Blogg

När hindren tornar upp sig – eller vägen till Samobor

Bodil Z 6 kommentarer

Vi har gått mycket och långt här i Zagreb, Londi och jag. Vi har gång på gång stretat oss fram den långa, sega vägen in mot de lockande centrala delarna av staden. Vi har gått i parkerna här runt omkring och till marknaden ett stycke bort. Vi har kämpat oss över hårt trafikerade (motor)vägar, trampat omkring i ogästvänliga kvarter med uppretade bandhundar hotfullt gloende på oss genom stängslen. Och vi har hittat ett hål i de slutna kvarteren och lyckats ta oss ner till floden. Där har vi gått långa sträckor åt både öst och väst.

Nu skulle jag vilja ta mig ut ur Zagreb, åtminstone en gång, för att se något annat, kanske den vackra lilla staden Samobor eller upp mot Medvednica. Eller kanske ända till havet. Eller över gränsen till Ljubljana. Hur är det i verkligheten med de här hundförbuden på bussar, spårvagnar och tåg? Många säger att det nog inte är helt förbjudet. Igår gick vi till busstationen och frågade chauffören i bussen till Samobor, om vi fick stiga på. Nej, det fick vi inte. En man som satt på en bänk på stationen sa uppmuntrande till mig att alla busschaufförer inte är likadana. Försök med en annan!

Ja, hur gör man när hindren tornar upp sig och man märker att man i det närmaste sitter i stadsarrest? Ska jag ge upp och sörja? Nej, det vill jag inte och kan nog inte heller. Jag försöker i stället att se något lockande i det här. ”Jag ska nog överlista dem”, tänker jag tjurskalligt. Någonstans finns ett kryphål. Det lustiga är ju att mitt i alla järnhårda restriktioner och förbud, så är de flesta av människor jag möter här mer hundvänliga för att inte säga hundentusiastiska än på kanske någon annan plats där jag varit. Ingenstans har Londi blivit så omklappad som här.

Vi ska hitta ett sätt att komma till Samobor, Londi och jag.


Vi kan gå långt, men inte hur långt som helst…

°°

PS I Salongen publiceras idag en ny text.

Karlovac i september

Bodil Z 4 kommentarer

Nu har blicken på nuet blivit så accentuerad att jag måste bryta mig ur detta nu och blicka bakåt ett slag. För snart en månad sedan – då det ännu var sensommar här – gjorde R., Londi och jag en utflykt i sydvästlig riktning här ifrån Zagreb och då hamnade vi bland annat i den lilla (skenbart?) stillsamma staden Karlovac.

Innan jag börjar vältra mig i bilder vill jag läsa några rader ur en av min guideböcker igen:

Karlovac är idag en industristad och en viktig knutpunkt för vägarna mot Slovenien. Staden började sin historia som ett bålverk mot turkiska räder. Själva staden grundades år 1579 av ärkebiskop Karl av Habsburg. Det är efter denne Karl som staden är uppkallad. Stadsplaneringen är gjord av italienaren N. Angelini.Han ritade en befäst stad som skulle ligga där floderna Korana och Kupa flöt samman. Staden fick formen av en sexuddig stjärna med bastioner och vallgravar, som nu har gjorts om till stadspark. I den befästa staden låg 24 identiskt lika byggnader, som alla finns bevarade, även om de inte används till samma syften som förr.

Staden hjärtpunkt är Strossmayertorget med Frankopanpalatset i barockstil. I palatset ligger numera stadsmuseet (Gradski Muzej)…

Denna beskrivning av Karlovac för min tanke till det egentligen inte särskilt avlägsna Palmanova. Fast Karlovac känns mer mänsklig när man går omkring där på gatorna…

Bilderna jag tog denna varmt och vänligt solgenomströmmade dag är kanske inte så representativa, men när jag ser på dem får jag lust åka dit igen. Tänk om Londi och jag skulle ta tåget någon dag…

En efterlysning

Bodil Z 14 kommentarer

Vid sidan av svenskundervisningen på ”Fakulteten” (jag har aldrig hört det svenska ordet ”fakultet” så ofta som här i Zagreb) strävar jag vidare med min Herta Müller-översättning. Igår stötte jag på ett ”problem”, nämligen en dikt av Sarah Kirsch, som Herta Müller citerar och kommenterar i en av sina essäer. Det är den här:

Dieser Abend, Bettina, es ist
Alles beim alten. Immer
Sind wir allein, wenn wir den Königen schreiben
Denen des Herzens und jenen
Des Staats. Und noch
Erschrickt unser Herz
Wenn auf der anderen Seite des Hauses
Ein Wagen zu hören ist.

Jag har letat mig fram till att den är hämtad ur diktsamlingen Rückenwind från 1976. Nu undrar jag om diktsamlingen eller möjligen bara den enskilda dikten finns i svensk översättning. Är det kanske någon av er som läser det här som vet?

Kako si?

Bodil Z 6 kommentarer

Högt över Most Mladosti – Ungdomsbron – svävar denna fråga: Kako si? ställd av en ung leende man i välpressad skjorta. Tack, bra, svarar jag artigt nerifrån marken, fast det vore ju roligt om T-Com äntligen kunde normalisera min internetförbindelse.

Nere vid Sava

Bodil Z

Efter närmare en månad här i Zagreb har Londi och jag äntligen hittat ner till Sava, äntligen har vi hittat en väg, där man inte behöver korsa skränande motorvägar eller gå förbi hus eller gårdsplaner med bandhundar, med eller utan band, med fradgan stående om käftarna (ja, visst är det synd om dem, men det finns all anledning att vara rädd för dem och inte hjälper det om jag har kniv i handväskan). Men nu har vi hittat en väg. Inte långt från moskén här svänger man in på Ulica Grada Chicaga och följer man den gatan är man strax framme vid en hög vall, klädd med brungult gräs. Den ska man uppför


blick bakåt över axeln mot vallen och det som syns bakom den

och när man nått krönet: Se där – bortom leråkern – där är floden!

Vi följde den in under Most Mladosti (Ungdomsbron) och en bra bit bort mot nästa bro, Most Slobode (Frihetsbron):

Vi traskade fram på den halvtorra leråkern, som för inte så länge sedan måste ha varit översvämmad, och hade på ett tanklöst sätt ganska roligt. På ett ställe vågade jag låta Londi gå ner i vattnet och bada tassarna och dricka lite – det hade plötsligt blivit närmast hett i luften – men jag höll henne kopplad, så att hon inte skulle få för sig att simma ut i de vilda strömvirvlarna.

Jag tänkte på andra floder, på sommarens vandringar längs Arno i Florens och Pisa. Fast de här flodstränderna för väl snarare tanken till dunkla floder som forsar genom sibiriska städer på väg ut mot ingenstans. Zagreb är på ett märkligt sätt både det historiska Centraleuropa i en av sina mest intagande och människotillvända gestalter – Gornji Grad – och en rå sovjetsibirisk grovindustriell ödsligslighet – mellan de skrällande motorlederna och nere vid floden Sava.