Blogg

Piran i kvällningen

Bodil Z 3 kommentarer

Nu är Londi och jag tillbaka från vår lilla resa till Piran vid den slovenska Medelhavskusten. (”Vagabund”, sa Stanko med ett brett leende, när han fick syn på oss här igen.) Vi reste tillsammans med Alex och hade glada dagar i solen vid havet. Vi åt blåmusslor och bläckfisk och drack Malvazija, vandrade mellan byarna, plockade björnbär längs vägen – fikonen hängde tyvärr för högt – och vi badade så mycket att vi ibland inte visste om vi steg i eller ur vattnet. Försök att föreställa er det!


Piran

Här i Zagreb är polisvardagen tillbaka igen och jag tog tidigt i morse steg två i processen genom att räcka över tre papper. Om någon vecka ska jag dit igen för nästa steg. ”Lustigt nog” höll hela verksamheten på att avstanna när nummerlapparna plötsligt tog slut. Ingen ville byta rulle. Och inne i tjänsterummen såg byråkraterna nymornade och avlägnsa ut. Jag fick en känsla av att ha överraskat dem i morgonrock eller kanske i underkläder.

Vårt Lübeck

Bodil Z 2 kommentarer

Precis som förra sommaren blev Lübeck ett slags ”hempunkt” på resan (nästan i nivå med Ljubljana, men verkligen bara nästan). En av de två kvällar Londi och jag tillbringade där, närmare bestämt den under uppresan, promenerade vi förbi Holstentor och upp till Buddenbrookhaus och jag besåg detta hus och Londi beluktade gatstenarna framför det. Vi var utmattade efter vår natt på disko och i stationshallen i Würzburg, men vid gott mod för vi hade hittat tak över huvudet och behövde bara sträcka på benen lite inför natten. Som en avslutning av vår Thomas Mann-promenad slog vi oss ner i en uteservering vid Obertrave.

Jag åt något med lax (hade visst inte fått nog vid den stora frukosten i Erfurt) och Londi blev bjuden på ”snitsel” av några svenskar. Jag anslöt mig tätt till Tonio Kröger och GAV MIG INTE TILL KÄNNA. Jag svarade än på engelska än på tyska och talade tyska med Londi och hemlighöll – och misstrodde – min svenskhet. Alla var vänliga och jag kände mig fri från band och kanske lite sorgsen ändå. Vem var jag och vart var jag på väg? Nå detta var inte tyngre än att jag kände mig ganska väl till mods när Londi och jag sedan gled förbi Holstentor i kvällsljuset.

Till sist korsade vi – jag med Tonio Kröger i tankarna, Londi med nosen i marken – Lindenplatz och steg in på vårt natthärbärge Hotel Stadt Lübeck (namnet är lite pampigare än hotellet).

Natten for iväg i drömlös sömn och när telefonen väckte mig visste jag inte på vilket språk jag skulle tacka. Jag funderade på att säga ”hvala” men jag hittade inte luren. Londi låg orörlig ända tills jag hade duschat och jag förstod henne så väl.

≈≈

PS Salongen har nu äntligen efter ett långt (tekniskt) stillestånd berikats med en ny text.

Stanko berättar

Bodil Z 6 kommentarer

Den här morgonen blev jag sittande på bänken bredvid Stanko (Londi låg vid våra fötter) ganska länge eller jag vet egentligen inte hur länge, tiden gick in i en annan andning, historieberättandets rörelse. Stanko sa att under den Höga Porten så var kroatiskan det enda slaviska språket som användes inom diplomatin. (Han använde ett gammalt kroatiskt ord för ”diplomati” som liknar ordet ”lyssna” – slušati – och som jag inte hittar i mina ordböcker nu.) Apropå diplomati sa Stanko: ”Man lyssnar, man pratar lite – inte så mycket som jag – man drar in luften och luktar lite.” Jag kunde bara hålla med. Sedan kom vi in på glagolitiskan. Stanko talade om glagolitiska inskriptioner på Istrien och Krk och om den ”glagolitiska vägen”. Först trodde jag det var en metafor, men sedan blev det väldigt konkret: ”Turisterna och jag går i allén och så stannar vi upp och tittar: A! Sedan går vi vidare några hundra meter och så står vi framför ett nytt tecken: B!” Han gav också de glagolitiska namnen för bokstäverna, men dem har jag glömt. Medan vi i tanken vandrade längs denna väg ristade han med sin krycka undan för undan tecknen i den torra jorden vid bänken. Efter sju-åtta tecken stannade han upp och log illmarigt: ”Det kan också bli för mycket.” Jag bad om mer en annan gång och så reste Londi och jag oss och drog vår oglagolitiska morgonrunda bland de små husen i kvarteret.


Mariehimmelsfärdkyrkan, Omišalj i början av oktober förra året