Blogg

Jag ser något hända med eller i EU och jag tänker på löken som ju ruttnar inifrån eller på fisken som ju ”stinker från huvudet”. EU:s mitt infekteras just nu av ett virus som i sitt inre döljer idén ”pacifister för folkmord” under det halkiga höljet ”peace in our time”. Inte minst Macron är ute på en slirig väg och han har bland annat sagt att Ukraina inte kan bli en fullvärdig EU-medlem på årtionden och att han föreslår ett slags ”EU-light” för vissa länder, bland andra Ukraina och Serbien. Förövarens betjänt och offret för det avskyvärda angreppen ska ”samsas” i en grupp! Och – ännu värre – nu när Ukraina är på väg att rädda sig ur dödens käftar vill Macron ha eldupphör genast för att inte ”förödmjuka” Ryssland, eftersom det då kan ”bli” farligt.

Macron vill alltså ge Krym och Donbas till Ryssland för att Ryssland inte ska ”förödmjukas”. Jag har ett bättre förslag: Ge Korsika och de baskiska provinserna (här finns ju en viss separatism, kanske kan vi elda på den lite?) till Ryssland! Då blir Ryssland nog nöjt. (Till Scholz föreslår jag att han återtar Königsberg för Tysklands räkning och gör det till en demilitariserad zon, men det är ett annat projekt.)

Slava Ukraini!

Radovan Karadžić är dömd för folkmord och brott mot mänskligheten. Han avtjänar sitt 40-åriga fängelsestraff i England. Från fängelset uppträder denne serbiske krigsförbrytare numera som kommentator av Rysslands krig i Ukraina. Det är hans nya kriminella ”karriär” för han kommenterar kriget på äkta krigsförbrytarsätt. Mottagare av hans texter är Večernje novosti, en av Serbiens större tidningar.

Ofta dyker han upp på tidningens första sida, här med en text på temat ”Kan världen överleva utan värdighet?” (Fantastiskt att en krigsförbrytare ska lära oss vad värdighet är.) I den får vi veta att Natos anfall på Serbien var en förberedelse för det som organisationen gör i Ukraina idag. Han skriver att ”Natos blodiga expansion österut, liksom kriget som Nato skapade i ex-Jugoslavien har som mål att förstöra den ’ortodoxa världen’. Det är en rasism som den som judarna utsattes för”. ”Den ortodoxa världen” är alltså Ryssland och Serbien. Detta vill alltså en dömd krigsförbrytare lära oss. Och detta publiceras i en stor tidning i Serbien, en tidning som är i regeringens eller kanske snarare direkt i Vučićs hand.

Vad kan vi då lära oss av detta? Framför allt annat: VI FÅR INTE SLÄPPA IN SERBIEN I EU! Jag läser att Macron nu är ute på en slirig väg och han har bland annat sagt att Ukraina inte kan bli EU-medlem på länge och att han föreslår ett slags ”EU-light” för vissa länder, bland andra Ukraina och Serbien. Förövarens betjänt och offret för det avskyvärda angreppen ska ”samsas” i en grupp. Detta är så galet att man endast kan svara med ett ramaskri som ljuder över hela jorden.

Nyss hittade jag på facebook ett citat från ett brev från Ryssland. Citatet visades för att vi ska förstå att inte alla ryssar är onda eller står på putins sida, att det finns ryssar som känner sig olyckliga över kriget. Slutet av citatet lyder som följer:

"Vi känner fruktansvärd sorg och djup stress, vi är inne i ett chocktillstånd. Nästan allt har förlorat sin mening. Det går inte att förstå hur vi ska kunna leva vidare. Vi vet inte vad vi ska ta oss till.”

Många av dem som läste det här inlägget placerade gråtikoner under texten.

Möjligen är jag brutal eller inte helt rumsren men i alla fall säger jag så här till den sista meningen (”Vi vet inte vad vi ska ta oss till.”):

Kanske skulle de fråga ukrainarna vad de ska ta sig till med.

Ibland hör jag människor som gör en som de själva ser det ”moralisk” skillnad mellan att stödja ukrainarna med vapen och att stödja dem med sjukvårdsartiklar. I ett första oreflekterat ögonblick kan detta kanske verka som en rimlig position. Man säger: ”Jag vill inte bidra till kriget, men jag vill hjälpa dem som skadats av kriget.” Men den som säger så ser inte eller vill inte se att det i detta krig handlar om en sida av förövare och en sida av offer för förövarnas grymma handlingar och den här ”tänkaren” kan inte stödja att offret försvarar sig. Denna blindhet, denna bekvämlighetsblindhet! Med öppna ögon ser man att detta resonemang är cynism eller i alla fall väldigt nära cynism, ja denna bekvämlighetsblindhet ligger alldeles bredvid cynismen. Låt oss titta på en bild föreställande en liten ukrainsk familj, en mor, en dotter, en son. Elvaårige Jaroslav tar nu hand om sina mor och sin syster Jana, som fick benen bortspängda vid det ryska terrorattacken mot stationen i Kramatorsk.

Ja, det är bra med sjukvård och stöd till sjukvården, så att man kan ta hand om de lemlästade men vapnen till de angripna är till för att ingens ben ska sprängas bort och det är bättre att få ha benen kvar än att få vård när de är avslitna.