Blogg

Den ryska själens skönhet

Sedan någon dag läser jag Ivan Bunins roman Arsenjevs liv, en roman om en barndom och ungdom på gods i förfall någonstans vid den jättelika floden Don. Jag har svårt att värja mig emot bokens sugande vemodiga lockelse inåt, svårt att värja mig mot denna sång om förlust av höga klarblåa himlar, ändlösa vetefält med glänsande guldgula ax och körsbärsträdgårdens barnparadis. Jag har svårt att värja mig emot den ryska själens smärtsamma skönhet.

På någon av bokens första sidor kan man läsa det här:

Solen står redan bakom huset, bakom trädgården; den tomma, stora gårdsplanen befinner sig i skugga, och jag (alldeles, alldeles ensam i världen) ligger på det gröna, svalnande gräset och tittar in i den bråddjupa blåa himlen, som i någons underbara och innerliga ögon, i min faders sköte. I denna välvda blåa avgrund seglar ett högt, högt vitt moln omkring, det blir runt, ändrar långsamt sina konturer, krymper ihop… Åh, en sådan smärtsam skönhet!

Och förlaget Akvilon har valt att innesluta boken i ett omslag med denna bild av Bella Manyevich:


Rysk stad vid floden

Översättningen är gjord av Per-Olof Andersson.

Ponekad imam sreću

En härlig vårmorgon håller på att gå över i sin dag och Londi och jag har just kommit in från vår morgonrunda. Först var vi hos Marijan, min grönsakshandlare, och köpte lök, äppelsaft (den där grumliga perfekta som han har) och ett surkålshuvud. Marijan var på soligt humör, det är han ofta, och ville ge mig en ”mali poklon” och så stoppade han in ett litet paket med ”brusnice” (lingon) i min kasse på slutet. Just då kom portvakten från mitt hus in och passade på att skoja lite vänskapligt med Marijan och mig om denna ”šveđanka” som jag är. När jag kom ut från affären störtade sig just Ivana över Londi och ropade högt och förtjust ”moja debela” (min tjocka).

Solen sken på oss längs vägen och vi stannade gång på gång för att låta Londi och hennes hundvänner ”pozdraviti”. När vi svängde in i vår park, såg vi Stanko sitta på bänken. Han höjde handen till hälsning och frågade samtidigt om vi skulle dricka kaffe. Ett bra förslag, tyckte jag och så gick vi. Solen sken in på uteserveringens stolar och vi slog oss ner i en bra vinkel och Stanko beställde kaffe, efter att jag avböjt rakija. Rano. Jag gjorde en liten ”skalövning” genom att säga att gräset är grönt (trava je zelena) och himlen är blå (nebo je plavo) och så vecklade vårt samtalslandskap upp sig. Vi talade om de senaste händelserna i Bosnien, om människornas fattigdom om de styrandes värdelöshet och att det var rätt och nödvändigt att man protesterar. Fast vad kommer det att ge, sa Stanko till sist och så höll han upp ena handen med handflatan uppåt och blåste på det intet som fanns där. Det blir som det varit. Jag försökte med något om att man måste hoppas ändå och han höll med. Och så tittade vi lite på parkens träd och plötsligt var vi inne i ett samtal om Adalbert Stifters Bergkristall som Stanko läst på gymnasiet för kanske femtiofem år sedan. Vi tänkte på de båda barnen i snön och på det vilda bergslandskapet. Londi fick vatten i sitt askfat och vi skålade med vatten i våra glas och skojade lite om min kroatiska och Stanko gav mig ett fång överdimensionerat beröm och jag sa: Ponekad imam sreću. (Ibland har jag tur.) Och så lovade jag oss båda att jag i fortsättningen alltid ska ha min ”rječnik” i handväskan, den är ju så liten och väger inte mer än ”zrak”. Och tänk vilket perfekt ord för ”luft” detta ”zrak” är, eller vad säger ni?

Det händer i Bosnien

I Bosnien-Hercegovina har människor börjat tröttna på sina genomkorrumperade ledare, på fattigdomen som fötts ur vanskötseln av landet, på den skyhöga arbetslösheten, på den unga generationens framtidslöshet, på detta att det är nästan omöjligt att försörja sig på hederligt arbete.

Jag läser lite ur en artikel jag hittat på nätet:

SARAJEVO, Bosnia-Herzegovina (AP) — Anti-government protesters stormed into the Bosnian presidency and another government building in Sarajevo and set them ablaze Friday as riot police fired tear gas in a desperate attempt to stop them.

Smoke was rising from several Bosnian cities as thousands vented their fury over the Balkan nation’s almost 40 percent unemployment and its rampant corruption. It was the worst social unrest the country has seen since the 1992-95 war that killed over 100,000 people following Yugoslavia’s dissolution.

As night was falling Friday, downtown Sarajevo was in chaos, with buildings and cars burning and riot police in full gear chasing protesters and pounding batons against their shields to get the crowd to disperse.

Nearly 200 people were injured throughout the country in clashes with police, medical workers reported.

Och här är hela artikeln.

Vart kommer denna förstörelse att föra? De fattigaste kommer att få det ännu svårare. Pamparna, de korrupta politikerna, det ledarskikt som har skickat landet över ruinens brant kommer att sitta orörda i sina villor och slott bakom höga murar eller utanför landets gränser. (Fast ur artikeln ovan tycker jag mig kunna utläsa att det i alla fall inte finns några etniska spänningar i förgrunden. Muslimer och serber och kroater verkar stå enade mot ledarskiktet.)

Finns det några ljusa alternativ för detta land i vår tid?

Dolazi proljeće och lite svammel om verbets aspekter

Dolazi proljeće, ja, våren kommer.

Bilden här är från igår och idag är snön, som fläckvis ännu syns där, borta. Jag kan inte ens använda den för att illustrera verbet smältas pågående aspekt. Detta med snöns bortkrypande var annars ett stöd för tanken när det gäller mitt närmande till de kroatiska verbens värld i deras pågående form vill säga. Fast det finns förstås en upphörande eller inträdande aspekt. Nu har snöns försvinnande inträtt eller nu har snöns varande upphört. Ni förstår kanske varför jag aldrig lär mig detta, när jag bara ägnar mig åt att gissa och hitta på.

Här ser ni förresten ett hus vid granngatan, Lopudska. Det är också en bild från igår. Också här har säkerligen inträffat stora ting, förändring har skett och pågår och det rycker i verbens aspekter.