Blogg

Igår var det en sådan där drömdag. Solens strålar strömmade in i vårt hörn av världen, luften var stilla och mild och under eftermiddagen nådde temperaturen 18° i skuggan. Vår – proljeće.

Morgonen blev till en lätt, blå slinga med vita molntussar. Londi och jag gick den ”stora rundan” förbi katthuset och den vackra trädgården och sedan utmed Zlarinska och runt hörnet vid Bar Goran och till sist förbi ”Picassos hus”, men ”Picasso” syntes inte till, ute med hunden kanske. Ja, och när vi kom tillbaka till vår park, så satt Stanko på bänken under valnötsträdet. Han frågade ”Hoćemo…?” (”Ska vi…?”) med en handrörelse mot baren och jag svarade ”dobra ideja” och så gick vi.

Och nu tycker ni att den här historien har ni hört förr och det är alldeles riktigt. Detta är ett exempel på livets allra skönaste monotoni.

Vi satte oss i solskenshörnet och beställde vårt kaffe och Londi fick vatten och drack det på ett mycket fint sätt. Ona se zna ponašati u gostionici. (Hon vet hur man uppför sig på en restaurang.) När kaffet kommit på bordet sa Stanko lite oväntat något om Oden, men det är klart, jag kommer ju ifrån ett fjärran land där man en gång haft en sådan guddom. Så visst. Och jag svarade något om Hugin och Munin, ptice, fåglar. Till sist tog jag till tyskan och sa "Rabe" och det ordet kunde Stanko. ”Gavran je simbol smrti”, sa han. Korpen är en symbol för döden. Ja. Folk kom förbi och hälsade. Dobro jutro, dobar dan, beroende på hur tidigt på dagen de tyckte att det var. Stanko gjorde en svepande gest mot gräset under lindarna och björkarna och sa med låg röst: livada. Det betyder ”äng”, fast de där grästuvorna under träden är förstås ingen äng, men ”livada” är ett vackert ord så jag svarade: lijepa riječ. Och idén om en äng här under huset är också vacker.

På eftermiddagen tog jag spårvagnen in till stan och gjorde en stadsvandring med mig själv uppe i Gornji grad. Staden log och jag njöt av dess skönhet och den ljumma luften och tänkte att så här… Allra minst tänkte jag på mina bekymmer. Vad är det, bekymmer? Jag bara gick och såg och såg och gick. Och drog in vårluften i lungorna.

Kula Lotrščak och kugghjusbanans övre station

glimt från Tkalčićeva

katedralen

Jag har lärt mig något nytt om månen, tror jag, men kanske är det bara ett missförstånd. Fast det kan ju också vara ett sätt att lära sig något. I alla fall såg jag någonstans att det är fullmåne bara under ett ögonblick eller ska vi säga en ”otid” och inte alls under en hel natt, som jag alltid tänkt mig. Denna månadens och månens speciella natt finns enligt detta sätt att se saken inte. I stället är fullmånen något som ”far förbi” och ha inte alls har en fast existens. Och ändå ser den så stilla ut. Jag läste att det var fullmåne någon minut in i den femtonde februari, strax efter midnatt i förrgår alltså. Eller blir det igår? Ja, nog är den rund och nog rullar tiden kring den. Så här såg den ut vid min husknut ”härom natten”:

Utan månen hade människan genom årtusendena vetat mycket mindre om jorden, dess form, dess färd genom rymden.

Läs inte det här! Det är en tilltufsad, halvdant genomtänkt och illa strukturerad ”bekännelse”. Jag försöker dessutom lite fult dra ut texten på längden, så att nästan ingen ska orka läsa den till slut. Ändå vill jag ha sagt detta, sannolikt mest för att kunna titta tillbaka på det sagda ur ett annat ljus, för det kommer kanske en dag ett annat ljus.

Jag försöker förstå hur mycket jag egentligen tål av otrygghet och hot mot det dagliga eller vardagliga. Är jag stark eller är jag svag? Vari består den eventuella styrkan? Och svagheten?

Ibland tror jag att min styrka består i ett slags sorglöshet, i att inte titta så noga och glatt snubbla vidare, när det blåser snålt eller blir halkigt. Och svagheten består i detta att inte klara av hot från mer än ett håll samtidigt. Också mycket små hot, om de blir flera, får mig att tappa balansen. Detta gör att jag – lite irrationellt kanske – ofta försöker lösa små problem först.

Och hur ser det då ut på detta ”otrygghetens hav” som är mitt liv? Jag somnar lugnt nästan varje kväll och tänker stilla tankar om ditt och datt strax innan jag somnar. Ibland känner jag mig till och med så där bångstyrigt uppsluppen mitt i insomningsögonblicket. Lite obegripligt, kanske. Men plötsligt vaknar jag ”mitt i natten”, klockan tre eller fyra, och sätter mig rakt upp i sängen och tänkter förskräckt över mitt liv. Det som jagar mig mest nu är det här med arbetet och sådant går inte att skoja bort. Först blev jag av med lönen, nå, nu har den droppat in igen, segt och grinigt. Men nu gungar själva tjänsten. Hur länge får jag ha kvar den? Jag uppmanas att ta det lugnt, åtminstone någon vecka till. Och mycket ofta tar jag det löjligt lugnt och jag tröstar mig med sådant som att det kan hända större olyckor än så, om man är död behöver man ingen tjänst och så vidare. Men så börjar det rassla runt diverse löstankar i huvudet. Det är klart att det inte borde vara omöjligt att få ett arbete i Sverige, men jag kan ju inte ta mig dit, nu när Londi är så här bräcklig. Nej, hon är inte sjuk, men hon kan inte resa genom hela Europa igen och i ett flygplanslastrum sätter jag henne inte. Dessutom vill jag inte till Sverige. Jag vill ju vara här eller i alla fall i närheten av detta här. Men om jag måste bort, hur ska jag berätta det för Stanko? Och hur ska jag orka med att alltid förstå vad folk säger? Och ja, sedan är jag rädd för att om jag redan nu måste lämna den här platsen, kommer det att vara som om jag aldrig varit här, eftersom jag kom hit för sent i livet. Jag måste stanna här för att ha en möjlighet att ha ens det kortaste förflutna här! Jag måste leva här för att ha levat här.

”Utflykter”: Jag drömmer att jag är en rysk storgodsägare i en annan tid, en storgodsägare som hamnat på obestånd. Allt är sålt, men pengarna är borta. Det är högsommar, himlen är knallblå och jag går längs en slingrande väg med gyllene veteåkrar på båda sidor. De är inte mina, men en gång var de mina. Jag stannar vid den stora floden och försöker med blicken nå över till den andra sidan och hitta någon detalj att fästa den vid. Men så bred är floden att jag inte får tag i annat än lite färger, grönt och gult.

Och jag försöker något annat. Jag försöker mig på det där som består i att vända blicken i tiden eller att vända tiden genom blicken, att inte se framåt utan bakåt. Att se hur min tid blir längre och längre. Det gäller bara att hitta ett ställe att ta spjärn mot. Har jag väl det – hur ska då tiden komma förbi mig och beröva mig det som den i stället kan ge mig?