Blogg

Roč är en gudabenådad plats i det inre av Istrien, en plats helt i balans med världsalltet. Hit kom vi av en lycklig slump. I en närliggande by, Ročko Polje, hade jag frågat efter natthärbärge i ett värdshus. Ägaren ringde då till Dolores i Roč och se där fanns plats för oss.

I min guidebok fann jag senare detta om Roč:

Aquileias patriarkat lät bygga muren runt Roč på 1300-talet, medan tornen byggdes på 1500-talet. Roč är ett viktigt centrum för den glagolitiska skriften. På 1200-talet gjordes en inskrift i kyrkan S:t Antonios Eremiten. I den romanska kyrkan S:t Rochus finns två fresksviter.

Och på kartan kan ni se Roč någonstans mellan Buzet och Lupoglav (klicka för större bild!):

Nå, vi följde vägen mellan Ročko Polje och Roč och hamnade på ett litet torg omgivet av vackra gamla stenhus. Jag klev ur bilen och frågade en liten gumma efter Dolores. Hon sken upp och gjorde en inbjudande gest och så började vi gå genom den lilla staden sida vid sida. Anne och Londi följde efter med bilen. Och så var vi då framme hos Dolores, som kom ut ur sin köksträdgård och räckte oss handen. Vi flyttade in i en rymlig och sval lägenhet med uteplats och blick över dalen (alltsammans för en struntsumma) och Londi passade på att rulla sig i gräset och undersöka sina nya marker.

Vi lastade av det vi tyckte kunde behövas, vaskade av oss lite och så gick vi för att upptäcka Roč och se ut över landskapet omkring.

Strax intill Ročs enda restaurang såg vi ett fantastiskt par uppe på en balkong: Kungen och drottningen av Roč, tänkte jag, fast jag kunde först inte bestämma mig för vem av dem som var kung och vem som var drottning, men kanske är den djärva röda katten ute på balustraden kungen och den hemlighetsfulla collien i loggian drottningen.

Kvällen slutade vid ett tungt träbord utanför restaurangen med varsin variant av rätten ”fuži, njoki sa gljivama, šparogama”. Anne tog den med sparris och jag tog den med svamp. Och så drack vi av traktens vita vin.

Den istriska östkusten är farligt vacker, men det är på de flesta ställen svårt att komma ner till det lockande blåa vattnet utom vid några anlagda badstränder. Vi valde därför en lite udda plats för ett bad, lite för att hundar ofta inte är väl sedda på badstränder, lite för min hemliga industriromantik och så spelade förstås diverse tillfälligheter in, som de ju ofta gör när man rör sig på främmande mark. Man vet inte riktigt vad man letar efter.

Vi kom till Uvala Plomin när solens strålar började luta mot seneftermiddag. I utkanten av Plomin Luka (”luka” betyder ”hamn”), ett litet stycke ifrån kolkraftverket hittade vi en bra brygga att lägga oss och våra saker på. Och så klev vi ut i vattnet och simmade en runda i det blågröna vattnet. Londi stod sedan länge kvar i vattnet i en meditativ pose, som en liten svart båt. På ”stranden” var det för hett och bryggan lockade henne inte.

Jag låg på bryggan och tittade ut mot vikens öppning mot havet och tänkte att ”så här…”

Och nu kan jag inte låta bli att visa på dagens text hos Thomas Nydahl, där både Istrien, Londi och jag finns ”insamlade”.

I Opatija stannade vi för en kopp kaffe på en terrass med blick över havet och för en kort promenad i en av stadens enorma parker. Trots uppehållets korthet gick det att ana sig till något om platsens ande. Jag tänkte på San Pellegrino, Karlovy Vary eller någon av de andra berömda kurorterna som hade sin storhetstid runt det förra sekelskiftet. Palmer, parasoller, stiliga äldre par som med trött behag betraktade parkgrönskan, de ljusa imperiala byggnaderna och det blånande havet medan de åt någon dyrbar obetydlighet och sträckte lite diskret på benen under borden.