Blogg

Att utkräva ansvar

Det är inte ”angrepp på enskilda personer” att utkräva ansvar av höga chefer.

Svenska Institutet är en anrik institution till vars huvuduppgifter hör att stödja svenskundervisning på universitetsnivå i världen. Svenska läses av cirka 35 000 studenter världen runt. Ur denna grupp kommer oöverskådligt många inofficiella Sverigeambassadörer, vilket naturligtvis i hög grad gagnar Sverige. Verksamheten kostar inte Svenska Institutet mycket, stödet till svenskundervisningen utgör en försvinnande liten del av institutets budget och ändå – ändå väljer man att skära just här!

Många protesterar nu, men det är få som vill peka ut de skyldiga. En del vill nöja sig med att säga att institutionen gör fel, men en institution handlar inte av sig själv, det är människor som fattar beslut, det är människor som begår fel. Andra väljer eller måste välja att ligga lågt och tiga av rädsla för påföljder – ja, så illa är det. Men jag kan tala: Den person som ligger bakom de här omotiverade och missriktade nedskärningarna är SI:s generaldirektör Madeleine Sjöstedt och den lilla klick som stödjer henne och deltar i för insyn slutna möten med henne. Det rör sig om en grupp chefer bestående av Kurt Bratteby, Monika Wirkkala och Anna Rudels. Det är av dessa fyra som ansvar måste utkrävas.

Ett exempel på maktmissbruk

För ungefär en vecka sedan skrev en rad inom svenskt kulturliv betydelsefulla personer en debattartikel i SvD där man vände sig mot Svenska Institutets beslut att opåkallat skära i institutets kärnverksamhet. SI:s avdelningsdirektör, Madeleine Sjöstedt, kom några dagar senare med en replik som till största delen innehöll undanflykter och mörkningar. Idag har nämnden för svenskundervisning, en frisk gren inom SI, givit sitt svar på detta.

Här följer några viktiga punkter i svaret till SI:s generaldirektör, Madeleine Sjöstedts undanglidande replik på kritiken av hennes planer på att starkt beskära institutets kärnverksamhet, nämligen svenskundervisningen i världen:

”Vi behöver dock korrigera några saker i generaldirektör Madeleine Sjöstedts replik (SvD Debatt 1/12). Tyvärr beskrivs inte institutets nedskärningsplaner på ett sätt som överensstämmer med vad som presenterats för oss i Svenska institutets nämnd för svenskundervisning i utlandet.”

”Under hösten har de stora nedskärningarna inför nästa år utarbetats internt, utan samråd med
berörda parter.”

Observera detta sätt att göra upp planer och fatta beslut över de berördas huvuden!

”Först meddelade Svenska institutets ledning att egna medel för Sverigefrämjande, från
utrikesdepartementet, nästa år skulle tas bort från svensk-undervisningen och föras till annat, såsom utökad Sverigebildsanalys. Det rör sig om drygt 2,4 miljoner. Förlusten av dessa medel skulle göra det mycket svårare att upprätthålla stöd med bred geografisk spridning.”

Medel från utrikesdepartementet (det är alltså inte utrikesdepartementet som dragit in några medel) har av SI:s ledning tagits bort från svenskundervisningen vid universitet runt om i världen för att i stället användas till ”Sverigebildanalys”.

”Därefter meddelades dessutom att över hälften av medlen från utbildningsdepartementet skulle tas bort från verksamhetsbudgeten, och i stället bekosta löner inom institutet.”

Medel från utbildningsdepartementet (utbildningsdepartementet har alltså inte dragit in medel) har styrts bort från verksamheten till löner, (av vilka de högsta är mycket höga).

”Förslaget om att dra in sju utsända lektorer, där fyra av dessa är de enda i respektive land, är också något som presenterats för oss som en färdig lösning, utan förvarning för berörda parter. ’Lektor’ kallas av tradition en svensklärare som är anställd lokalt, men som Svenska institutet i partnerskap med universitetet tar på sig att rekrytera i Sverige och stödja med ett stipendium. Detta är billigt för den sändande sidan och ger den mottagande sidan ett påtagligt stöd.”

Ovanstående citat är en beskrivning av vad det är som Madeleine Sjöstedts och hennes chefsgrupp valt ge sig på till förmån för bildanalyser och liknande.

Och här kan vi läsa om följderna av det det brutala ingreppet:

”Skulle dessa lektorat plötsligt dras in, skulle förtroendet i mottagarländerna skadas allvarligt. Universitetsinstitutionerna skulle hastigt förlora väsentlig och svårrekryterad personal, och förutsättningarna för att behålla ämnet undermineras. För varje lektor som åker hem
försvinner också en nyckelperson för Sverigefrämjande; en direktlänk mellan Sverige och studenterna, en kontaktskapare mellan universitet, ambassad och näringsliv.”

Nämnden för svenskundervisning, som hör till den oanfrätta delen av SI, reagerade på detta sätt när dess medlemmar ställdes inför uppgiften att vara med och slakta bland lektoraten:

”Ledamöterna i Svenska institutets nämnd för svenskundervisning i utlandet beslutade enhälligt, på sitt senaste möte med institutets avdelningsledning, att inte medverka i något beslut om indragning av lektorat.”

Och i slutet av texten kommer nedanstående anmodan tillsammans med påpekandet att denna ”besparing” är riktad mot en sektor som bara får en bråkdel av SI:s medel:

”Vi anmodar med eftertryck institutets ledning att stoppa de brådstörtade nedskärningarna, för att undvika att synnerligen stor skada görs för små besparingar.”

Till saken hör att samtidigt som SI gör dessa nedskärningar i kärnverksamheten, så anställer man nya kommunikatörer och analytiker.

Sedan finns det något som heter undfallenhet också…

Varumärke

Allt oftare… eller är det kanske hela tiden lika ofta sedan något årtionde?… hör eller ser jag ordet ”varumärke” användas om sådant som inte borde säljas, köpas eller vara varor.

Nationalencyklopedin definierar företeelsen så här: ”lagligen skyddat namn eller kännetecken på varor och tjänster från en viss näringsidkare.”

Varför har nu länder och även människor blivit varumärken? Är de och vi varor? Lever vi i varor? ”Varumärket Sverige” är ett uttryck som dyker upp ofta. Vad vill den som använder uttrycket? Inget särskilt? Kanske tror man att det heter så för att man ofta hört det? Känner man sig framåt eller modern?

Vilket förhållande kan en människa ha till ett varumärke? Låt oss säga att det i det här fallet handlar om ett land, till exempel landet Sverige. Man kanske säger att man vill ”stärka varumärket Sverige”, ja, det är nog en ganska vanlig fras. Vad vill man när man säger detta? Vill man sälja landet? Troligen inte för hur skulle det gå till. Men varför använder man ett sådant ord som pekar ut landet som en vara? Vad händer i våra huvuden eller själar när vi kallar länder och människor för varumärken? ”Jag måste värna om mitt varumärke”, kan man säga. Känner man sig säljbar?

”Bygg ett starkt varumärke med rätt kommunikation.”

”Skapa ett personligt varumärke.”

”Påverkar kundupplevelsen ert varumärke?”

Jag har alltså inte något emot handel, om det nu verkar så. Jag är fullt införstådd med att man köper och säljer surkål och strumpbyxor och även stora saker som bilar eller hus. Men när blev människor och länder och kanske allt annat också till varor? Och vad kommer genom detta i ett längre lopp att hända med våra föreställningar om tillvaron och oss själva?

”Varumärke” är ett ord eller begrepp som slitit sig ur sitt bås och nu är ute på ett förfärande erövringståg i världen. Låt oss besinna oss! Varken du eller jag eller våra hemstäder är något som ska köpas eller säljas. Vi måste mota tillbaka den här urartade företeelsen till de platser där den hör hemma. Eller vill vi att kärleken eller döden ska stärka sitt varumärke? Eller vemodet och smärtan? Ligger sorgen i varukorgen?

Att läsa ”Advent” med Miki

Ja, så här ser det ut om kvällarna innan vi somnar nu i denna mörkgrå tid.

Jag läser i Gunnar Gunnarssons ”Advent” varv efter varv och är numera ingenstans och överallt i boken. Jag börjar lära känna dess sidor och de tre huvudpersonerna Benedikt, baggen Barsk och hunden Leo.. Miki ligger bredvid och klipper kanske klorna så där hårt och farligt eller så sovknorrar han lite eller så byter han viloställning. Ofta tänker jag att han är lik Barsk men han har säkert något av Leo också. Han är Barsk och Leo. Jag läser, någon gång gör jag det högt:

”Han har tagit ett grepp om Barsks ena horn, det känns varmt vid roten, och på hans andra sida stod Leo och viftade med svansen. Här stod de.”

Genom de här tre betraktar vi tillvaron:

”För människan håller fast vid sina saker, håller fast vid sig själv och sina saker bortom döden, ängslas för att förlora llvet – detta det verkligaste av allt verkligt, detta det bräckligaste av allt bräckligt, detta det evigaste av allt evigt – förlora det ur sikte.”

Ja, människan, men hunden och baggen:

”Det får du fråga Barsk om, slog Benedikt ifrån sig. Själv har jag bara människoförstånd.”

Och Miki, ja, han har varma trampdynor.

Att handskas med sanningen

Madeleine Sjöstedt, generaldirektör på Svenska Institutet, har bakom ryggen på de flesta av institutets medarbetare, sannolikt enbart i samråd med chefsgruppen bestående av Kurt Bratteby, Monika Wirkkala och Anna Rudels, bestämt sig för att skära ner i institutets huvuduppgift, nämligen stödet till svenska språket och kulturen i världen. Hemlighetsmakeriet har pågått sedan början av hösten men nu står det klart att Svenska Institutet vill slå in på en väg som för långt bort från det ursprungliga uppdraget och i princip är man på väg att lämna tiden då SI var ett kulturinstitut bakom sig.

Tilltaget, när information om det så småningom började läcka ut, har väckt bestörtning på många håll. Svenska Akademien och Sveriges Författarförbund protesterar, en rad dagstidningar (t.ex. SvD och DN) innehåller upprörde debattartiklar rörande denna anmärkningsvärda urspårning, protestlistor har upprättats och Wikipedia har infört en klandrande passus (”Som generaldirektör för Svenska institutet föreslog hon under hösten 2022 stora nedskärningar i stödet till svenskundervisningen utomlands, som är ett av Svenska institutets uppdrag. För detta har hon fått stark kritik.”) på sidan om Madeleine Sjöstedt. En av debattartiklarna publicerades på SvD den 28.11 med rubriken ”Rädda svenska språket i världen” och under den finns en lång rad tunga namn ur den svenska kultursfären. I texten finns bland annat följande viktiga passus:

”Det innebär tillsammans med övriga nedskärningar att svenskämnet helt kan försvinna eller marginaliseras i länder som Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien. Även i Frankrike föreslås tre av fyra universitet förlora sina utsända lärare.”

Den 30.11 kom ett svar från Madeleine Sjöstedt, grumligt som väntat och säkert tillverkat i samråd med någon ”kommunikatör”. Större delen av texten är en undanglidande manöver fylld med irrelevant prat eller tomma löften av typen ”tvärtemot den oro som verkar finnas hos skribenterna finns inga planer på att dra ner på den breda servicen”. Breda servicen? Eller ännu värre: ”Snarare ser vi över hur denna del av verksamheten kan stärkas”. Men i tredje och sista längre stycket har MS tydligen känt sig tvingad att röra vid själva ämnet. Hon börjar därvid, sannolikt på kommunikatörens inrådan, med en undanmanöver, för så går det ju till i en lögnfabrik av snitt och rang: ”Inte heller kommer Svenska institutet att upphöra med stipendier för lektorer utsända från Sverige för att undervisa vid utländska universitet.” Jaha, detta är ett svar på något som inte finns i ursprungsartikeln. Manöver alltså. Men så, efter lite pladder om att det finns en budgetprocess, kommer MS plötsligt till saken med en snäv fras: ”Där kommer vissa besparingar att behöva göras inom de delar som berör stöd till svenskundervisning vid utländska universitet i form av stipendier till utsända lärare från Sverige.” Aha! Detta är alltså det egentliga svaret på ett av de viktigaste påståendena i ursprungsartikeln. För tydlighetens tar vi det igen:

ursprungsartikeln:
”Det innebär tillsammans med övriga nedskärningar att svenskämnet helt kan försvinna eller marginaliseras i länder som Tjeckien, Slovakien, Österrike, Ungern, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien. Även i Frankrike föreslås tre av fyra universitet förlora sina utsända lärare.”

Madeleine Sjöstedts svar:
”Där kommer vissa besparingar att behöva göras inom de delar som berör stöd till svenskundervisning vid utländska universitet i form av stipendier till utsända lärare från Sverige.”

Tillbaka till helheten: Svenska Institutet får över 500 miljoner per år av vilka hittills 12 miljoner gått till svenskundervisningen. När man – utan att anslagen utifrån minskat – bestämmer sig för att spara väljer man att hugga ner nära hälften av kärnverksamheten. Kan Madeleine Sjöstedt verkligen se sig själv i spegeln i denna stund utan att skämmas ögonen ur sig? (Samma gäller förstås för drabanterna.)