Blogg

Kommer de gamla vänsterkoryféerna någonsin att vakna till sans? Troligen inte, troligen kommer döden före uppvaknandet. Men leden bakom dem glesnar. De som ger sig av är sällan värda någon beundran, de är mest att likna med råttor som flyr från det sjunkande skeppet, men ändå är det bra. Även om många av dem snart finner andra ruttnande avgudar, så är det bra i denna korta stund.

Jag har särskilt lagt märke till Noam Chomskys putinvurm. Han hävdar att Ryssland efter Holodomor, förtryck, utsugning har rätt till ukrainarnas land. Och han tycker att det är Nato som ligger bakom ryssarnas barbariska folkmördarkrig. Han tycker inte att Ukraina har rätt att finnas. Javisst, åtminstone delvis säger han det lite falskare och mer inlindat, men vad han säger betyder detta. Att han inte vet vad ”raka rör” innebär är en annan sak. Ännu har han anhängare men fler och fler drar öronen åt sig.

Peter Handke, som annars tycker om att ”förklara” politiska och militära förlopp för att inte sällan falla ner i djupaste undfallenhet mot krigsförbrytare, ligger lågt. Men hur skulle han kunna stå på någon annan sida än putins eller Rysslands? Nu gömmer han sig i buskarna i sin franska slottsträdgård, trycker där och hoppas att inte bli sedd. Fast kanske kommer hans rättshaveri (i betydelsen "rättens haveri") att driva honom till att utropa att Ukraina är skapat av Nato eller att Ryssland för ett heligt krig. Vi får se – eller inte.

Jag har inlett uppräkningen med det här två skamlösa figurerna. Nu överlåter jag åt andra att i tanken eller i ord rada upp de följande hundra eller tusen eller fler förkomna koryféerna…

Ganska länge har jag iakttagit detta och någon gång har jag skrivit om det, men nu är det nog dags att säga det med kraft. Vänstern (nej, inte ”vilken vänster?”) har större problem med att fördöma Rysslands brottsliga anfallskrig i Ukraina än SD (och ska vi fråga ”vilken vänster?” måste vi i så fall ställa samma fråga om SD). Vänstern i Sverige gömmer sig bakom SD för att dölja att man inte helhjärtat står på Ukrainas sida, att man inte helhjärtat står på offrets sida mot förövaren. Helhjärtat betyder helhjärtat. Här följer några signifikanta utdrag ur Janne Josefssons rapportering om första majtågen i Göteborg för DN:

”Jag frågar några ungdomar som säljer tidningen Revolution och säger att de inte vill ta ställning.
– Va, varför inte? frågar jag.

De svarar att det är komplext, att det inte går att peka ut Ryssland som skyldiga. Ukraina har gjort sådant som fått Putin att reagera, säger en av dem.

Jag blir mållös och samtidigt mörkrädd. De som säger sig solidarisera med svaga och utsatta är nu blinda för vad som sker i Europa.”

Vänsterpartiets tåg:

”Men nej. Det långa tåget som går längs Vasa­gatan mot Gustav Adolfs torg tar upp helt andra saker, kanske inte oviktiga. Inga flaggor från Ukraina, inte en talkör mot det pågående, ­brutala, olagliga kriget. En hemmagjord banderoll, ser jag.”

”Sedan kommer Kommunistiska Partiet och där vajar röda flaggor med hammaren och skäran som om tiden stått stilla. De är inte så många, flera vinkar till mig att jag ska gå med. Jag känner en del. Totalt tyst om Ukraina. Inget annat att vänta, tänker jag.”

”Ukraina och deras president Zelenskyj är inte att lita på, får jag till svar.”

”Jag går tillbaka till Järntorget. Socialdemokraterna marscherar som sista tåg, som vanligt upp till Götaplatsen. Nu ser jag flera komma med ihoprullade blågula fanor. Är de svenska? frågar jag några fackliga förtroendevalda i metallfacket.
– Nej, det är ukrainska flaggor.”

”Detta socialdemokratiska första maj-tåg hade cirka 800 deltagare. Mest bestående av partifunktionärer, ombudsmän, förtroendevalda och deras anhöriga. Det i särklass minsta någonsin. Kan vara bland de sista.

Sammanfattningsvis om första maj, detta år av krig i Europa känns ju Eurovision mer relevant än tågen. Där fick åtminstone Ukraina ett erkännande och Putin en käftsmäll.”

(Hela artikeln kommer i en kommentar.)

Vad händer egentligen med de ukrainska soldater som evakuerades från Azovstal? Många av dem är svårt sårade, arm- eller benlösa, uttorkade. De har genom en ”överenskommelse” mellan Ryssland och Ukraina evakuerats från stålverkets tunnlar och först till för närvarande ryskkontrollerade områden, enligt vad jag läst till Novoazovsk. Överenskommelse är naturligtvis lögn, men ukrainarna gör allt för att rädda livet på sina soldater. Det är Ryssland som har ”kommit överens” och hur det fortsätter vet ingen. Kanske kommer de sårade till ett sjukhus, kanske får de någon form av vård. Kremls talesman säger att ”de kapitulerande Azovstal-kämparna kommer att behandlas enligt internationella normer”. Och vi vet ju att Kreml talar sanning, eller hur? Och mycket riktigt kommer nästan samtidigt följande från rysk sida: ”Ryssland kommer att ta Mariupol-försvararna som förts från Azovstal till förhör angående föregivna krigsförbrytelser” – som ryssarna bombade med fosfor. Ryssarna kommer alltså till ett land, förstör det, mördar människorna och tycker sedan att de ska förhöra dem som försvarat sig rörande påstådda krigsförbrytelser!! Plats för ett ramaskri.

Azovstal bombas med fosfor

Vad kommer att hända med de här till stor del svårt sårade soldaterna nu när de är i ryssarnas händer? Finns det någon organisation som övervakar det? Varför hör man inget om det?

Hur kan sådana här förhör tänkas se ut? Nej, det vill vi inte tänka oss, men just därför måste vi. Och vi måste få insyn. Vi får inte glömma dem för sedan bli ”ledsna” när vi hör något som detta:

I ett avlyssnat samtal redogör en rysk soldat för hur hans förband behandlar krigsfångar. De skar örat av en fånge som inte ville prata, men han menar att han kom lindrigt undan. Annars klipper man gärna av fingrar, tömmer en kulspruta i fången eller binder fast fången i pansarfordon, kör iväg och sliter sönder kroppen. Likt man avrättade folk under medeltiden, men då med hästar som slet kroppen i bitar. Soldaten berättar också hur man jämnade en by med marken och om någon civil har åsikter så spränger man dennes hus med en stridsvagn. (citat från Cornucopia)

(Eller läs vilken sida som helst i Arkadij Babtjenkos ”Krigets färger”.)

Verbet ”förödmjuka” intresserar mig. På förekommen anledning så att säga. Först samlar jag, för att få en klarare bild av begreppet, några synonymer till ”förödmjuka”: förnedra, kränka (någons stolthet), snoppa av, skämma ut. Så. Jag har nu på flera ställen läst att Macron inte vill att vi ska förödmjuka Ryssland. ”Vi” verkar betyda EU eller kanske Europa. Vi får inte förödmjuka Ryssland och det finns en risk för det, alltså att Ryssland förödmjukas, om Ukraina vinner kriget. Detta oroar Macron och ett halvt steg bakom honom tuggar Scholz lite tystare samma smörja. ”En ukrainsk seger skulle kunna destabilisera Ryssland och göra landet ännu mer oförutsägbart och dessutom kunde det bli ännu ett hinder för en normalisering av energitillförseln.” Vad??? Sådant här kan alltså vara rumsrent att säga? Vart är vi på väg? Så försvinnande kort var alltså stunden av solidaritet med Ukraina! Och det är fler västeuropeiska ledare som mumlar något liknande, hm hm babbel babbel, inte förödmjuka, energiförsörjning, fred, babbel babbel. Ja, ”peace in our time” babbel babbel.

Nu tycker stora delar av Västeuropa att kriget i Ukraina blir mer och mer obekvämt. Vi vill ha våra saker, vår komfort, vi vill prata lite svalt om oroshärdar på andra sidan jorden, vi vill ha semester. Vi vill inte veta något mer om ukrainarnas kamp och lidande. Vi tycker det är tråkigt, för visst är det synd om dem, men nu vill vi faktiskt tänka på något annat, bekymra oss lite grand för någon mindre orättvisa hemmavid, känna oss kloka och se saker från mer än ett håll…

Denna bottenlösa skam. Må avgrunden öppna sig!