Svenska Institutet var en gång, ja, för inte så länge sedan faktiskt, ett kulturinstitut liknande Alliance Française, Goethe-Institut, Instituto Camões eller Instituto Cervantes för att bara nämna några få. Huvuduppdraget och själva den passion som drev arbetet framåt var naturligtvis att göra svenska språket och den svenska kulturen kända i världen. Man arbetade för att den svenska kulturen på ett fruktbart sätt skulle få mötas med andra kulturer. Det var värdiga och meningsfulla mål, mål med en själ.
Nu ser det plötsligt annorlunda ut. Ja, kanske inte helt plötsligt, nedmonteringen har på ett smygande sätt pågått ett tag, men denna höst har med ens okunskapen tagit ett bryskt tag i rodret och så här ser den tänkta framtiden ut:
Hög prioritet på SI idag är att sammanställa hur många som klickar på Sweden.se och hur SI syns i sociala medier. Ja, Sverige heter naturligtvis Sweden här och det är möjligen ett annat land.
Hög prioritet på SI idag har vad man tycker om Sverige utomlands – hur det nu går att veta.
Hög prioritet på SI idag har sådant som hur många som stannar mer än 30 sekunder på en sida. För att koka kaffe eller snyta sig?
För dessa högprioriterade sysslor behövs det analytiker och digitala kommunikatörer. De räknar klick och sätter upp tabeller.
°°
Bort med kunniga medarbetare som skriver om till exempel litteratur och film.
Bort med svenskundervisningen och med den bort med alla ute i världen som har ett genuint intresse att lära sig svenska och att lära känna allt som har med Sverige att göra.
°°
Borta är redan bokhandeln och det fylliga informationsmaterialet där en rad namnkunniga personer skrivit om betydelsefulla svenskar i historien och i samtiden.
Borta är själva andan.
°°
Idag ersätts allt detta med något som kallas Sverigeinformation, vars uppdrag är ”att samordna olika aktörer med klar inriktning att profilera Sverige i utlandet”. Jaha, profilera. Viktigast med denna ”informationssida” är naturligtvis hur många ”klick” den genererar.
