Blogg

Sent igår eftermiddag, klockan var kanske sex, när jag kom till spårvagnshållplatsen Sveučilišna aleja – jag var på hemväg – vände jag blicken västerut och lät den fara längs Vukovarska. Gatan badade i solnedgångens röda ljus – Vukovarska såg för mig ut som ”vägen till Samarkand” eller något annat lika mytiskt. Jag ville stanna och bara försjunka i denna magiska prakt, men treans spårvagn dunkade in i nästan samma ögonblick och jag tänkte på Londi som kanske väntade, så jag sprang fram och tog två kliv upp. Det var fullt med folk så jag lyckades inte tränga mig fram till det bakre fönstret, där jag hade kunnat få en sista glimt av den guldröda vägen. Dessutom hade jag en burek i handen, vilket inte gjorde det lättare att klämma mig in i ett hörn där människorna redan stod tätt.

Under hela resan – ja, det är sju hållplatser och kanske tolv-femton minuter – tänkte jag intensivt på gatans gyllenröda glans och på den nyfödda sommarluften. Det var ju varmt ute ännu så här på kvällen! Den underbart starka Balkansommaren är på väg, for det lustfyllt igenom mig. Och när jag steg på Radnička kastade jag en lång blick västerut och jag såg detta och tänkte att här…

Igår eftermiddag tillbringade Londi och jag vid Bundek tillsammans med vår väninna Daniela, ja, det var hon som körde oss dit. Bundek är en sjö eller snarare en korvsjö som knipsats av från en av Savas krökar på den tiden då Sava hade ett friare lopp. Sedan har människan gripit in och gjort en del av vattensamlingen till badsjö med ”sandstränder” av grus eller grovsand. Så här när våren just stormat in och en bra bit före badsäsongen ser miljön lite brutal ut, i alla fall i själva strandområdet. Men i parken runt omkring blommar och prunkar både träd och rabatter och vårens dofter fyller luften.

Vi tre damer slog en lång lov genom parken och runt halva sjön tills vi hittade ett av de få öppna kaféerna. Därför var det naturligtvis fullt med folk där, men vi hade tur och hittade nästan genast en plats på ”terrassen”, ett träbord med bänkar och tak. Där ”kröp” vi in och fick strax sällskap av fler damer och hundar.

Londi la sig på skuggsidan. Den årstiden börjar nu.

Luften var full av röster och solen strålade i kapp med sig själv. Daniela och jag kände oss lätta och obekymrade där vi drack vårt te och vårt kaffe. Och Londi fick vatten och vila och ett och annat småhundsbesök. Små bruna rådjursaktiga hundar som gjort sig fria.

Vi satt där ganska länge, så det hann bli en del byten av bordssällskap. Den sista halvtimmen satt två damer och en herre i kanske sjuttioårsåldern vid vår ena sida. De var praktiskt och oglamoröst klädda och hade lugna ansikten och jag tyckte de såg ut som arkeologer eller upptäcktsresande. De talade lågmält men oerhört tydligt och vid en punkt i deras samtal tittade Daniela och jag på varandra och jag sa: ”Sai, Daniela, capisco tutto – sve!” Och hon svarade nästan innan jag avslutat meningen: ”Anch’io! Stavo giusto per dirtelo! Sve!” (”sve” är ”allt” på kroatiska) Vi skrattade lite åt oss själva och låtsades prata vidare samtidigt som vi ”obemärkt” försökte höra mer av deras underbart tydliga språk.

Och så har vi fått ännu en vår, Londi och jag.

Ja, så här såg hon ut, när hon låg i gräset vid en av bänkarna här i ”parken” för så där en vecka sedan. Nu är gräset kanske lite grönare och tjockare och en del andra blommor har tittat upp. Men Londi ser likadan ut. Och solen skiner på oss och vi rör lite tanklöst vid vår existens. Vi vilar i nuet och lutar oss på olika sätt – på hundvis och människovis – tillbaka mot det som varit. Framtiden är inget annat än nästa nu. Vi jagar inte efter vind.

Vi står här under det blommande trädet.

Blomkalkarna är vidöppna och sträcker sig längtande mot solen. Och solen ger tillbaka i ljus. Plötsligt får anblicken av detta blomstervimmel ljud för mig. Jag hör blommorna som en larmande fågelflock som samlas i sitt träd för natten.