Blogg

Det finns ett nytt hopp för Ukraina, vi vet inte om stort eller litet, men det finns. Och jag låter i denna andhämtningspaus tanken på prov vandra till ryssars förhållande till Ukraina och det ukrainska. Sedan en tid lever jag i den ryske författaren Ivan Bunins självbiografiska roman Arsenjevs liv, där det talas ganska ofta om Ukraina och där Arsenjev tillbringar långa tider på olika platser i landet. Då och då låter Bunin honom säga något om landet och livet där. Så här säger han i ett av bokens sista kapitel (i Per-Olof Anderssons översättning):

”En fiskmås svingar sig i höjden, sörjer över sin unge, solen bränner, vinden blåser över kosackernas stäpp…” Det är Sjevtjenko – en fullkomligt genial poet! Det finns inget vackrare land i världen än Ukraina. Och det viktigaste är att det inte har någon historia längre – dess historiska liv är slut sedan länge och en gång för alltid. Det finns bara det förflutna, sånger och legender om det – en slags tidlöshet. Det är det som fascinerar mig mest av allt.

Vad ska vi nu tänka om detta? Ja, först måste jag säga att detta är skrivet omkring 1930 av en rysk författare som sedan länge befinner sig i exil i Frankrike. Sådant påverkar de inre bilderna. Men säkert finns i de här raderna ett eko av en överindividuell rysk föreställning om det ukrainska, åtminstone från Bunins tid, men kanske också från denna. Och det är inte svårt att se att det dominerande elementet är kärlek: Det vackraste landet i världen är Ukraina. Men det finns något annat också, något jag har svårt att sätta fingret på, men som kanske har att göra med att Ryssland är större och mäktigare och det finns en frestelse i detta, en frestelse att vilja bestämma över vad och hur Ukraina är eller ska vara. Kanske finns här en knut av att älska och att vilja äga. Och det är detta vi alla måste lära oss om och om igen: Att älska och att äga har ingenting alls att hämta hos varandra.

Med hjärtat i halsgropen försöker jag följa och förstå det som händer i Ukraina i dessa hotfulla tider. Jag har vänner och bekanta i Ukraina och bland de människor jag känner där och annorstädes finns det några som vet ganska mycket om vad som händer i Kiev och i andra delar av landet. Med dessas hjälp försöker jag göra mig en föreställning. Ofta når mig inblickarna via länkar jag får mig tillsända eller som jag stöter på på facebook.

Sedan igår undrar jag om det blir krig eller kanske snarare hur ett krig ska förhindras. Jag märker nämligen också en annan sak, en sak på ”mikronivå” och det är att om man tar ställning – och det är nog i det närmaste omöjligt att inte ta ställning, om man inte är likgiltig – så får man svårt att lyssna helt öppet på andra positioner. Med en av mina mycket nära vänner har jag hamnat i ett sådant läge att vi börjar få svårt att förstå varandra. Nästan hela tiden väljer vi att tro på olika saker och det skapar ett avstånd. Naturligtvis vill jag överbrygga det, men hur ska jag göra? Bryta med mina övertygelser för en vänskaps skull? Nej, det går inte, men vad är då alternativet? Kanske går det att om och om igen med hjälp av vännen (som ju ÄR en vän) försöka se sakerna från ett annat håll. Det går kanske men det är oerhört mödosamt (när människor liggger ihjälskjutna på torget där borta) och det måste göras om och om igen. Men hur länge kan man detta innan det blir en tom gest? Om det är så här svårt mellan vänner, hur omöjligt är det inte då mellan fiender.

Men låt oss nu vända blickarna till det som sker i Ukraina i dessa dagar.

Här är två artiklar från Euromaidan i engelsk version:

Response to Washington Post article by Keith Darden and Lucan Way

Act Now or War Will Come Your Way, too

Och här en från The New York Review of Books:

Fascism, Russia and Ukraine

Den här från Washington Post (av Anne Applebaum):

Ukrainian smears and stereotypes