Blogg

Kulturk(r)amp

Bodil Z 2 kommentarer

Under ett antal år har man i Sverige och många andra europeiska länder kunnat iaktta hur humaniora och kultur i allt högre grad trängts ut i marginalerna. Universitetskurser i humanistiska ämnen, inte minst i främmande språk stryks från kursplanerna, dagstidningarnas kultursidor blir mer och mer urvattnade, bokutgivningen blir alltmer inriktad mot ett fåtal lättsålda titlar etc etc (Detta vet vi, säger ni.)


Strindberg på Zagrebačko kazalište mladih i maj 2012

I desperation över detta satte jag förrförra året ihop en kurs inom svenskan vid universitetet här i Zagreb. Jag jag gav namnet Kulturk(r)amp, för att jag såg situtaionen som en kramp. En kramp som jag vill lösa upp genom kamp för nya vägar för kulturen och samtidigt vägar tillbaka till allt det som är värt att bevaras.

Kursen genomfördes första gången i våras och jag tänkte från början att studenterna här måste få så stort inflytande som möjligt över innehåll och mål utan att jag för den skull skulle abdikera från mitt ansvar som kursledare.

Men i stället för att visa upp kursplan och litteraturlista här vill jag gå från andra hållet och visa upp resultatet i form av några av de bästa texterna som studenterna skrev under kursen. Dessa texter kommer att ingå som en del i litteraturen för årets Kulturk(r)amp, en kurs som börjar idag.

Texterna ligger nu överst på MojUppsats.

De enskilda texternas titlar och författare är:

Varför kultur? Darijana Jurić

Hesse, kultur och framtid Valentina Kežić

Sju tankar om kultur Korana Šečić

Religionskulturer och humaniora Nikola Kovačević

Varför kultur? Vart är den på väg? Daria Lazić

Adolf Eichmann och Harry Potter Lana Momirski

Fågelprat

Bodil Z 5 kommentarer

Londi och jag går i solen genom parken. Hon undersöker det hon är nyfiken på, sådant som är hundintressant, och jag tänker på ord. Nyss såg jag en duva glidflyga ner från en björk. ”Golub”, tänkte jag och sedan – i nästa vingslag – ”galeb”. ”Golub” betyder duva och ”galeb” mås. När Tjechovs ”Måsen” spelades här i höstas stod det ”Galeb” på stora plakat i staden, bland annat vid min spårvagnshållsplats Radnička:


lånad

Är det något fågelaktigt med bokstavskombinationen g-l-b på kroatiska eller ska säga i den slaviska språkvärlden? Är g-l-b ett slags fågelmall som man kan stoppa in olika vokaler i så att verkliga fåglar tar gestalt? Nog har duvan fått de rätta vokalerna, den som är det minsta lagd åt detta håll märker genast hur fylligt och kuttrande ”golub” låter, eller hur? Och i ”galeb” är vokalerna också märkligt väl ”valda”. ”A” ger den höga flykten mot himlen och ”e” den slanka vingen. Galeb.

PS Om någon tror att jag är galen, så har det också fågelankrytning. ”Galen” är ju någon som tuppen galit galen.

Vårens blommiga skåp

Bodil Z 2 kommentarer

Nu står våren här som ett stort blommigt skåp med blåa spegeldörrar. Skulle ett snöfall komma, vore det bara att damma av det lite. Men det kommer nog ingen snö och på lördag nuddar temperaturen kanske vid tjugostrecket, har det sagts.

Londi och jag går gatan fram, Londi nosar i gräset och jag tittar in i trädgårdarna på primulor och påsklijor:

Och gång på gång far blicken upp i det blommande plommonträden. Blicken är en egen fågel:

Och som varje år varje vår frågar jag mig vad detta är för träd eller buske. Kanske har jag fått svar förr, men aldrig lär jag mig…

Förtrollningen är bruten

Bodil Z 4 kommentarer

Vid Riva Nazario Sauro, alldeles där Molo Pescheria sträcker sig ut i havet, står en byggnad som jag under mina besök i Trieste då och då har tittat på och undrat lite över. Så här ser den ut från Molo Bersaglieri, en basilikaartad byggnad, övervägande av tegel, med ett torn i ena hörnet. Den står stadigt men ser ändå lätt ut. Den utstrålar balans och harmoni och ser samtidigt lite pragmatiskt-anspråkslös ut. Och himlen tittar både ut och in genom tornets höga fönster.

Utmed långsidan som är vänd inåt staden – eller ska jag säga det innersta skeppet? – finns stora gallerförsedda fönster. När jag är där, går jag alltid fram till ett av dessa fönster och trycker ansiktet nästan mot rutan och tittar. Där inne finns en rad stora, breda sarkofagliknande bänkar av sten (eller är de av betong?). Är det här en fiskmarknad?, har jag tänkt ibland. Men när jag sedan tittat på påskriften på den andra kortsidan, den som är vänd mot Molo Venzia, har jag gripits av förvirring. Där står det nämligen ”Salone degli incanti”. ”Incanto” betyder ”magi”, ”trollkraft”.


dålig bild, för många biltak och byggnaden ser ut att ramla baklänges, jag vet

En magisk fiskmarknad? Ja, kanske kan det finnas något sådant, har jag tänkt utan att egentligen formulera några riktiga tankar. Och så har jag tittat in genom fönstret och gallret igen. Där inne… Efteråt har den magiska fiskmarkanden fått sjunka ner i glömska och aldrig har jag talat med någon om den. Undermedvetet har jag kanske velat bevara denna hemliga jättepärla och samtidigt har jag vid varje nytt besök i staden gripits av undran och förvirring.

Men nu är förtrollningen bruten. Jag har googlat och funnit att den magiska fiskmarknaden är ett museum för modern konst som inhysts i en före detta fiskmarknad. Ett slags ”feskekörka” som konstmuseum, om man så vill. Se själva! Eller titta inte, fast nu vet ni ju redan. Magi får vi söka någon annanstans.

God kväll, Šestine

Bodil Z 2 kommentarer

Igår när eftermiddagen började klä om till kvällsljus lämnade Sonja och jag de mer stadsmässiga delarna av Zagreb och färdades uppåt uppåt genom byarna längs berget Medvednicas olika armar. Vi letade efter ett kafé, där man kunde sitta ute åt solsidan och njuta av de sista strålarna. Men tiden sprang ifrån oss och solen sänkte sig redan bakom bergen, när vi nådde det som under tiden blivit vårt mål: Šestinski Lagvić, en restaurang i Šestine. Ja, ni känner till Šestine eller i alla fall vingårdarna och fälten omkring byn. Namnet ”Šestine” betyder helt opoetiskt sjättedel (och har visst med en motsvarighet till den svenska tiondet att göra – prästen fick tydligen mer här), men jag tycker ändå att det låter som namnet på en flicka i röd kjol med en mångfärgad bård i kanten.

Vi satte oss i ett behagligt prång med träpaneler och beställde först kaffe, eftersom vi envisades med tycka att det fortfarande var eftermiddag (det var det inte). Under tiden mörknade det och snart såg det ut så här utanför fönstren.

Eftersom vi inte hade setts på länge, kanske inte på flera månader, hade vi mycket att återerövra, så vi berättade om våra liv och genomkorsade vedermödor, mönstrade varandra lite försiktigt men såg egentligen inget obekant eller farligt i varandras ansikten. Vi talade om nya planer och drömmar, om minnen och om resor vi gjort sedan sist. Efter ett tag blev vi lite hungriga, så vi beställde in štrukli och öl av märket Tomislav, ett mörkt matigt öl. Vi kom in på politik och pratade om att zagrebborna först härom dagen anordnat en demonstration till stöd för Ukraina. Och så tänkte vi på krimtatarerna och om deras ödesdigra val mellan Stalin och Hitler en gång i tiden och om det fasansfulla i att små nationer gång på gång pressas in i sådana här omöjliga val mellan ont och ont och hur ofta de straffas för att ha valt ”fel”. Prag -68 kom också upp och jag spelade en sång av Karel Kryl, Bratříčku, zavírej vrátka (Bror lille, stäng grinden), som jag har i min telefon. Och vi tittade på bilderna av våldet. Och vi tänkte på Ukraina igen och vart den här våren kommer att föra människorna där…

Denna oändligt vackra vår: