Blogg

Som den fetaste tvål…

Här:

låt mig föra er in i denna märkliga värld av stećci. Kanske härstammar några av dem från bogumilerna som var en kristen rörelse på Balkan under medeltiden. Asketism, en mild form av asketism, om jag förstått det rätt, och ett avståndstagande från kyrkliga hierarkier hörde till rörelsens utmärkande drag. Ett annat drag var dualismen, detta att materian är ond och anden är god. Fördjupa er i länkarna för det jag säger nu är ofärdigt och ytligt! (Stenarna kan – och här måste jag korrigera mina tidigare lite för tvärsäkra och ensidiga uttalanden – var förbundna med en rad religiösa riktningar i det inre av Balkan.)

Jag vill egentligen säga något annat: Visserligen är dessa stećci ni ser modeller. Originalen är alldeles för tunga för att man skulle kunna eller vilja flytta dem från sina marker i det avlägsna, för mig heliga Hercegovina, in i en utställningslokal i Zagreb. Men – om jag vill tro att modellerna är välgjorda och eftersträvar likhet, och det vill jag – så måste de här gravstenarna i sin verklighet utstråla en alldeles speciell mjukhet. De är stora, de är tunga, men deras yta är len och mjuk som den fetaste tvål. Detta säger något om bogumilerna, och detta är något jag vill försjunka i tankar över med fingrarna följande stenarnas höjder och sänkor. Åtminstone i fantasin.

Men jag kan också stiga ur dett tillstånd av trans och sakligt peka på texten nedan:

När snöormen kom till stan

Någon vinter ibland händer detta att temperatur och luftfuktighet genom ett ihärdigt och förfinat samarbetet skapar något nytt och alldeles annat av den för oss rätt välbekanta snön. (Här skulle jag naturligtvis önska mig ett grönländskt snöordförråd som hjälp i beskrivandet.) På murar och rakklippta häckar ligger sedan ett tag ett ganska tjockt lager snö. De senaste dagarna har detta lager genomgått en metamorfos eller egentligen skulle jag säga att det befinner sig i metamorfos. Lagret har förvandlats till en stor tjock vit orm med ett glänsande, skimrande skinn av… ja, av vad? Det är som en seg kallvarm strumpa och när jag såg ormen i den hala skinnstrumpan i halvmörkret genom spårvagnsfönstret igår blev jag förhäxad. På försök formulerade jag en ödesmättad fras i huvudet: ”Ormen har kommit!” Ja, om detta vet en vanlig vinter inget.

Och nu i morse tog jag en bild på den vita kudden (en minisläkting till ormen) som vilar tung på buskarna vid soptunnorna under mitt fönster. Isstrumpan har spruckit, magin är borta, fast om man vill kan man begrunda detta att balkongrummets fönsterrad ligger på snökudden med det spruckna isskinnet uppgivet gapande.

PS Norröver, i Slovenien och Kärnten är det däremot katastrof på ett mer "konventionellt" sätt, elavbrott, isstormar, infrusna hus, träd, bilar…

Stanko

Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.

Och jag vet att Stanko som ung lärare levde vid en annan flod, den bosniska Vrbas, med sin hund Rex som egentligen var Regina.

En nattlig tågfärd genom Hercegovina som han gjorde som yngling vet jag också någonting om. Jag vet hur luften luktade, för ibland luktar den nästan just så här i parken i maj eller juni. Det har han sagt.

Jag vet också att han måste ha varit mycket vacker, reslig, rakryggad och bredaxlad med sviktande steg och ett leende som kunde betvinga alla, just för att det inte ville betvinga någon, för att det bestod av ett inre varmt ljus. Javisst, vackra tänder, mörka ögon, rätt profil och allt det där, men det är det varma ljuset som är själva essensen. Jag tror inte att han utnyttjade sin charm och skönhet för att avsiktligt vinna något, de fanns bara där. Han fick en katolsk uppfostran och är nog katolik, fast för inte så länge sedan berättade han att han brukade gå till den ortodoxa kyrkan där nere i sina sydliga trakter – för att riten var vackrare och mer innerlig. Här går han aldrig i någon kyrka, allt har blivit politik. Men han har sin Gud med sig.

En gång ganska tidigt i vår vänskap, när jag egentligen bara förstod brottstycken av hans historier, berättade han att hans fru dött för länge sedan och att de båda döttrarna växte upp med honom. Han bor nu med sin ena dotter och hennes familj här på samma våningsplan som Londi och jag. Och jag kan se honom som omtänksam och klok far till de båda flickorna under de där särskilt svåra åren, när såren var nya.

Ja, historien om Stanko berättar jag om och om på nytt, för er, för mig. Det är också berättelsen om min kärlek till Balkan och min längtan till Hercegovina, där jag tror att Balkans hjärta finns.

Och idag får ni för första gången se honom. Bilden är tagen från mitt fönster i förrgår. Jag aktade mig noga för att visa minsta skymt av mig, för jag vet att han vet vilket fönster som är mitt och jag ville inte riskera att han klev fel på den isiga marken. Med bara ett ben kan ett sådant steg bli slutet. Men jag såg hur han gick där, värdigt och försiktigt, lätt böjd men med den svarta baskern snitsigt på trekvart på det silvriga ännu täta håret. Ja, jag såg inte håret uppifrån fönstret, men jag vet ju. Och när man vet så ser man.

Figur av Zlatko Bourek

Idag får ni ursäkta mig för min slapphet. Jag vet nästan ingenting om det jag tänker visa, mer än att konstnären bakom den vilda varelsen här är Zlatko Bourek, kroatisk-judisk regissör, grafiker, målare, tecknare m.m. från Slavonien.

Ett kap från årets Noć muzeja…

Till I. – om Tarkovskijs ”Nostalghia”

Igår eftermiddag såg jag ”på prov” Andrej Tarkovskijs film Nostalghia här hemma i balkongrummet. Jag skulle leta efter skillnader mellan den ryska och den italienska själen och detta ville jag försöka se genom feberslöjorna…

Här är, för ordningens skull, filmens handling i korthet på engelska och tyska. Se den kan ni göra här – textad på portugisiska fast kanske hittar ni något annat textspråk.

Ett litet stycke in i filmen bestämde jag mig för att ”involvera” mig själv som bild i den, inte som egotripp, man ser nog knappt att det är jag, utan för att vara innesluten i den.

Jag känner igen de där gamla italienska sänggavlarna av smidesjärn från besöken i den lilla byn Santa Maria del Ponte i Abruzzo i min ungdom. Och filmens återblickar på det ryska landskapet känner jag nog igen från Sverige, från Dalsland kanske. Det finns sådana backar och sjöar i ett dunkelt suddigt ljus där.

Kunde man tänka sig Italien som kultur och Ryssland som natur och människorna som formade av detta? Jag vet inte. Och finns det skillnader mellan yta och djup? Mellan smärta och ja, vad? Lätthet? Går det en linje mellan frihet och tillhörighet, mellan individualitet och gruppkänsla?

Ofta längtar vi inte efter det vackraste eller ljusaste. Vi längtar inte så sällan efter det som vi tror kanske kan behöva oss. Kan det vara att Ryssland saknade sin poet här i filmen?

Ljuset i filmen är nästan hela tiden grågrumligt, det är ett slags mörkt ljus och egentligen helt oitalienskt om vi vill försöka tala på det sättet. Fast nu har jag upptäckt att Tonino Guerra varit med och författat manus och även haft sin hand i annat. Han är inte någon sådan där ”italiano solare” riktigt väl? Han kommer från trakter i Romagna där det nog också kan finnas ett dimmgrått ljus. Jag läste hans diktsamling E’ Mél på romagnolo i somras. Kanske är han lite rysk, om man vill. Sedan är det ju så att just emiliani och romagnoli i sin självbild gärna ser sig mer som delar av en gemenskap än som individer som helst går sina egna vägar.

Ljuset i filmen är som i Onsjöskogarna i november. Människorna letar efter mod för att kunna se skönheten i det. Men det är inte det, att det inte skulle vara vackert. Det är bara så tungt, man går med ansiktet mot mörk jord.

Nej, det gick inte att se de här skillnaderna egentligen. Inte i den här filmen som är en stämningsmässig helhet och mest miljöer, inne och ute, och ljus eller brist på ljus. Om jag skulle berätta vad jag såg i filmen, så skulle det nog vara något om ljuset. Människorna är där inne och kan inte komma ut, också Domenico när han häller bensin över sig och brinner upp. Det gråa ljuset gör att det inte verkar som någon egentlig handling, utan som något som bara finns där.