Värmen steg snabbt redan på morgonen och även om jag försökte ha bråttom för att komma till Jarun innan vägen från hållplatsen blev het så blev allting just hett och långsamt. Miki och jag satt i femmans spårvagn någonstans vid Vrbik när vi fastnade. Utanför var det vägarbete på obestämt sätt. Vi satt och satt och solen låg på och Miki gav då och då ifrån sig ett störande vasst pip. Sådant kan han. Men så rörde sig vagnen på nytt och snart – rätt snart i alla fall – var vid hållplatsen Jarun och vägen fram till sjön var varm i skuggan och het i solen. Vid en glasskiosk sprang vi på en dam från våra kvarter så vi pratade lite och Miki försökte hugga hennes glass. Jag köpte också en glass och så delade vi den rätt orättvist men båda var nog nöjda. Efteråt satt vi kvar lite på bänken och glodde. Ja, Miki satt också på bänken. Och visslade på småhundar. Sedan gick vi ganska rakt mot sjön och var snart inne i en värld av grönska och vatten.
Människorna gjorde det de gjorde. Att ligga på en bänk under ett träd har ett egenvärde ser man här. En del satt och läste under träden. Lindar och popplar
Så nådde Miki och jag vår privata strand och eftersom det var så hett så slängde jag i honom i vattnet även om han vill vara torrpälsad. Nå, snart var han det igen.
Jag tog en lång rad ganska korta simturer. Alltid började jag med att följa de gula näckrosornas rodnande stjälkar med blicken ner i vattnet. Det är något särskilt med det. Och nere i djupet finns röda näckrosblad.
Sedan kom svanarna och hunden – en lagotto romagnolo, tror jag – i familjen vid viken intill vår, började utmana den en svanen som väsande kastade sig framåt. Miki studerade förloppet tills svanen fick syn på honom och då var han ju tvungen att utmana den. Det hela slutade med att jag började vifta hårt med handduken till Mikis försvar. Och vi klarade det och lugnet var återställt. Ibland återställer man lugnet med en handduk.
