Nu är vi mitt inne i den ruskperiod jag anade skulle komma. Vid sådana tillfällen är det en stor glädje att tycka om sin bostad. När vi inte tvingas ut av plikter är vi inne, Londi och jag. Vi ligger på soffan eller sängen och läser eller vårdar pälsen. Vi äter och dricker och jag sitter vid datorn och rättar texter och förbereder lektioner. Londi flyttar runt och ligger än här än där.
Då och då tittar jag ut genom fönstret i hopp om mindre (uppehåll) eller större (blå himmel) mirakler. Vi eller jag drömmer om de sydliga dagarna som nyss var här och om andra vackra dagar som ska komma.
Verkar som även Londi tvekar.
Vet inte, hon kanske tycker jag är slö egentligen…