Bruce Chatwin skriver någonstans att nomadismen tar fram det bästa hos människan. I detta ögonblick av tredubbel otrygghet försöker jag ta stöd i denna tankegång. Och visst finner jag något att hålla mig i. Vägen framför mig. Vägarna, vägskälen. Plötsligt blir världen större igen. Öppna dörrar…
När marken gungar gäller det att hitta svikten för steget.
Och jag tänker på Gunnar Ekelöfs dikt Varför sjunger du min fågel? Uppbrott är i boet, är det innersta av ägget, föds med oss…
Många av svenskstudenterna här har skrivtalang och för det mesta är det en glädje att läsa de inskickade texterna. Ibland kommer en text som är något särskilt. Läs denna vackra varma berättelse om två syskon skriven av en student som läser svenska andra året:
Ända sedan vi var barn, har min bror och jag stått varandra väldigt nära. Under dagen gick vi i skolan tillsammans och på kvällarna lekte vi ihop på gatan med våra vänner. Vi hade en lycklig barndom och var alltid där för varandra. Naturligtvis bråkade vi också en hel del. Vår mor var alltid orolig för vad vi skulle göra när hon var borta. Våra föräldrar var tydligen de som oroade sig, medan min bror och jag blev sams igen timmar eller minuter efter kampen. Vi kunde aldrig vara arga på varandra länge.
Det finns många glada minnen med min bror, men det som är mest kärt för mig är det som brukade hända runt denna tid på året. Sankt Nikolaus-dagen.
Vi förberedde alltid allt för denna händelse två veckor tidigare. Vi brukade börja inreda våra rum och göra hemgjorda dekorationer; vi rengjorde varje hörn och tog bort varje dammkorn så att Sankt Nikolaus kunde se att vi var goda och duktiga; vi putsade våra stövlar med särskild omsorg och satte dem på fönsterbrädan i vårt sovrum.
Ofta var min bror rädd för Krampus och sade att han kunde höra hans skramlande kedjor utanför vårt hus. Han sprang till köket och vägrade att gå tillbaka till sitt rum. Jag kommer ihåg att det var så roligt för mig – jag var den modiga som vågade stå bredvid fönstret när det var mörkt.
När det var dags för oss att sova, kunde vi aldrig somna; så vi brukade smyga in i varandras sängar och försökte skrämma varandra. Naturligtvis var våra föräldrar irriterade eftersom de skulle ställa in presenter i våra rum, men de kunde inte göra det förrän i de tidigaste morgontimmarna. När vi somnade, var det alltid svårt att vakna vid 05:00, men vi gjorde alltid så och öppnade presenterna tillsammans och förundrades över vad "Sankt Nikolaus" hade gett oss. Sedan visade vi presenterna för våra föräldrar, som alltid låtsades vara häpna. Vi somnade i våra föräldrars säng och lyssnade på julsånger tills det var dags att gå till skolan.
Numera arbetar min bror i Zagreb och reser hit varje dag, medan jag bor i en studentrum här. Hans arbetsplats är tvärs över gatan från mitt studentrum så vi får se varandra regelbundet, äta lunch och bara prata. Jag är väldigt glad att ha honom och jag vet att vi båda ser fram emot den 6.12., bara så att vi kan ge varandra choklad till minne av vår barndoms seder.
Marina Samardžija
För lite drygt en vecka sedan publicerades i Hufvudstadsbladet en text av mig om skönlitterärt översättande. Texten finns inte på nätet så jag dristar mig att visa upp den så här en dag när jag helst tiger eller låter mig själv tala som vore jag någon annan:
klicka för större text
(På förekommen anledning:) måste jag fråga mig vad ett kontrakt egentligen är. Ett kontrakt är en skriftlig överenskommelse mellan två parter. Det är lika transparent för båda parter. Ordalydelse eller innebörd i ett kontrakt kan inte ändras unilateralt. Ett kontrakts giltighetstid kan inte heller plötsligt ändras unilateralt. Det åligger båda parter att rätta sig efter kontraktet, om det följer de här angivna grundreglerna. Ett kontrakt är inte en vehikel för maktdemonstrationer eller -missbruk.
En ”ugovor” är ett kontrakt och har därför alla de ovan beskrivna egenskaperna.
Vi är på väg uppåt igen efter en djup dykning eller sänkning ner i en undre konturlös värld. Londi hämtar sig undan för undan från den senaste operationen och vi är tillbaka och dag och natt har återtagit sina platser i våra liv. Och den här morgonen är en riktig morgon och jag tittar ut mot det solbelysta höstguldet och vår granne den blänkande rymdstationen under den blåaste av himlar.
