Blogg

Ett torrt skinn

Härom dagen hörde jag någon säga till någon, att han for omkring som ett torrt skinn: Du far ju omkring som ett torrt skinn! Jag skrattade till lite för mig själv och tänkte: Vad betyder egentligen detta? Ja, inte är det något man rekommenderar någon att göra. Att fara eller flänga runt som ett torrt skinn är, verkar det som, en ganska meningslös syssla. Man har bråttom, men man har inget mål med sin brådska. Eller kanske har man inte ens bråttom, man förflyttar sig bara snabbt i växlande riktning. Man ”skyndar sig” från ingenstans till ingenstans – runt. Vad är det för ett torrt skinn man syftar på i det här uttrycket? Jag tänker mig ett skinn från någon liten gnagare: en mus, en ekorre eller en sork, men kanske handlar det om en helt annan sorts skinn. På vilket sätt är det då torrt? Kanske är det ett oberett skinn, som legat och torkat så där utan att någon velat något särskilt med det, och som blivit lite sprött och stelt och när vinden tar tag i det blir det till slags segel – med päls på ena sidan – som med lätthet föses än hit än dit.

Jag föreställer mig att den som säger ”du far omkring som ett torrt skinn” är en bra bit äldre än den som får höra uttrycket riktat till sig. Och säkerligen är det här ingen särskilt modern vändning, så snart finns det väl inte några "äldre" kvar som kan och vill använda det. Vetandet kring skinnets väsen verkar i alla fall redan ha farit sin kos. Vad nu en kos är.

Majdopp

För några dagar sedan tittade sommaren in här och Londi och jag gav oss av genom hagarna ner mot Norskens brygga. Vi vände blickarna från det fula stället där man under hösten och vintern grävt upp marken och sedan lassat på stora massor av grus, skräpjord och stenar – (bara det inte blir en parkeringsplats där!) Ner mot sjön var det mera lockande att titta:

påskliljor

Vi följde den vanliga stigen och hoppade över diket vi alltid hoppar över och snart var vi nere vid bryggan:

NB

Solen glittrade i vattenytan och vi hade både tegelstranden och bryggan för oss själva. Alldeles vid strandkanten var vattnet lite uppvärmt, så vi vågade oss på ett hastigt dopp, ja, Londi simmade sedan ut ”på riktigt” efter pinnarna jag kastade. Hon har ju dubbelpäls, så hon fryser inte i första taget.

bryggan

Efteråt småsprang vi lite längs vasskanten och kände oss tanklöst glada och Londi rullade av sig vattnet i gräset. Själv torkade jag mig på handduken.

Ullbell

PS Idag publicerar Salongen en ny översättarintervju: Varsågoda!

PPS Och för dem av er som inte läst Jelenas och Håkans spännande samtal om Juli Zehs senaste roman. Det är inte för sent!

Salong Romanowska: Else Lasker-Schüler.

Om två veckor är det dags för den andra Else Lasker-Schüler-aftonen i Julia Romanowska salong. Det blir samma program som vi hade i februari, men själva föreställningen kommer säkert att bli annorlunda ändå. Publiken kommer att vara en annan och försommarkvällen runt omkring kommer att ge andra impulser än februarinatten. Och lite som i Commedia dell’Arte kommer stunden att vara med och forma det som händer på scenen.

Än finns det platser kvar. Tiden är den 17 maj klockan 19.00 och rummet är Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm. Och här finns programmet.

Till er som inte har lust att läsa varken länkar eller program kan jag säga att föreställningen bygger på ett flätverk av texter av och om Else Lasker-Schüler. En del kommer att sjungas och en del kommera att läsas. Somt framförs på tyska och annat i svensk översättning. Musiken är komponerad av Rachel Galinne och det är Julia Romanowska som står för det konstnärliga ledarskapet. Själv står jag bakom översättningarna. På scenen kommer Kristina Hanson (sång), Julia Romanowska (läsning), Mats Qvistström (läsning), Lars-David Nilsson (piano) och jag själv (läsning+efterord) att finnas. Ljudtekniken ligger i Ulrik Dahlerus’ händer.

Jag väljer nu att visa er den ljusaste, ja, den enda ljusa, av ”Schwarze Gesänge” (Svarta sånger) här, först i original och sedan i översättning:

Mit dir, Goldlächelndem

In meinem Herzen wächst ein Rosenzweig
Sein Duft berauscht so weich den Sinn.

Vernimm das Bächlein rauschendes
In meiner Grube tief im Kinn

Und immer kommt die Nacht –
Nach ihr der Tag im kühlen Wolkenlinn’

Springt eine Welle an den Strand
Ergreif ich sie ganz schnell mit meiner Hand.

Zu spiegeln mich – dass ich noch bin
Und du in meiner dunklen Pupill.

Dann schweben wir unmerklich still
Ins blaue Land empor beseligend traumhin –

Med dig, du gyllenleende

I mitt hjärta växer en rosenkvist
Dess doft berusar så mjukt mitt sinne.

Förnim den lilla bäckens brus
i min hakas djupa grop

Och ständigt kommer natten –
Efter den stiger dagen i svalt molnlinne

När vågen dansar mot strand
Fångar jag den snabbt i min hand.

För att spegla mig – att jag ännu finns
Och du i min mörka pupill.

Då svävar vi omärkligt stilla
In i det blå landet drömsälla –

PJ
Prins Jussuf med blå ros

Asphängen

Är inte asparnas hängen längre och fler den här våren än andra?

1

Där de dinglar som tätast är de som en fantasins mangroveskog:

2

Och så här längst ut på grenen bildar de en världskarta där Sydamerika och Afrika flutit ut på längden:

3

Under däcket

Igår kväll ålade jag mig mödosamt in under däcket på baksidan – den sida jag brukar kalla ”framsidan” när jag befinner mig där – av huset. Om det nu heter ”däck”; i alla fall är det väldigt trångt där under. Londi tittade in från den ena sidan och krafsade då och då glatt till med framtassarna, hon trodde väl att jag lekte en ny lek. Egentligen är den här lilla undre världen igelkottens och medan jag ålade omkring i halvmörkret, kom jag också i närheten av en liten lövhög, som väl är igelkottens bo eller gömställe. Vad jag gjorde där nere? En razzia. Under somrarna när vi sitter och äter på däcket, kan det hända att en tappad gaffel eller kniv hittar vägen mellan två av träspjälorna och – försvinner. Jag ville samla bestick. Allt jag hittade var en sked, en verkligt rostfri sked, för den såg ut som ny, fastän den väl legat där i, ska vi säga, tre år. Ja, jag hittade några bollar också och så den här:

kakel

Något att kakla badrummet med kanske?