Något i det grymma vårljuset över den skräpiga och bleka marken fick mig igår att tänka på Pier Paolo Pasolini, hans liv, hans hårda öde. När jag var strax över tjugo läste jag romanen om de romerska gatpojkarna ”Ragazzi di vita”. Jag minns inte själva handlingen, men jag har trådar till en stämning kvar, någonting om ”trots allt” och ungdom. Några rader ur baksidestexten tycker jag träffar just detta:
l’avere abbracciato in un unico sguardo, dolore miseria crimine morte, e insieme l’intoccabile freschezza dei ”regazzini”, esplosi come ogni erba a primavera anche su di un terreno infetto.
att med en enda blick ha famnat smärta, elände, brott, död och samtidigt den okränkbara friskheten hos dessa pojkar, som slagit ut i blom på våren som alla örter också på smittad mark.
Av hans filmer minns jag bäst och helst ”Uccellacci e uccellini”, en film som börjar med att en far och son vandrar fram i ett ödsligt landskap längs trista raka vägar i en utkant av Rom. Någonstans där ute i ingenstans träffar de en korp och där får handlingen ett nytt spår, ett spår av dikt. Jag läser nu till min förvåning – eller nej, jag vet inte om jag är förvånad egentligen – att Pasolini själv älskat den här filmen mest bland sina filmer, inte minst för de båda huvudrollsinnehavarna, Totò och Ninetto:
Ho amato moltissimo i due protagonisti, Totò, ricca statua di cera, e Ninetto. Non mancarono le difficoltà, quando giravamo. Ma in mezzo a tanta difficoltà, ebbi in compenso la gioia di dirigere Totò e Ninetto: uno stradivario e uno zuffoletto. Ma che bel concertino.
Jag älskade de båda huvudpersonerna högt, Totò, denna magnifika vaxfigur, och Ninetto. Det saknades inte svårigheter under inspelningen. Men mitt i alla svårigheter hade jag glädjen att regissera Totò och Ninetto: en stradivarius och en liten flöjt. Men vilken fin liten konsert.
Pasolini (född 1922) mördades 1975 på stranden utanför Ostia. (Det var under den tiden då jag bodde i Italien.) Mordet var sällsynt grymt och spektakulärt vämjeligt och avslutades med att liket kördes över med en bil flera flera gånger. Man vet inte om det var en manlig prostituerad eller en (be)sviken älskare som var mördaren eller om mordet var en maffiaaffär.
1980 skrev Fabrizio De André och Massimo Bubola tillsammans den här sången om mordet på Pasolini. Det är De André som sjunger:
Una storia sbagliata
È una storia da dimenticare
è una storia da non raccontare
è una storia un po’ complicata,
è una storia sbagliata.
Cominciò con la luna sul posto
e finì con un fiume d’inchiostro
è una storia un poco scontata
è una storia sbagliata.
Storia diversa per gente normale
storia comune per gente speciale
cos’altro vi serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.
È una storia di periferia
è una storia da una botta e via
è una storia sconclusionata
una storia sbagliata.
Una spiaggia ai piedi del letto
stazione Termini ai piedi del cuore
una notte un po’ concitata
una notte sbagliata.
Notte diversa per gente normale
notte comune per gente speciale
cos’altro ti serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.
È una storia vestita di nero
è una storia da ”basso impero”
è una storia mica male insabbiata
è una storia sbagliata.
È una storia da carabinieri
è una storia per parrucchieri
è una storia un po’ sputtanata
o è una storia sbagliata.
Storia diversa per gente normale
storia comune per gente speciale
cos’altro vi serve da queste vite
ora che il cielo al centro le ha colpite
ora che il cielo ai bordi le ha scolpite.
Per il segno che c’è rimasto
non ripeterci quanto ti spiace
non ci chiedere più come è andata
tanto lo sai che è una storia sbagliata
tanto lo sai che è una storia sbagliata.
…
Jag översätter bara två rader:
En annorlunda historia för normala människor
en vanlig historia för särskilda människor
Och här är sången – med bilder till, överväldigande bilder faktiskt (om de inte har bytt ut dem.)
