Blogg

Denna fredag tornar upp sig på ett illvilligt och brutalt sätt. Ganska krävande lektioner ligger framför mig både på förmiddagen och eftermiddagen och jag är fortfarande kränkt av hosta, igenbommad av förkylning och ”feber”. Det är nämligen så att när jag är förkyld så är det allvar, där kan både män och kvinnor slänga sig i väggen. Och dessutom är vädret elakt, kallt regn och sedan snöblandat. Och nordanvinden ligger på på ett obehagligt halvstarkt sätt.

Och jag är på ett helt meningslöst sätt arg. På vem? Kanske på min egen svaghet? Jag skulle nog hellre vilja vara stark rent fysiskt än mycket annat man kan önska sig. Nu är jag inte det, i alla fall inte så stark som jag vill. Och den här texten låter ana att jag dessutom är lite barnslig. Vet jag inte att det finns hur många som helst som har det värre, ja mycket värre än jag? Jo, det vet jag, men tro mig, det är inte sådana saker det handlar om – här. Kanske är det fråga om en – delvis omedveten – besvärjelse: Om jag berättar så här trist och patetiskt, kanske jag blir frisläppt ur det här tillståndet? Hur primitiv är jag? Har jag kanske feberfeber?

Så här ser världen utanför sovrumsfönstret ut – ack!

Och jag väntar utan minsta tålamod på att det ska bli sen eftermiddag, för då, då… ska jag göra ingenting. Bara ligga raklång och titta ut ur huvudet. Och kanske lyssna till golvplankornas knarrande, för där i lägenhetsbotten finns, har jag upptäckt, några berättelser från min senare barndom instängda. Jag minns The Night the Bed Fell on my Father, åtminstone som titel och händelseskiss, och jag minns The Quarry, skräcken under den skenbart lugna idylliska stämningen… Var är de berättelserna?

Någon gång varje år drabbas jag av feber. Det tror jag i alla fall; sedan ett antal år har jag ingen termometer, så riktigt säkert är det väl inte. Kanske har jag bara ”feber”.

Igår gick jag och la mig för att sova middag direkt när jag kom hem från arbetet. Eller, nej, direkt efter Londi-promenaden, var det. Jag ska försöka hålla mig nära sanningen. Jag somnade nästan så fort jag lagt huvudet på kudden. Sedan kom drömmarna och lekte med min verklighet. Först var allting bara ett böljande inomhuslandskap, men sedan fick jag plikter. Jag var tvungen att montera en soffa med hjälp av ord. Mina ord var ”förebild” och ”role model” och jag var tvungen att skära till en brun, rätt ful, dyna efter dessa. Jag skar till den och tryckte ner den mot soffbotten, men just som jag tyckte att jag hade lyckats blev både ”förebild” och ”role model” till ”rollmodell”. Efter det gick det inte att få dynan på plats. Med ett ryck öppnades fönstret mot en annan stad, Osijek tror jag, och vinden drog i gardinerna. Jag tänkte något vagt om att jag kanske inte behöver någon soffa. Var skulle den stå?

När jag öppnade ögonen såg jag att lampan på nattduksbordet var tänd. Böckerna låg i sina vanliga travar, men nattduken hade glidit ner.

Nu är vi mitt inne i den ruskperiod jag anade skulle komma. Vid sådana tillfällen är det en stor glädje att tycka om sin bostad. När vi inte tvingas ut av plikter är vi inne, Londi och jag. Vi ligger på soffan eller sängen och läser eller vårdar pälsen. Vi äter och dricker och jag sitter vid datorn och rättar texter och förbereder lektioner. Londi flyttar runt och ligger än här än där.

Då och då tittar jag ut genom fönstret i hopp om mindre (uppehåll) eller större (blå himmel) mirakler. Vi eller jag drömmer om de sydliga dagarna som nyss var här och om andra vackra dagar som ska komma.

Ibland tänker jag att jag kanske valt helt fel vägar i mitt liv. Är detta något tragiskt? Nej. I alla fall inte mer tragiskt än om jag hade tyckt att alla vägval jag gjort varit de rätta. Något som tydligen alltid funnits i mig är just vägarna. Redan från början eller från tidiga år fanns vägarna bort till främmande platser eller till människor från främmande platser. Nej, detta är inget jag romantiserar över, vad nu det skulle vara. Eller ja, möjligen är jag på ett tanklöst knäppt sätt romantisk. Tycker sedan alltid om att säga ”vägar” och ”bort”.

Men var klämmer egentligen skon ikväll? Något är det väl som trycker på, om man pratar så här, eller hur? Står jag med ansiktet mot en mur? Ja och nej. Ibland känns det som om jag kommit för sent till Balkan. Jag har ingen ungdom här att luta mig tillbaka in i. Snabba genomresor eller lite badande räknas inte. Det där med att ha haft en ungdomstid på en plats ger ett slags evigt tillträde. Jag slåss nu för att skapa mig ”min balkanska ungdom”. Det är inte lätt, men det känns som om det vore värt också att misslyckas med det. Jag befinner mig i en ständig uppförsbacke som dock märkligt nog ganska ofta är glädjefylld.

Och jag överraskar mig själv, när jag tänker tanken att jag ingenstans bott och levat längre utanför Sverige än just här i detta balkanska hörn. Men var är då nyckeln till dörren som för in i denna värld? Finns den i de nya orden som plötsligt strömmar in med en sådan kraft? Kanske, eller i dem som uttalar dem…