Blogg

Lite statistik

Bodil Z 8 kommentarer

Sedan jag kom hit har jag i en liten ficka vid sidan av allt annat fört ett slags inre statistik över varifrån de utlandsskyltade bilarna jag ser på gatorna här i Zagreb kommer. De flesta av mina iakttagelser har inte förvånat mig. Så här: större delen av de utländska bilarna kommer ifrån Slovenien och Bosnien-Hercegovina och rätt många kommer också från Tyskland (så gott som uteslutande från Bayern och Baden-Württemberg), Österrike, Italien och Ungern. Allt detta var/är för mig något väntat.

Nu till det som befinner sig i en klass för sig. Bilar från Serbien såg jag nästan aldrig under mitt första år här. Jag tror det kan ha varit två eller tre, alla från Belgrad, ungefär samma antal som slovenska bilar per dag. Undra andra året kom en ökning och jag studsade inte längre till, när jag såg en serbisk bil, kanske såg jag tjugo på ett år. Och nu de senaste veckorna har jag sett nästan en om dagen, dessutom flera gånger från andra delar av Serbien. Vad betyder detta? Betyder det någonting? Kanske kan det vara så att detta är ett tecken på en stegvis fortlöpande avspänning mellan folken…

Kan man lita på min ”statistik”? Jag har aldrig antecknat någonting om detta förrän nu och de här anteckningarna kanske inte inger något absolut förtroende, men ändå kan jag säga att själva min konstanta nyfikenhet och uppmärksamhet är ett slags garant för att jag inte missat något, det vill säga allt jag har sett har jag registrerat och lagt på minnet med ungefär den grad av precision som jag rör mig med här i texten. Statistiken rör alltså av mig sedda serbiskregistrerade bilar under min tid här i Zagreb. Och lite jämförelser med frekvensen av andra bilar med utländska registreringsskyltar.

En het dag – vad är det?

Bodil Z

Så här i novemberrugget går det inte att föreställa sig en het dag. Jag kan bara veta att det var hett många gånger under sommaren som gick. Och när jag tittar på bilder från heta dagar, så vet jag att jag inte längre (eller inte ännu) vet hur hett det var. Ibland förvånas jag över denna min brist på föreställningskraft. Och det underliga i mitt vetande om detta. Jag är två. Nu ska den ena av dessa ta er med till salinerna vid Strunjan på den slovenska Medelhavskusten. ”Det var en het dag i början av september”, kunde historien börja. Alex, Londi och jag hade stretat på till fots under brännande sol från Piran nästan ända fram till Strunjan, då vi bestämde oss (ja, det var Alex och jag som bestämde oss) för att korta av vägen utmed vikens vida rundel och i stället gå tvärs över eller genom salinerna. Det skulle ju vara mycket kortare och därför skonsammare för Londi. Till en början gick det fint. Vi hittade landremsor att följa mellan de grumliga vattensamlingarna:

Efter en stund fick vi sällskap av en vit hund som kom från ingenstans:

Hela tiden försökte vi hålla en riktning som skulle göra vägen så kort som möjligt, men snart blev det här med kortheten väldigt långt eller långsökt. Varje landremsa vi följde slutade abrupt i vatten och det gick inte att komma vidare. Så vi vände och valde en ny remsa medan solen obarmhärtigt öste ner sitt hårda guld över oss. Plötsligt blev vi oroliga över att vi hade för lite vatten kvar i flaskorna och vi började fundera på att vända tillbaka till början av bukten. Inne i huvudet på mig slet det mellan det säkra tråkiga och långa som kanske inte alls skulle bli så säkert utan sötvatten och viljan att försöka en gång till och en gång till att trots allt hitta en möjlig väg över saltträsket. Och det blev så att vi traskade på, fastän väl ingen av oss längre riktigt kunde föreställa sig att det skulle kunna finnas ett ställe där vi kunde ta oss till den andra sidan.

Men så förde slumpen eller vår egen ingivelse oss till sist till en landtunga som räckte ända fram. Lättade men liksom ännu misstrogna skuttade vi snabbt upp på den riktiga landbacken och plötsligt susade bilar förbi oss och vi gick utmed en väg. Vi följde den genom Strunjan, som knappast fanns, och ut på en långsträckt udde, där människor badade och solade, nakna och badklädda om vartannat. Vi byggde ett soltält åt Londi av pinnar och Alex’ ”kjol” och bäddade under henne med fuktigt sjögräs. Sötvatten hade vi fyllt på i ett slags fontän vid uddens början.

Och så badade vi ett oändligt antal gånger ända tills dagen sakta började svalna.

Fast ”svalna” vad är det förresten?

Ett övergivet hus vid Tuškanac

Bodil Z 2 kommentarer

Tuškanac är en känd biograf, en stor park som klättrar upp mot berget Medvednica och en lång lång gata som också strävar uppåt uppåt. I det här området ligger många diplomatvillor i lugna avskilda miljöer med skön grönska insprängd här och där. Vid den hästskoformade tvärgatan Slavujevac har till exempel den svenske ambassadören sitt residens. Av olika anledningar har jag under hösten satt min fot där. Nu senast gick jag en liten runda för mig själv och hittade då ett övergivet hus vid Tuškanac någonstans mellan Slavujevac och Vijenac. Jag har ett speciellt förhållande till ödehus till deras övergivenhet till deras förbindelse med det förflutna.

Det här huset är stort och rymligt, knuttimrat och den vackra bågen i teglet kring takfönstret påminner vagt om hus jag sett i Sachsen, Bautzen kanske. Fönsterluckorna hänger på trekvart och några rutor är krossade, trädgården är en ris- och buskmark, men huset fortsätter att se kraftfullt ut ändå. På tomterna nedanför står två aldrig färdigställda vitaktiga villor med trist utseende. Ägartvister? Väntan på andra och bättre tider?

Höstlöv

Bodil Z 7 kommentarer

Vi har under en liten tid gått omkring och prasslat bland vackra höstdagar, Londi och jag, sparkat på löv, luktat på dem, vänt ansikte eller nos mot solsidan av världen eller parken. Jag har tänkt på lövens färger och Londi på något hundigt för mig outgrundligt, fast kanske ändå något med löven. När man trampar runt så här i det gulröda rasslet är det svårt att tänka sig att hundars och människors tankar skulle vara så olika.


lövprassel i parken


lönnskönhet – och där bakom susar tvåan blått förbi utmed Vukovarska bort mot Savišće

ur Vikbodagbok II

Bodil Z 4 kommentarer

Som en undergrund läser jag nu Ola Klippviks Vikbodagbok II, sist på kvällarna på gränsen mot sömn och dröm, högst sju sidor per läsning. Jag vet inte om ni har läst denna märkliga väv eller fläta av familjevardag, tankar, läsning och världshändelser. Ibland undrar jag om formen håller eller om den kanske är besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som håller i trådarna med fast hand och vet att bygga med sina stenar. Det märker jag mer och mer.

Jag tänker nu – utan mellansnack – läsa hela sidan 44 för er:

VECKA 50. Konstant aktivitet vid fågelbordet; fibrer och fetter. Också barnen och jag äter frukost: rostade brödskivor med smör, ost och kaviar; havregrynsgröt, cornfalkes och müsli. Nötväckan (fågelbordets fantom; svart ögonbindel, mejselnäbb) saknas hos bröderna von Wright men återfinns hos Staav och Fransson. Vyyt-vyt. Femton minusgrader, snöfall. Bondepraktikan rekommenderar oss att bruka örter som styrka hjertat; solen löper i Stenbocken. På radion diskuteras USA:s nyfattigdom, statistik redovisas från Indiana där arbetslösheten sägs vara rekordhög. Great Lakes region. Tredje kusten. Indianland. Byter några ord med Ingemar vid staketet – han fyllde sjuttio i höstas. Så skumpar traktorn vidare genom snömassorna, över gärdet bort mot skogen. Han ska utfodra rådjuren; ställa ut en ensilagebal och allokera spannmål eller något annat kraftfoder i sitt jaktvårdsområde. Julkonsert i Häradshammars kyrka. Trångt bland kapporna och jackorna på krokarna i långhuset. Kissnödig, medger B när vi just har satt oss. Fortsatt rondellhundsdebatt. Maciej Zaremba ber retoriskt och kokett om att få ”hålla för näsan” inför Lars Vilks provokationer. På altartavlan Jesus med strålglans kring hjässan på en folktät gata i Jerusalem. Jag träffar på ett ord av Jean Genet (”man kan inte låtsas som om man skriver för sig själv”) som senare kommer att citeras av Edward W. Said.

Och så läser jag sidan 45 också:

VECKA 51. Äntligen en diagnos. G tycks lida av akalasi, en sällsynt muskelsjukdom, därav sväljbesvären, viktminskningen, bröstsmärtorna. Vi sammanstrålar på bilparkeringen utanför Blomsterlandet. I baksätet sitter B och pysslar med en rosa leksaksfågel hon fått inne på barnkliniken, syntetisk stjärt av påskfjädermodell; jag böjer mig in för att pussa henne på kinden. Av en slump hade man ringt från kirurgen. Vi har en lucka här – kan du komma? Fallet Wikileaks debatteras. 22 december. G kvitterar ut tre kartonger näringslösning med olika smaker: choklad, banan, smultron, vanilj. Distorsion. Hon tillgodogör sig drycken via sugrör, rapar, och tar sig för bröstet. Kring köksbordet sprider hyacinten sin skarpdoft. Julklappsinköp. Från Leksakslandet väljer jag en playmobilsats som jag vet att M kommer att älska (hästar, stall och fodergrindar; vattenhinkar, spannmålskärve och små rotfrukter med minimal monterbar blast) och så en legosats på samma tema till B. Från Ecco-butiken ett par svarta vinterstövlar i förhoppningsvis rätt storlek. Summa: 1897 kronor. I dörrposten mot groventrén hänger apelsinen i sitt röda bomullsband; perforerad med torkade kryddnejlikeknoppar. Gunnar Ekelöf skriver: Där, i det andra kungariket, ser jag / åskregn vandra, solregn driva snett över / vajande skördar, glittrande / floder i sitt forna lopp. Vintersolstånd.

Är de här två sidorna representativa för samlingen, undrar kanske någon. Jag vet inte, kanske inte helt, eller inte alls, men jag tycker om dem och jag har inte läst mer än 61 sidor (när jag publicerar detta, kommer det att vara några fler), så jag har inte valt mellan alla bokens sidor. Och jag hade ändå kunnat välja andra bland de lästa.