En het dag – vad är det?

Så här i novemberrugget går det inte att föreställa sig en het dag. Jag kan bara veta att det var hett många gånger under sommaren som gick. Och när jag tittar på bilder från heta dagar, så vet jag att jag inte längre (eller inte ännu) vet hur hett det var. Ibland förvånas jag över denna min brist på föreställningskraft. Och det underliga i mitt vetande om detta. Jag är två. Nu ska den ena av dessa ta er med till salinerna vid Strunjan på den slovenska Medelhavskusten. ”Det var en het dag i början av september”, kunde historien börja. Alex, Londi och jag hade stretat på till fots under brännande sol från Piran nästan ända fram till Strunjan, då vi bestämde oss (ja, det var Alex och jag som bestämde oss) för att korta av vägen utmed vikens vida rundel och i stället gå tvärs över eller genom salinerna. Det skulle ju vara mycket kortare och därför skonsammare för Londi. Till en början gick det fint. Vi hittade landremsor att följa mellan de grumliga vattensamlingarna:

Efter en stund fick vi sällskap av en vit hund som kom från ingenstans:

Hela tiden försökte vi hålla en riktning som skulle göra vägen så kort som möjligt, men snart blev det här med kortheten väldigt långt eller långsökt. Varje landremsa vi följde slutade abrupt i vatten och det gick inte att komma vidare. Så vi vände och valde en ny remsa medan solen obarmhärtigt öste ner sitt hårda guld över oss. Plötsligt blev vi oroliga över att vi hade för lite vatten kvar i flaskorna och vi började fundera på att vända tillbaka till början av bukten. Inne i huvudet på mig slet det mellan det säkra tråkiga och långa som kanske inte alls skulle bli så säkert utan sötvatten och viljan att försöka en gång till och en gång till att trots allt hitta en möjlig väg över saltträsket. Och det blev så att vi traskade på, fastän väl ingen av oss längre riktigt kunde föreställa sig att det skulle kunna finnas ett ställe där vi kunde ta oss till den andra sidan.

Men så förde slumpen eller vår egen ingivelse oss till sist till en landtunga som räckte ända fram. Lättade men liksom ännu misstrogna skuttade vi snabbt upp på den riktiga landbacken och plötsligt susade bilar förbi oss och vi gick utmed en väg. Vi följde den genom Strunjan, som knappast fanns, och ut på en långsträckt udde, där människor badade och solade, nakna och badklädda om vartannat. Vi byggde ett soltält åt Londi av pinnar och Alex’ ”kjol” och bäddade under henne med fuktigt sjögräs. Sötvatten hade vi fyllt på i ett slags fontän vid uddens början.

Och så badade vi ett oändligt antal gånger ända tills dagen sakta började svalna.

Fast ”svalna” vad är det förresten?

Kommentera