Ponekad imam sreću

En härlig vårmorgon håller på att gå över i sin dag och Londi och jag har just kommit in från vår morgonrunda. Först var vi hos Marijan, min grönsakshandlare, och köpte lök, äppelsaft (den där grumliga perfekta som han har) och ett surkålshuvud. Marijan var på soligt humör, det är han ofta, och ville ge mig en ”mali poklon” och så stoppade han in ett litet paket med ”brusnice” (lingon) i min kasse på slutet. Just då kom portvakten från mitt hus in och passade på att skoja lite vänskapligt med Marijan och mig om denna ”šveđanka” som jag är. När jag kom ut från affären störtade sig just Ivana över Londi och ropade högt och förtjust ”moja debela” (min tjocka).

Solen sken på oss längs vägen och vi stannade gång på gång för att låta Londi och hennes hundvänner ”pozdraviti”. När vi svängde in i vår park, såg vi Stanko sitta på bänken. Han höjde handen till hälsning och frågade samtidigt om vi skulle dricka kaffe. Ett bra förslag, tyckte jag och så gick vi. Solen sken in på uteserveringens stolar och vi slog oss ner i en bra vinkel och Stanko beställde kaffe, efter att jag avböjt rakija. Rano. Jag gjorde en liten ”skalövning” genom att säga att gräset är grönt (trava je zelena) och himlen är blå (nebo je plavo) och så vecklade vårt samtalslandskap upp sig. Vi talade om de senaste händelserna i Bosnien, om människornas fattigdom om de styrandes värdelöshet och att det var rätt och nödvändigt att man protesterar. Fast vad kommer det att ge, sa Stanko till sist och så höll han upp ena handen med handflatan uppåt och blåste på det intet som fanns där. Det blir som det varit. Jag försökte med något om att man måste hoppas ändå och han höll med. Och så tittade vi lite på parkens träd och plötsligt var vi inne i ett samtal om Adalbert Stifters Bergkristall som Stanko läst på gymnasiet för kanske femtiofem år sedan. Vi tänkte på de båda barnen i snön och på det vilda bergslandskapet. Londi fick vatten i sitt askfat och vi skålade med vatten i våra glas och skojade lite om min kroatiska och Stanko gav mig ett fång överdimensionerat beröm och jag sa: Ponekad imam sreću. (Ibland har jag tur.) Och så lovade jag oss båda att jag i fortsättningen alltid ska ha min ”rječnik” i handväskan, den är ju så liten och väger inte mer än ”zrak”. Och tänk vilket perfekt ord för ”luft” detta ”zrak” är, eller vad säger ni?

2 kommentarer till “Ponekad imam sreću”

  1. Det blev en mörk och regnig eftermiddag, men nu är det vår och snart blir det varmt på riktigt, tänker jag mig.

    Vårhälsningar ur mörkret!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *