Den ryska själens skönhet

Sedan någon dag läser jag Ivan Bunins roman Arsenjevs liv, en roman om en barndom och ungdom på gods i förfall någonstans vid den jättelika floden Don. Jag har svårt att värja mig emot bokens sugande vemodiga lockelse inåt, svårt att värja mig mot denna sång om förlust av höga klarblåa himlar, ändlösa vetefält med glänsande guldgula ax och körsbärsträdgårdens barnparadis. Jag har svårt att värja mig emot den ryska själens smärtsamma skönhet.

På någon av bokens första sidor kan man läsa det här:

Solen står redan bakom huset, bakom trädgården; den tomma, stora gårdsplanen befinner sig i skugga, och jag (alldeles, alldeles ensam i världen) ligger på det gröna, svalnande gräset och tittar in i den bråddjupa blåa himlen, som i någons underbara och innerliga ögon, i min faders sköte. I denna välvda blåa avgrund seglar ett högt, högt vitt moln omkring, det blir runt, ändrar långsamt sina konturer, krymper ihop… Åh, en sådan smärtsam skönhet!

Och förlaget Akvilon har valt att innesluta boken i ett omslag med denna bild av Bella Manyevich:


Rysk stad vid floden

Översättningen är gjord av Per-Olof Andersson.

2 tankar om “Den ryska själens skönhet

  1. Det ryska vemodet resonerar nog rätt bra med det nordiska, tror jag.

Kommentera