Svenska Institutet som en gång i tiden var den värdig motsvarighet till exempelvis Alliance Française, Goethe-Institut och Instituto Cervantes håller på att lämna sitt huvuduppdrag bakom sig. Huvuduppdraget är naturligtvis att stödja svenska språket och kulturen i världen, men så tänker inte generaldirektör Madeleine Sjöstedt. Nej, hon vill i stället slå ett slag för något som fått heta ”talangmobilitet”. Vi ska strax göra en liten jämförelse mellan det ena (språket och kulturen) och det andra (talangmobilitet).
Men först till de märkliga skeendena på Svenska Institutet under hösten. Utan något sparkrav utifrån, om det inte finns något dolt sådant från den förra regeringen, vill Madeleine Sjöstedt skära ner bland utlandslektoraten som utgör själva blodomloppet i spridandet av kunskap i språket och kulturen, tre ska bort i Frankrike och fyra i Central-och Sydösteuropa. Till saken hör att SI:s årliga medel ligger på 505 miljoner och av dessa har 12 miljoner gått till svenskundervisning och undervisning om svensk kultur. Detta ska nu skäras ner till 7,5 miljoner. Inte mycket till besparing väl? Så trots mumlet om ”sparkrav” (från SI självt) måste det vara något annat det handlar om. Kanske en vanföreställning om vad en modernisering är eller en vanföreställning om att förändring alltid är något eftersträvansvärt. ”Talangmobilitet” låter modernt och ännu modernare låter väl ”talent mobility”. Madeleine Sjöstedt tror och tycker att svenska språket, svensk litteratur, konst, musik, arkitektur hör till det vi ska lämna bakom oss. I stället vill hon dra unga begåvade människor gärna från fattigare länder till Sverige för att ”Sverige behöver talanger”. Sett från andra hållet brukar väl sådant kallas ”brain drain”.
En intressant detalj i förloppen under hösten är att personalen på SI hållits utanför hela tiden, ingen klar information har givits till dem som arbetar på institutet. Undantaget är chefsgruppen som består av tre personer: Kurt Bratteby, Monika Wirkkala och Anna Rudels. Dessa verkar emellertid ha fått sina poster för att säga ja inåt och tiga utåt.
Men låt oss titta en gång till på skillnaden mellan att sätta svenska språket och kulturen i centrum och att sätta ”talangmobilitet” där. Det finns två aspekter att särskilt skärskåda. Den ena rör det här med institutets uppdrag. Fram till nyligen var uppdraget jämförbart med det som andra kulturinstitut i Europa och världen har: språket och kulturen. Vad händer när ett kulturinstitut kastar ut språket och kulturen från det översta trappsteget? Enkelt sagt så upphör det att vara ett kulturinstitut. Har Svenska Institutet givit upp sin roll som kulturinstitut och blivit ett rent instrumentellt ”nyttoinstitut”? Det är en fråga att ställa till dess generaldirektör. Den andra aspekten, som är minst lika viktig, handlar om vilken syn på mottagarna för verksamheten den visar. Den tidigare uppgiften var alltså att sprida kunskap om svenska språket och kulturen i världen, ofta genom universitetsutbildningar. Studenter som genomgått sådana utbildningar var förberedda för samarbete mellan det egna landet och Sverige. De hade kunskapen i egna händer och om de vistades i Sverige eller till och med flyttade hit så var det de själva som styrde över detta. ”Talangmobilitet” handlar om att Sverige använder begåvade människor från andra länder för att Sverige har brist på begåvningar. Andra länder blir därigenom av med sina. Det händer säkert att det blir något bra av detta ibland, men mest som en sidoprodukt och det är mycket oklart varför detta med ”talangmobilitet” ska handhas av just Svenska Institutet. Synd att det inte från början fick namnet ”Lagerlöfinstitutet” eller ”Strindbergsinstitutet”, för då hade det befängda i tilltaget framgått tydligare.
Kanske är detta en signal om att ett Lagerlöfinstitut borde öppnas, ett riktigt kulturinstitut, som med allvar tar sig an uppgiften att främja och stödja svenska språket och kulturen i världen. Vi kan ju inte vänta oss att någon annan ska göra det. Och ett kulturinstitutet ägnar sig inte åt en krass jakt på talanger världen över. Ett kulturinstitut har något att erbjuda och interagerar med mottagarna. Ett kulturinstitut är inte ett redskap eller verktyg. Ett kulturinstituts uppgift är inte att ta utan att ge. Ett kulturinstitut har en rikedom att dela med sig av.
