Den moderna provinsialismen

Under den senaste veckan och kanske något längre har jag funderat över det här med gränser mellan språk och länder i ljuset (eller snarare mörkret) av den i Sverige uteblivna rapporteringen om den österrikiska poeten Elfriede Gerstls frånfälle. Har det blivit längre mellan de europeiska länderna och språkgemenskaperna än det tidigare var? Är det så att vi blivit mer provinsiella än tidigare – utom i de korta ögonblick dåvi väljer att svinga oss ut i det globala?

I går läste jag en text i SvD som berör denna fråga, om än från ett delvis annat håll. Arne Ruth skriver i sin artikel om utlandsbevakningens utarmning. Så här står det i ingressen:

Utifrånperspektivet blir svagare i takt med att tidningarnas fasta korrespondenter blir färre. Fritzl-fallet illustrerar en tänkbar konsekvens av skiftet i nyheternas geografi: det kortsiktigt säljbara kan tränga ut det långsiktigt relevanta, skriver Arne Ruth.

Ruth hänvisar i början av artikeln till journalisterna Richard Swartz och Göran Rosenberg, som båda påvisat en försvagning av den seriösa och kontinuerliga utlandsbevakningen i svenska tidningar.

Ruth beskriver den här nedmonteringen så här:

Det publicistiska landskap där Swartz och hans korrespondentkolleger har verkat avlövas just nu i det tysta. SvD har fortfarande kvar en anställd korrespondent, Rolf Gustafsson i Bryssel. I övrigt sköts bevakningen av kontraktsbundna frilansare, så kallade stringers, eller av hemmabaserade medarbetare som skickas ut till sina bevakningsområden ”när det behövs”. Utvecklingen på Dagens Nyheter går i samma riktning. Paristjänsten har avvecklats och detsamma sker nu med korrepondentplatsen i Berlin.

Lite längre fram i sin text gör han en tillbakablick till hur det en gång varit och kommer sedan tillbaka till dagens utvecklingstendenser på området:

Dialektiken mellan internationella synvinklar och hemmaprioriteringar har hittills fungerat väl. Morgonpressen har haft korrespondenter som förmått tala för sin vara. Men när fasta korrespondenttjänster ersätts med stringers avtar styrkan i utifrånperspektivet.

Vidare påpekar Ruth att samma tendens finns i andra länder och han hänvisar därvid till Lisa Bjurwalds rapportering från en internationell konferens i Kalmar:

DN-medarbetaren Lisa Bjurwald rapporterade för ett par veckor sedan från en internationell konferens i Kalmar där det framgick att utvecklingen mot stringers i flera länder speglar en statussänkning av den internationella bevakningen i förhållande till den lokala (DN 21/3). Det handlar om en medveten omfördelning av resurser.

Och så kommer artikelns kärna, som också fick ge stoff till ingressen:

Fritzlfallet illustrerar en tänkbar konsekvens av skiftet i nyheternas geografi: det kortsiktigt säljbara kan tränga ut det långsiktigt relevanta. Under rättegångsdagarna ägnades ett påfallande stort utrymme åt Fritzl och hans värld i både SvD och DN.

Vi står enligt detta inför en provinsialisering av nyhetsförmedlingen och även inför en infantilisering. Och det här gäller förstås lika mycket eller kanske ännu mer den rapportering som rör kultur.

Är den här tendensen irriversibel? Eller har den snart nått sin botten och vi kan börja vandra uppåt igen?

Här finns för övrigt hela Arne Ruths text att läsa.

PS I Salongen finns sedan igår fyra dikter av Elfriede Gerstl i svensk översättning.

7 tankar om “Den moderna provinsialismen

  1. Också i gårdagens SvD kunde vi läsa en anmälan som dagen till ära skulle kunna ses ur konspiratorisk synvinkel…
    (Nu vill jag dock inte gå djupare in i resonemang om dylika eventualiteter)

  2. Irreversibel är den väl inte men vändningen lär inte komma i vår livstid. Ja, kanske i din då men du lär nog få vänta tills folkpensionen eller så.

    Provinsialisering och infantilisering gäller inte bara kultur och nyhetsförmedling utan genomsyrar hela samhällsutvecklingen. Det är en följd av den ansvarsabdikation som politiker, föräldrar, opinionsbildare, företags- och fackföreningsledare, pedagoger och media sedan länge gjort för att i stället ägna sig åt en naiv men ack så bekväm tro på självreglerande mekanismer.

    Den politiska ”debatt” inför europaparlamentsvalet som pågår i skymundan är ett case in point. Patetiskt är bara förnamnet. Och det gäller alla åsiktsriktningar. Man kan tro att det gäller val till kommunalfullmäktige i Ludvika.

  3. Det här tangerar dessutom en gammal käpphäst i Pressyltastallet: att det verkar så kommersiellt kontraproduktivt att gå i stringerriktningen. Det har ju visats gång efter annan att ”kvalitetstidningarnas” (citationstecknen blir större och större varje gång man skriver det…) läsare vill ha just det som man nu håller på att överge: bakgrund, analys, kontextualitet, texter på mer än 3000 tecken, gärna lite krävande, alltså allt sånt som kvällspress, etermedia och Google News är konstitutionellt inkapabla att producera. Varför carpar man inte diem och fyller det behovet?

  4. Tack för kommentarerna,
    jag ser att inlägget här lockat ut käpphästar av skiftande slag ur sina respektive spiltor.

  5. Uppgiften om att DN skulle göra sig av med Jan Lewenhagen i Berlin låter oroväckande – men signifikativt.
    Man kan väl inte hitta någon mera olämplig tidpunkt att dra in fast bevakning från Tyskland än detta år!
    Har man totalt glömt bort att det är 20 år sedan den enskilt viktigaste händelsen i Europa under senaste halvseklet ägde rum?
    Fast vi har ju vår ”alliansfrihet” som tydligen även fungerar bra som skygglappar.

  6. Ja, Tyskland och tysk kultur är väl inget man på senare tid intresserar för i Sverige. Det intresset sjönk ihop efter andra världskrigets slut – och inte i samband med nazismens frammarsch. Numera finns väl för övrigt nästan bara intresset för nazismen kvar.

Kommentera