Om Ukraina och om människan

Med hjärtat i halsgropen försöker jag följa och förstå det som händer i Ukraina i dessa hotfulla tider. Jag har vänner och bekanta i Ukraina och bland de människor jag känner där och annorstädes finns det några som vet ganska mycket om vad som händer i Kiev och i andra delar av landet. Med dessas hjälp försöker jag göra mig en föreställning. Ofta når mig inblickarna via länkar jag får mig tillsända eller som jag stöter på på facebook.

Sedan igår undrar jag om det blir krig eller kanske snarare hur ett krig ska förhindras. Jag märker nämligen också en annan sak, en sak på ”mikronivå” och det är att om man tar ställning – och det är nog i det närmaste omöjligt att inte ta ställning, om man inte är likgiltig – så får man svårt att lyssna helt öppet på andra positioner. Med en av mina mycket nära vänner har jag hamnat i ett sådant läge att vi börjar få svårt att förstå varandra. Nästan hela tiden väljer vi att tro på olika saker och det skapar ett avstånd. Naturligtvis vill jag överbrygga det, men hur ska jag göra? Bryta med mina övertygelser för en vänskaps skull? Nej, det går inte, men vad är då alternativet? Kanske går det att om och om igen med hjälp av vännen (som ju ÄR en vän) försöka se sakerna från ett annat håll. Det går kanske men det är oerhört mödosamt (när människor liggger ihjälskjutna på torget där borta) och det måste göras om och om igen. Men hur länge kan man detta innan det blir en tom gest? Om det är så här svårt mellan vänner, hur omöjligt är det inte då mellan fiender.

Men låt oss nu vända blickarna till det som sker i Ukraina i dessa dagar.

Här är två artiklar från Euromaidan i engelsk version:

Response to Washington Post article by Keith Darden and Lucan Way

Act Now or War Will Come Your Way, too

Och här en från The New York Review of Books:

Fascism, Russia and Ukraine

Den här från Washington Post (av Anne Applebaum):

Ukrainian smears and stereotypes