Röster om Elfriede Gerstl

Ingenstans i svenska media hittar jag en endaste rad om den österrikiska poeten Elfriede Gerstls död, så jag tar till min uppgift att förmedla något av det som står att läsa i österrikiska, tyska, schweiziska och engelsk- och franskspråkiga tidningar och bloggar om Elfriede Gerstl, så här kort efter hennes bortgång.

EG

Jag börjar med att översätta det som skrevs om poeten i Süddeutsche Zeitung den 9.4 (dagen efter den natt då hon dog):

Wien (dpa) – Den österrikiska författaren Elfriede Gerstl avled i torsdag vid 76 års ålder efter en lång tids cancersjukdom. Detta meddelades av litteraturförlaget Droschl i Graz.

Gerstl var barn till judiska föräldrar och hon överlevde den nationalsocialistiska tiden i Wien i olika gömställen. Hon fick många utmärkelser bland annat det hamburgska Ben-Witter-priset på 15 000 euro. Hon skrev under sin mer än 50-åriga karriär främst dikter, essäer och kortprosastycken och hon betraktades som en engagerad feminist. På 60-talet bodde hon i längre perioder i Berlin.

Gerstl arbetade enligt sitt förlag in i det sista på en ”samling av dikter, drömmar, tankesmulor och vykort”, som kommer att publiceras i slutet av april under titeln ”Lebenszeichen” (Livstecken).

Elfriede Gerstl föddes den 16 juni 1932 i Wien som dotter till en judisk tandläkare. Efter kriget studerade hon medicin och psykologi och sedan 1955 publicerade hon enstaka texter, till att börja med i tidskriften ”Neue Wege”. Den första boken av henne som gavs ut var ”Gesellschaftsspiele mit mir” (Sällskapsspel med mig) (1962) och några år senare kom i Berlin verket ”Spielräume” (Spelrum). Bland hennes bekantaste böcker är bandet ”Kleiderflug, Schreiben- Sammeln- Lebensräume”, som i utvidgad form gavs ut på nytt 2007. Gerstl fick under sin karriär talrika utmärkelser, bland annat Heimrad-Bäcker-priset 2007 och 1999 både Erich-Fried-priset och Georg-Trakl-priset.

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek yttrade följande ord i samband med Gerstls död: ”Den lilla späda varelse, som alltid sprungit omkring i ljuset och som skrev så ljust och kvickt, hade upplevt det mörkaste utan att någonsin själv förmörkas i sitt sätt att vara och skriva. Detta var alltid det obegripligaste för mig, ett under.” Författaren Gerhard Ruiss beskrev henne enligt nyhetsagenturen APA en ”mycket noggrann iakttagare och samhällslivet. Ingen annan kunde som hon uppfatta och återge detta.” Österrikes kulturminister Claudia Schmied menade att den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen genom Gerstls död har ”förlorat en viktig representant, vars betydelsefulla verk först framtida generationer kommer att till fullo kunna överblicka”. Gerstls förlag hyllade författaren som en ”av de riktigt stora och oförvägna tyskspråkiga poeterna i österrikisk schattering”.

Här finns originalversionen av artikeln.

I Wiener Zeitung från samma dag hittar jag förutom samma fakta som i Süddeutsche också lite mer av Elfriede Jelinek om Gerstl:

Hennes tyngdlösa, underbart lätta dikter, har gång på gång visat att det lätta för mig och för många är för svårt. Och detta med ett öde som hennes!

Hennes motto var: Allt som man kan säga, kan man också säga med lätthet. I det avseendet var hon en motpol till mig, som säger allt man kan säga på ett tungt sätt, ja, med yxan.

I Neue Züricher Zeitung (11.4) finns artikel av Paul Jandl som jag plockar ett stycke ur:

Elfriede Gerstl, den späda damen i hatt, var en flanör. Hon svävade genom Wien och hennes steg verkade som en övning i otrygghet. Också i sitt verk drev hon det provosoriska till sin spets. Trots sin pregnans var det poröst.

I inlägget ”Dokumentation: Stimmen über Elfriede Gerstl (1932-2009)” i bloggen in/ad ae/qu/at hittar ni de här texterna i original tillsammans med en hel del annat.

Jag har rotat fram några rader i en dikt i samlingen ”mein papierener garten” (min pappersträdgård). Dikten heter ”es wird licht – es wird ostern” (det blir ljust – det blir påsk). Jag läser bara de sex sista raderna:

ich glaube fest daran
. . . . . . . . . . dass es auch april wird
auch wenn ich nicht mehr da bin
auch wenn wir nicht mehr da sind
und das soll nun wieder ein trost sein
manchmal – wenn ich es gerade so will

Jag gör ett översättningsförsök:

jag tror fullt och fast på
. . . . . . . . . . . att det också blir april
också när jag inte längre är här
också när vi inte längre är här
och det ska väl då vara en tröst
ibland – när jag råkar vilja det

Jag plockar ett kort ur lådan som jag fick av Herbert J. Wimmer och Elfriede Gerstl i våras:

kort

3 tankar om “Röster om Elfriede Gerstl

  1. Puzzle Tov låter – säkert helt avsiktligt – som Mazal Tov (maz’l tov på jiddish), dvs Lycka Till! Som en hälsning på sista resan kan också en sådan vara en lättsamhet mitt i svårmodet?

    Puzzle Tov… ett färdiglagt livspussel? Det är rätt inne att tala om allas våra livspussel, omöjligheten att få ihop dem. Det svarta kortet här ovan synes spela med både humorn och allvaret i stunden.

  2. Jag vet ju inte när hon skrev den här lilla texten eller om det kanske var Herbert J. Wimmer som hittade den i sitt huvud eller om det vara båda tillsammans. I alla fall lockade det mig att lägga kortet här under minnestexten (den andra) som ett slags lycklig gåta.

Kommentera