Bruce Chatwin skriver någonstans att nomadismen tar fram det bästa hos människan. I detta ögonblick av tredubbel otrygghet försöker jag ta stöd i denna tankegång. Och visst finner jag något att hålla mig i. Vägen framför mig. Vägarna, vägskälen. Plötsligt blir världen större igen. Öppna dörrar…
När marken gungar gäller det att hitta svikten för steget.
Och jag tänker på Gunnar Ekelöfs dikt Varför sjunger du min fågel? Uppbrott är i boet, är det innersta av ägget, föds med oss…
Äventyret måste ge magpirr annars är det inget äventyr.
Det har ju gått bra hitintills, intalar jag mig när det är dags att åter igen ge mig ut på vägarna.
Och när jag stiger ut ur dörren säger jag till mig själv: Otra vez en la puta calle.
Detta är ord jag även säger till mig själv, då det är dags för ännu ett uppbrott.
Ett stort lycka till vill jag önska dig.
Tack Gustaf,
snällt av dig, jag tar till mig det du säger, även om jag anar att det finns saker som gör min belägenhet lite mer utsatt än din. Min svagaste punkt är Londi, men också min heligaste. Hon borde få slippa flytta nu när hon är både gammal och hotad av sjukdom. Och sjukhuset vi har tio minuter härifrån är bäst (kanske i världen). Detta gör att jag måste ta steget framåt fastspikad vid marken.
Rörande – din text, dikten och den fina bilden på fåglarna. Tack!
Välkommen hit, Björn! Kanske kommer vi att tala om ett och annat under texterna här…