Vårdagar i Varberg. Himmel så blå så blå.
Blogg
Elfriede Gerstl in memoriam
Jag fick just ett brev från Wien som berättar att poeten Elfriede Gerstl är död:
traumstörung
in ein grosses schlafloch
schleicht sich ein kleines gedicht
glaubt sich jederzeit willkommen
wollte lieber weiterträumen
von einem heissen fest
. . . . . . . . . . . unter kokosbäumen
…
Ett översättningsförsök:
drömstörning
in i en stor sovgrop
smyger sig en liten dikt
tror sig alltid välkommen
ville hellre drömma vidare
om en het fest
. . . . . . . . under kokosträd
…
Herbert J. Wimmer har samlat några pressröster om den bortgångna poeten:
Dokumentation: Stimmen über Elfriede Gerstl 1932-2009
PS Här är några av mina tidigare Gerstl-inlägg under pausträdet:
Elfriede Gerstl: mein papierener garten
Elfriede Gerstl: schöner tot sein
Elfriede Gerstl – min ihopfällbara skog
Och här finns en text jag skrivit om Elfriede Gerstl för Salongen:
Amra berättar (3)
Efter maten kokar Amra som vanligt kaffe på bosniskt vis
och så häller hon upp det i små blå mockakoppar. Vi smuttar på det och så börjar hon berätta:
”Mina damer och herrar, dagens läxa är att ni frågar era föräldrar vad de har för nationalitet; om de är serber, kroater eller muslimer”, sa idrottsläraren en tisdag i slutet av 1992 till Ajlas klass. Det var inte mycket Ajla visste om sin nationalitet. Hon var elva år och brydde sig inte om sådant. Hon åt visserligen inte griskött och hemma hos henne firade man inte jul och påsk, men ofta blev hennes familj inbjuden av serbiska eller kroatiska vänner till deras högtider och vännerna kom över till dem när det var Bajram. Hennes klasskamrat Meliha firade förresten också Bajram; det visste hon.
Morgonen därpå var kall. Ajla hade precis kommit in på skolgården när hon fick syn på Meliha som stod strax intill stängslet med två andra flickor. Meliha pratade högt och viftade med armarna, som om hon försökte övertyga de andra två om någonting. När Ajla kom närmare fastnade hennes blick på Melihas tvåfärgade ryggsäck; brun och rosa var den. Hon hade inte sett några bokstäver på den ryggsäcken tidigare. Med blå kulspetspenna stod det nu ”Draskovic” kors och tvärs över det rosa fältet.
Ett serbiskt efternamn?
”Draskovic”, läste hon igen.
Det ringde in. Barnen sprang mot skolans port för att ställa sig på två led. Ajla och Meliha hamnade bredvid varandra.
”Hallå!”, sa Ajla glatt när hon tog Meliha i handen.
”Nu heter jag Draskovic i efternamn!”, var Meliha snabb att förklara medan de gick mot gymnastiksalen tillsammans. ”Min mamma gifte om sig igår. Min nya pappa åker snart till fronten, men när han kommer tillbaka ska jag få en alldeles ny barbiedocka. Ingen annan i hela stan kommer att ha lika fin docka!”, log hon stolt.
Idrottsläraren slog med en smäll upp klassboken och påbörjade uppropet:
”Draskovic!”
Meliha reste sig upp.
”Nationalitet?”, frågade läraren.
”Serb”, svarade Meliha klart och tydligt.
När förhöret var över, visste Ajla att hon var det enda muslimen i klassen.
Jag låter blicken vandra ut bland de kala träden utanför fönstret. Vad ska vi kalla den här berättelsen, frågar vi oss efter en stunds tystnad. ”Namn”, föreslår jag lite på försök. ”Namnbyte”? Nej. ”Muslim”? Nja. ”Fåret byter ull”, säger Amra till sist. Ja, det är ett riktigt namn, tycker jag.
…
PS Över påsken kommer det att vara stilla under pausträdet. Och när jag slår mig ner här igen någon gång i början av nästa vecka, kommer trädet att ha ömsat skinn.
”Egen död” fortsättning
För en liten tid sedan, närmare bestämt för så där tre veckor sedan började jag läsa Péter Nádas’ lilla bok ”Egen död”. Jag läste riktigt sakta och stannade också upp lite extra på de många nästan helt vita sidorna, som bara rymde en eller två meningar. Så här till exempel ser sidan 40 ut. Vitt fält – Jag stod bredvid mig själv med min glädje. Större vitt fält. Jag ”läste” det vita också. Trots detta mitt långsamläsande var jag snart igenom boken. Och omvänt trots: Efteråt kändes som om jag tillryggalagt en mycket lång sträcka.
Eftersom jag kan tänka mig att alla inte har lust att klicka på länken i texten ovanför bilden, så vill jag ge en ultrakort beskrivning av innehållet i boken:
En man i femtioårsåldern drabbas en dag av en hjärtattack. Han kastas in i ett tillstånd som kan beskrivas som ”andra sidan” och där stannar han i ett par minuter. Läsaren får följa hans tankar och upplevelser inifrån denna andra sida.
Bokens text är oerhört tät. Nästan varje litet stycke berättar något väsentligt om tillvaron. Och det märkliga är att denna bok om en människa som under smärta, vånda, panik och ångest går igenom döden har så mycket friskhet och kraft, ja nästan något euforiskt i sig. Efter läsningen var jag både matt – av kraftansträngningen – och upprymd.
Jag läser ett stycke från gränsen, från kulmen:
Jag vet att jag nu är i färd med att dö. Det fyller mig varken med glädje eller med sorg. Inte heller med någon från förr bekant känsla. Men jag glömmer inte heller något. Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång. Dödens nutid känner inte längre gränser vare sig i tid eller rum. Jag vet vad som kommer att hända, jag kan se det om jag vill, och jag vet mycket väl vad som hänt.
Jag tar ett litet språng genom texten – en halv sida ungefär – och fortsätter att läsa för er:
I tidlösheten finns ingen plats för glömskan. I brist på bättre brukar man säga att man i dödsögonblicket låter sitt livs händelser passera revy baklänges. Uppriktigt sagt, ingenting passerar revy. Istället har man äntligen en klar överblick över det, ty i tidlösheten finns ingen plats för minnet heller. Ett liv igenom förstod man inte, därför att man aldrig sett kroppen och själen i förening.
Jag tittar på de lysande nycklar Nádas kastar till mig: ”kronologin öppnar sig”, ”i tidlösheten finns varken glömskan eller minnet”. Tack!
…
PS Ervin Rosenberg har översatt boken från ungerskan till en glasklar svenska.
Bland tallarna vid Vassbotten
Ibland går vi hit ner till sjön; Vassbotten heter den här den allra sydligaste fliken av Vänern. Vi hoppar på klipporna och strövar i gräset mellan tallarna.
Vad jag tänker på här bland stammarna? På det som är, på livets skörhet men också på oändligheten. Är det inte den som vinkar där borta vid Brätte på andra sidan den ljusa vattenstrimman?
…
PS I Salongen har nu ytterligare en översättarintervju publicerats.