Blogg

Korea är för mig ett FJÄRRAN LAND. Mitt vetande om landet är ytterst begränsat. Jag vet att det är en halvö i Ostasien, jag känner till något litet om Koreakriget och jag vet att landet är delat i en kommunistisk och en (förhållandevis) demokratisk del och att den mer demokratiska delen, Sydkorea, hör till de rikare länderna i Asien. Och någon inflammerad historia om japanska krigsförbrytelser i Korea föresvävar mig också. Då och då hör jag om svältkatastrofer i Nordkorea, om landets atomvapenprogram och om Kim Jong-Ils exesser.

Vad vet jag mer? Jo, rätt många svenska adopitvbarn har sitt ursprung i Korea, fast det var nog ganska länge sedan det var vanligt med de här adoptionerna.

Jag har nog aldrig – förrän nu – läst något av en koreansk författare, fast jag minns vagt att Korea (Vilket Korea?) var temaland på Leipziger Buchmesse för kanske tre-fyra år sedan och att jag då lyssnade på något anförande om koreansk litteratur.

Men nu har jag slitit upp en liten lucka i denna kompakta vägg av ovetande. Jag har i dagarna läst Yun Hung-gils bok ”Regnperioden”.

I presentationstexten läser jag att Yun Hung-gil är född 1942 och att han räknas som en av Sydkoreas största efterkrigsförfattare. Stora teman i hans författarskap är Koreakriget, det inledande skedet av Sydkoreas ekonomiska utveckling och den koreanska halvöns delning.

I boken finns tre noveller samlade och möjligen skulle man kunna definiera den första och den tredje som kortromaner också. Den första, ”Regnperioden”, betraktas som ett av Yun Hung-gils främsta verk, läser jag i efterordet, och det är den som har fått ge boken dess namn. Tiden är Koreakriget och perspektivet ett barns. Vi befinner oss i en storfamlij som konfliktlinjen löper rakt igenom. En av de unga männen dör för den ena sidan medan en annan är försvunnen och förmodligen död för den andra. En stor del av novellen skildrar motsättningarna och så småningom försoningen mellan den lille huvudpersonens mormor och farmor. Dessa båda gamla kvinnor porträtteras på ett fascinerande sätt, deras vredesutbrott och deras nöd och deras gåtfulla religiösa föreställningar biter sig fast i minnet. Men det som berör mig starkast är nog det lilla barnets utsatthet och rättslöshet i denna av nöd och hårdhet präglade vuxenvärld. Men alla plågas av förtrycket och den materiella osäkerheten:

På ytan var vi fria att röra oss, men vi levde som fiskar i en ryssja, utan en maska att slinka igenom.

Och novellen bär inte för inte titeln ”Regnperioden”. I den fattiga byn spelar vädrets makter en roll som nästan överskuggar kriget och politiken:

Regnet började ösa ner så snart ärtskörden var bärgad och hade nu pågått utan uppehåll i flera dagar. Det var pulvriserat och liknade smågryn utan agnborst, men emellanåt förvandlades det till skräckinjagande kristaller som i vilket ögonblick som helst tycktes kunna slå igenom taket, och hela tiden betedde det sig nyckfullt medan det långsamt blötte ner den kolsvartá natten som vore den en skurtrasa.

Den andra novellen, ”Bränslebrist”, är den kortaste i samlingen och består i sin tur av tre mycket korta texter på temat nöd och köld. Här följer som en illustration ett citat ur den första:

När rökgången väl hade blivit tilltäppt blåste eldslågorna vanligtvis ut ur eldstaden och försatte oss i livsfara. Till följd härav var alla familjemedlemmar förkylda, och dessutom gick det inte att sova, för det var så kallt att när man satt på dasset blev avföringen till istappar. Att ingenting kokade i grytorna var redan det ett problem, men värre var att det inte gick att värma upp golvet.

Också i de tre små ”bränsleberättelserna” är barnens speciella utsatthet något som drabbar läsaren med stor kraft. De vuxna är offer för nöd och politiskt förtryck, barnen är förutom detta också offer för de vuxnas desperata övergrepp.

I den tredje novellen, ”Vind för våg”, möter vi några mycket unga prostituerade i bordell i närheten av en amerikansk militärförläggning. Prostitutionens elände överflyglas här av skräcken för vad som ska hända med flickorna när amerikanarna är borta. Under novellens gång pågår avmarschen och oron bland de prostituerade ökar successivt. Några räddas av amerikanska soldater som gifter sig med dem och tar dem med till USA, andra går mot undergången. I berättelsen ingår som ett ironiskt stråk en intervju som genomförs av en ung sociologistudent med huvudpersonen Suun-i Pak. På frågan om hur det kommer sig att hon tagit den här vägen, svarar hon så här:

Så nu ångrar ja naturligtvis inget. De e meningslöst vare sej ja ångrar eller inte ångrar nåt, så därför e de lite fördelaktigare me att inte ångra nåt. Visserligen sa ja att ja verkade va född med nån slags dragningskraft på karlar, men tittar man närnare på saken så e det inte ett öde. Om ja hade bestämt mej för å komma bort ifrån de så hade ja kunnat göra de när som helst. Ändå e de en väg som ja sjäv valt så ja kan inte klandra nån annan för de.

Suun-i Pak får också en fråga om fritiden och hon svarar:

Man träffas, snackar skit och skäller om andra, eller också lyssnar man på grammofon, läser serietidningar, klottrar, sminkar sig, tvättar eller tar en tupplur. Man kan bara inte säga att man gör något nyttigt av fritiden. Många tjejer går och spår sig eller deltar i bordellföreningen.

Någonstans hoppas Suun-i Pak att också hon ska bli en av de lyckliga som räddas undan eländet av en amerikansk soldat…

….

PS Översättningen från koreanskan är gjord av Ahruyn och Leif Gustafsson och förlaget som givit ut boken är Tranan.

Jag läser ännu en dikt av Giuseppe Ungaretti och gör ett försök att föra över den till svenska:

Sonnolenza

Questi dossi di monti
si sono coricati
nel buio delle valli

Non c’è più niente
che un gorgoglio
di grilli che mi raggiunge

E s’accompagna
alla mia inquietudine

…

Domning

Dessa bergsryggar
har lagt sig ner
i dalarnas mörker

Det finns inget mer
än ett sorl
av syrsor som når mig

Och slår följe
med min oro

Rubriken ”Sonnolenza” beredde mig en del svårigheter. Ordet kan betyda ”sömnighet”, ”dåsighet”, ”lättja” och en del liknande. Jag valde nu ”domning”, eftersom jag tycker att det passar bättre till diktens helhet än till exempel ”sömnighet”, men jag vet inte riktigt…

PS Jag kan tillägga att det under rubriken finns en platsangivelse och ett datum: Da Devetachi al San Michele il 25 agosto 1916.

Ingenstans i svenska media hittar jag en endaste rad om den österrikiska poeten Elfriede Gerstls död, så jag tar till min uppgift att förmedla något av det som står att läsa i österrikiska, tyska, schweiziska och engelsk- och franskspråkiga tidningar och bloggar om Elfriede Gerstl, så här kort efter hennes bortgång.

Jag börjar med att översätta det som skrevs om poeten i Süddeutsche Zeitung den 9.4 (dagen efter den natt då hon dog):

Wien (dpa) – Den österrikiska författaren Elfriede Gerstl avled i torsdag vid 76 års ålder efter en lång tids cancersjukdom. Detta meddelades av litteraturförlaget Droschl i Graz.

Gerstl var barn till judiska föräldrar och hon överlevde den nationalsocialistiska tiden i Wien i olika gömställen. Hon fick många utmärkelser bland annat det hamburgska Ben-Witter-priset på 15 000 euro. Hon skrev under sin mer än 50-åriga karriär främst dikter, essäer och kortprosastycken och hon betraktades som en engagerad feminist. På 60-talet bodde hon i längre perioder i Berlin.

Gerstl arbetade enligt sitt förlag in i det sista på en ”samling av dikter, drömmar, tankesmulor och vykort”, som kommer att publiceras i slutet av april under titeln ”Lebenszeichen” (Livstecken).

Elfriede Gerstl föddes den 16 juni 1932 i Wien som dotter till en judisk tandläkare. Efter kriget studerade hon medicin och psykologi och sedan 1955 publicerade hon enstaka texter, till att börja med i tidskriften ”Neue Wege”. Den första boken av henne som gavs ut var ”Gesellschaftsspiele mit mir” (Sällskapsspel med mig) (1962) och några år senare kom i Berlin verket ”Spielräume” (Spelrum). Bland hennes bekantaste böcker är bandet ”Kleiderflug, Schreiben- Sammeln- Lebensräume”, som i utvidgad form gavs ut på nytt 2007. Gerstl fick under sin karriär talrika utmärkelser, bland annat Heimrad-Bäcker-priset 2007 och 1999 både Erich-Fried-priset och Georg-Trakl-priset.

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek yttrade följande ord i samband med Gerstls död: ”Den lilla späda varelse, som alltid sprungit omkring i ljuset och som skrev så ljust och kvickt, hade upplevt det mörkaste utan att någonsin själv förmörkas i sitt sätt att vara och skriva. Detta var alltid det obegripligaste för mig, ett under.” Författaren Gerhard Ruiss beskrev henne enligt nyhetsagenturen APA en ”mycket noggrann iakttagare och samhällslivet. Ingen annan kunde som hon uppfatta och återge detta.” Österrikes kulturminister Claudia Schmied menade att den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen genom Gerstls död har ”förlorat en viktig representant, vars betydelsefulla verk först framtida generationer kommer att till fullo kunna överblicka”. Gerstls förlag hyllade författaren som en ”av de riktigt stora och oförvägna tyskspråkiga poeterna i österrikisk schattering”.

Här finns originalversionen av artikeln.

I Wiener Zeitung från samma dag hittar jag förutom samma fakta som i Süddeutsche också lite mer av Elfriede Jelinek om Gerstl:

Hennes tyngdlösa, underbart lätta dikter, har gång på gång visat att det lätta för mig och för många är för svårt. Och detta med ett öde som hennes!

Hennes motto var: Allt som man kan säga, kan man också säga med lätthet. I det avseendet var hon en motpol till mig, som säger allt man kan säga på ett tungt sätt, ja, med yxan.

I Neue Züricher Zeitung (11.4) finns artikel av Paul Jandl som jag plockar ett stycke ur:

Elfriede Gerstl, den späda damen i hatt, var en flanör. Hon svävade genom Wien och hennes steg verkade som en övning i otrygghet. Också i sitt verk drev hon det provosoriska till sin spets. Trots sin pregnans var det poröst.

I inlägget ”Dokumentation: Stimmen über Elfriede Gerstl (1932-2009)” i bloggen in/ad ae/qu/at hittar ni de här texterna i original tillsammans med en hel del annat.

Jag har rotat fram några rader i en dikt i samlingen ”mein papierener garten” (min pappersträdgård). Dikten heter ”es wird licht – es wird ostern” (det blir ljust – det blir påsk). Jag läser bara de sex sista raderna:

ich glaube fest daran
. . . . . . . . . . dass es auch april wird
auch wenn ich nicht mehr da bin
auch wenn wir nicht mehr da sind
und das soll nun wieder ein trost sein
manchmal – wenn ich es gerade so will

…

Jag gör ett översättningsförsök:

jag tror fullt och fast på
. . . . . . . . . . . att det också blir april
också när jag inte längre är här
också när vi inte längre är här
och det ska väl då vara en tröst
ibland – när jag råkar vilja det

Jag plockar ett kort ur lådan som jag fick av Herbert J. Wimmer och Elfriede Gerstl i våras: