C. F. Nyman (1868)
»Squatram-buskens lukt, hvilken strax om våren icke är obehaglig, blir längre fram så stark att den kan orsaka hufvudvärk. Starkast kännes den under varma sommardagar; hvar och en, som då botaniserat i sådana kärr der busken växer, har säkerligen erfarit detta.»
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II
Om linnean skaldar Strindberg:
”Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
Stubbarna stå där på rot, vid rötterna växa det smultron,
Och ini mossornas bädd syns skyddad den späda Linnean,
Persikoröda små klockor som dofta af mjölk och af mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
Stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad.”
Ur Trefaldighetsnatten (Ordalek och småkonst, 1905)
O, Agneta, de dofter du nämner…
Så vackra citat du anför! Så poetiska! Tack 🙂